Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 Carl Santesson
Och alla svar, som dig förnekas nu,
I andra stjernors, andra blommors vår
Till mötes klinga främlingen, som nalkas.
Tonen är densamma som i Deolätus’slutmonolog; själfva
besvikelsen lyckas skalden vända till vinst, och ingen smärtsam elegisk
biton ljuder med i dessa samtidigt viljetillkämpade och harmoniskt
ljusa slutklanger. Den religiösa sinnesförfattning, hvilken länge
synts föresväfva honom blott som ett ideal i betraktelsen och
fantasien, har nu verkligen blifvit till saft och blod och, upplefvad,
helt och fullt genomträngt hans personlighet. Som individ är han
försonad med världen.
Förut har talats om det berömda bref, där Geijer besvarar
Atterboms förtviflade bekännelse om sin lifsleda. Vid läsningen af
Dalbon bemäktigas man ovillkorligt af tanken på frändskapen
mellan denna dikt och Geijers bref. Det är som den strålande
optimistiska lifssyn, Geijer frambär, både i sin positiva tendens och
sin polemik, omedelbart upptagits af Atterbom och af honom
omsatts till poesi. Ej blott med sin öfverlägsna andliga auktoritet,
med det genialt mänskliga, det samtidigt innerliga och manligt
rättframma, som värmer och förtrollar på dessa sidor, måste
Geijers bref ha gripit Atterbom in i hjärtrötterna, utan också emedan
Geijer i det talade ur hans eget innersta och endast, fast med
hela styrkan af sin personlighet, upprepade hvad Atterbom i sina
uppgörelsestunder sagt sig själf. Hvad Geijer uttalar har Atterbom
länge burit på, som ett ideal, hvilket ej ville förverkliga sig, eller
som själf anklagelse; såsom man också observerat,1 finnas
öfverensstämmelser mellan Atterboms analys af Deolätus’ själsstrider och de
geijerska raderna, och skaldens bref kunna afgifva ytterligare
vittnesbörd i samma riktning. Men Geijers ord ha kanske gifvit den
impuls, som behöfdes för att frigöra allt detta som inspiration och
låta det blifva sagdt just på detta sätt. Ty hvad är det Geijer
varnar för? Hos vännen finner han en viss "förstockad hedendom",
Atterboms onda dämon, "ett stycke upproriskt jag =jag? som just
gör denna ödsliga ensamhet, hvilken är det första och sista i all
1 Vetterlund: Atterboms sagospel Fågel Blå, sid. 61, noten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
