Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. La Salpêtrière
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag hade redan då mina allvarliga tvivel om riktigheten av
Charcots teorier, som accepterades utan diskussion av hans
förblindade lärjungar med en lättrogenhet som endast kunde
förklaras som ett slags massuggestion. Jag hade återvänt från
mitt sista besök på professor Bernheims klinik i Nancy som
en blygsam men bestämd anhängare av den så kallade
Nancy-skolan, som stod i opposition mot Charcots läror. Att tala om
Nancyskolan på la Salpëtrière ansågs vid den tiden nästan
som en majestätsförbrytelse. Charcot själv råkade i raseri vid
blotta nämnandet av professor Bernheims namn. En artikel
av mig i Gazette des Höpitaux, inspirerad av mitt senaste
besök i Nancy, visades för mästaren av en av hans assistenter
som tyckte illa om mig. Under flera dagar ignorerade Charcot
fullkomligt min närvaro. Någon tid därefter publicerades i
Figaro en skarp artikel undertecknad Ignotus, en av Paris
främsta journalister, vari dessa offentliga demonstrationer av
hypnotism utpekades som farliga och löjliga
teaterföreställningar utan vetenskapligt värde. Jag var närvarande när den
under morgonronden visades för Charcot och jag häpnade
över hans vredesutbrott mot en vanlig tidningsartikel, jag
tyckte att han gott kunde ha satt sig över den. Det rådde stor
jalousie bland hans lärjungar och jag fick min rundligt
beskärda del därav. Vem som först spred lögnen vet jag inte,
men till min ledsnad hörde jag snart ett rykte om att Ignotus
skulle ha fått sina mest komprometterande fakta av mig.
Charcot sade aldrig ett ord till mig härom, men från den
dagen ändrades hans vanliga vänliga hållning mot mig. Kort
därpå kom slaget, ett av de bittraste jag fått i mitt liv, ödet
hade grävt fallgropen och med min vanliga impulsiva
dumdristighet gick jag rakt däri.
En söndag då jag lämnade sjukhuset fann jag ett gammalt
par sittande på en bänk under platanerna på inre gården. De
förde med sig en lukt av åker och äng, av ladugård och fält,
det gjorde mitt hjärta gott att se dem. Gubben i sin långa blå
blus förde handen till sin béret, gumman i sin nätta vita coiffe
log vänligt mot mig. Jag frågade dem var de kom ifrån och
vad de gjorde här. De sade att de kommit samma morgon från
sin by i Normandie för att hälsa på dottern, som var
köksbiträde i la Salpëtrière sedan två år. Det var en mycket bra
plats, hon hade kommit dit tillsammans med en av nunnorna
från deras by som var underkokerska i sjukhusets kök. Men
det var mycket att göra hemma på gården, de hade nu tre kor
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
