Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Lindsten, En oration af Kellgren från Åbotiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 Gustaf Lindsten
ligger i sakens natur, att tanken ej så utförligt genomföres i denna
korta utredning, men den är ju alldeles analog. Om
öfverensstämmelsen i tankegång och uttryckssätt ej får anses som något
särskildt starkt bevis, då det ju ligger nära till hands att på tal om
en domares egenskaper framhäfva just dessa, torde man dock häri
kunna finna ytterligare ett stöd för attributionen.
Kellgren har i ett annat sammanhang talat om orsakerna till
samhällens uppkomst på ett sätt, som nära öfverensstämmer med
det här meddelade talets. Det är i "Nya Handelsbibliotheket", där
han i kapitlet "Om idoghetens uprinnelse, och orsakerne til Tvånget"
(sid. 18), säger följande: "At vinna säkerhet för sit lif, och
säkerhet för sin egendom, var första grunden til Samhällens stiftande".
Hela den här nedan meddelade handskriften är ju endast en närmare
utveckling af dessa tankar. Sidan 20 i samma arbete säger Kellgren
rörande näringsfrihetens betydelse för samhället: "Ty, hvad annat
är et Samhälles väl, än hvarje enskildts väl?" Denna tanke, som
ju visserligen ej är synnerligen originell, återfinnes här, där det
heter: "Det är sant, att i ett Samhälle det allmänna bästa ej kan
lida, utan hvarje enskilts skada". Äfven i talet öfver Leijonhielm
i Utile Dulci1 framhålles starkt sambandet mellan den enskilde och
samhället. Möjligen kan man också se en viss likhet i tankegång
mellan denna handskrift och Kellgrens stora dikt till Gustaf III år
1775. Äfven där sysselsätter han sig ju med människans
uppvaknande från barbariet samt samhällsbildningen.
Man jämföre i första strofen dessa rader:
Du, som begärens wilda haf
Med Lagars gränsor mägtat stänga
med raderna i slutet af § 1:
Åtrån till nöjet kan ej öfvervinnas, utan genom en ännu starkare
lidelse, det är, afsky för Smärtan, och Lagarnes straff äro de enda fästen
mot det blinda begärets raseri.
I sjätte strofen kan man ju äfven spåra en viss parallell:
1 Samlaren, 1916, sid. 113-114.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
