Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VII.D IDÉ.
59
Så hade man kommit till slutet af juli. Faster
Malla räknade ut, att det nu endast återstod fjorton
dagar af herr Francks vistelse på Hanebo prestgård,
ty den femtonde augusti skulle de öfverenskomna två
månaderna vara till ända. Mot slutet af denna
månad var det, som den beramade Stockholmsresan skulle
företagas. Gerda hade redan haft bref från sina
väninnor i hufvudstaden, innehållande utgjutelser öfver
huru orolig man var att ej erhålla biljetter till
Nilsson-konserterna. Märkvärdigt nog hade detta musikaliska
nöje, som förut utgjort målet för alla hennes
önskningar och drömmar, mist mycket af sin lockelse. Hon
räknade ej dagarne, som återstodo till resan, och
drömde hon om nätterna, så var det ej om Christine
Nilsson. En dag öfverraskade pastorn henne med
almanackan i hand: på hans fråga om det var
Stockholmsresan, som lekte i hågen, svarade hon efter
någon tvekan ja, men rodnade djupt i det samma: hon
hade narrats.
VII.
En morgon satt Gerda på sin vanliga plats, högst
uppe på stenen vid hafsstranden. Franck, som på sista
tiden blifvit hennes ständige ledsagare och nästan
aldrig vek från hennes sida, satt vid hennes fötter och
roade sig att med en hvass sten inrista ett stort A
på offerhällen, dock ett långt stycke ifrån det G, som
redan förut fans inhugget der. Gerda broderade
flitigt. Ingendera sade någonting. De voro nu på den
fot med hvarandra, att en stunds afstannande af
samtalet ej räknades som något brott mot konvenansen.
Det enda ljud, som afbröt morgonens stillhet, var
knackandet med stenen och fiskmåsarnes bravorop till
hvarandra, då någon af dem utfört några särdeles
halsbrytande evolutioner öfver den klara vattenspegeln.
»Har ni någonsin varit kär, fröken Gerda?»
frågade Franck plötsligt utan att se upp från sitt arbete.
Gerda rodnade, men svarade muntert:
»Nej, inte det jag kan påminna mig. An ni då?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
