Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Santesson, Mot »Lycksalighetens ö»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot »Lycksalighetens ö» 21
och den egentliga anledningen till sin olycka, söker han omskapa
till en vinst och höja till en positiv lifsåskådning. Däraf det osäkra
och teoretiskt ansträngda i denna Deolätus’ trosbekännelse, rotad i
så föga fast mark, däraf det smärtsamma i denna konflikt, som
redan från början var dömd att aldrig finna en lycklig lösning.
Ostraffadt förvandlade sig icke Atterbom på detta sätt till en idé,
en i "personlig gestalt fixerad contemplation och reproduction".
Den oundvikliga slitningen uteblef icke; såsom han skref till Geijer,
ägde han alltjämt i sitt inre en svår strid att genomkämpa, då
jorden och himlen hvar på sin sida försköto och lockade honom.
"Ännu", heter det i ett annat bref, "är jag för mycket egoist —
ty ännu begär jag af lifvet något mera, än den sköna möjligheten,
som skänks individen genom den jordiska födelsen, att vara till
blott för pligt, för idéer, för Gud! Bed Försynen, att den må
genomstråla med sin nåd alla dunkla vinklar i mitt Inre — att den
må ingjuta i mitt bröst mera tålamod, mera försakelse, mera sann
andakt!"1
Endast med half böjelse och klagande omfattar Atterbom de
altruistiska och rent andliga lifsuppgifter, som nu skola fylla hans
lif med ett nytt innehåll. Vek och sensuell lyckodrömmare, som
han var, ägde han ingen förmåga att resolut förnya sitt väsen
på denna punkt: det fanns icke hos honom den åder af manlig
energi, som kunnat gifva genklang åt en sträng pliktlära, sådan
Kant lärde den; han hörde till de naturer, motgångarna endast
förstämma och nedslå, icke egga till förnyad anspänning af viljan och
till förnyade ansatser, och fastän det religiösa känslolifvet låg honom
vida närmare, kräfde äfven det, djupt tillägnadt, en afsägelse af
hans innersta önskemål, mot hvilken hans jag revolterade. Hvad
han ville forma till ett nytt mål för sin tillvaro, uppburet af en
glad och frimodig öfvertygelse, blir i själfva verket ofta blott en
trött flykt in i den gudomliga nåden, blir ett nödtvunget
gripande efter en fast punkt i plikthandlandets sfär, i många fall endast
en vanmäktig önskan. Ty det går Atterbom i detta hänseende
alldeles på samma sätt som i hans öfriga verklighetsrelationer;
1 Minnen II, sid. 411.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
