Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Château Rameaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klockan i slottstornet slog elva.
- Tid att gå till sängs, sade greven. Jag har beställt hästarna
till klockan sju i morgon bittida.
- Sov gott och ljuva drömmar, sade grevinnan när jag gick
upp till mitt rum.
Jag sov inte mycket, men jag drömde så mycket mera.
Leo krafsade på min dörr klockan sex nästa morgon och
på slaget sju red greven och jag nerför allén av ståtliga gamla
lindar som ledde ut till markerna. Snart var vi i en riktig
skog av almar och bokar med en väldig ek här och där. I
skogen var allt tyst, endast då och då hörde vi en hackspetts
rytmiska hackande eller en skogsduvas kuttrande, en
nötskrikas gälla skrik eller en koltrasts altröst, sjungande de sista
stroferna av sin ballad. Snart kom vi ut på en vid, öppen,
solbelyst sträcka av fält och ängar. Och där var han, min
älsklingsfågel på osynliga vingar högt uppe i skyn, i drillar
av livsglädje sjöng han ut hela sitt hjärta till himmel och jord.
Jag såg på den lilla fågeln och välsignade honom än en gång
som jag gjort så ofta förr högt uppe i Norden när jag som
barn satt och såg på sommarens lilla grå budbärare, säker på
att den långa vintern äntligen var över.
- Det är hans sista konsert, sade greven. Hans tid är ute,
snart måste han ta itu med att skaffa ungarna föda och det
blir inte längre tid till sång och lek. Ni har rätt, han är den
störste konstnären i fågelvärlden, han sjunger rakt ur sitt
hjärta.
- Tänk att det finns människor som kan döda denne lille
oskyldige sångare. Man behöver inte gå längre än till
hallarna i Paris för att finna dem i hundratal, till salu åt andra
människor som har mage att äta dem. Deras röster fyller hela
rymden med jubel, men deras döda kroppar är så små att ett
barn kan hålla dem i sin slutna hand, och ändå äter vi dem
med glupskhet som om det inte fanns någonting annat att
äta. Vi ryser vid blotta ordet kannibalism och vi skjuter
vildarna som håller fast vid sina fäders sed, men mördandet av
småfåglar det får fortgå ostraffat.
- Ni är en idealist, min käre doktor.
- Nej, man kallar det sentimentalitet och rycker
föraktfullt på axlarna däråt. Låt dem rycka på axlarna så mycket de
vill, det bryr jag mig inte om. Men sanna mina ord, herr
greve! Den dag ska komma, när man inte längre ska rycka
på axlarna, när man ska förstå att djurvärlden av Skaparen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
