Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad, Stagnelii panteistiska Kristusuppfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagnelii panteistiska Kristusuppfattning 117
trängde mörkrets makter fram mot ljusriket och sökte storma
himmelen, hvars konung då mot dem utsände Urmänniskan, som de
västerländska manikeerna äfven kallade Jesus. Denne dukade dock
under i kampen, och en del af hans ljus uppslukades af mörkret.
Alltsedan dess består denna världen af en blandning af ljusa och mörka
partiklar De ljusa partiklarna, den i världen fångna, lidande
ljussjälen, kallade manikeerna med ett kollektivt namn Jesus patibilis.
Den del af Urmänniskan åter, som lyckats rädda sig ur striden mot
mörkret, hade åter uppstigit till himmelen och tagit sin boning på
solen. Det är Jesus impatibilis, som betraktas som fader till Jesus
patibilis, då denne är en del af honom. Därför kallade
manikeerna också Jesus patibilis för Människosonen, Urmänniskans son.
Från höjden verkar Jesus impatibilis som frälsare af de i mörkrets
värld fångna ljusdelarna. Neander säger om Jesus impatibilis
(o. a. a. sid. 89): "Jene erlösende Seele hat ihrén Sitz in dem
sichtbaren Licht (lux secunda ac visibilis) entgegensetzt der prima
ac inaccessibilis und wirkt durch Sonne und Mond auf den
Läute-rungsprocess der Natur ein". Och hos Beausobre (o. a. a. II sid.
558) heter det om denna ljusets förlossning, Jesu patibilis’ födelse,
att solen därtill mycket bidrager genom sin värme.
Den fulla öfverensstämmelsen mellan Stagnelii och manikeernas
kosmogoni och natursymbolik ligger i öppen dag. Den
egendomliga föreställningen om Kristus som Jesu fader får sin naturliga
förklaring. Visserligen skilde vissa gnostiska system mellan Jesus
på jorden och eonernas konung Kristus i Pleroma,1 men Kristus
tänkes dock aldrig hos gnostikerna som Jesu fader; och likheterna
på andra punkter visa tydligt, att Stagnelius i de dikter, där denna
föreställning framträder, Hösten (II: 79), Maria (II: 280), är
närmast beroende af manikeismen.
Det träder också fram i vårsångerna liksom i många andra
samtida dikter en om manikeismen påminnande dualism mellan ljus
och mörker. Jesus-växtlighetens ljusnatur, som aldrig betonas hos
Oehlenschläger, skymtar exempelvis fram i den femte vårsångens
1 Med en hänvisning till denna gnostiska lära har Böök sökt förklara
saken (V: 250).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
