Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andreas Arvidis Manuductio. Af O. Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Arvidis Manuductio. 89
Härefter biträder Arvidi den i alla nationalpoetiker öfliga och
helt säkert också välbehöfliga polemiken mot inblandning af
främmande ord. Arvidi har i detta samband en god och verkningsfull
bild — han liknar språkblandaren vid dem, som en »ärligh
Kläd-ningh hemma vthi Huset förruttna låta och sigh medh een
fremmande refwen och lappadh Tiggiarekiortel betäckia». Arvidi
öfverensstämmer här både i känsla och formulering nära med Stjernhjelm
i inledningen till Gambla Swea och Götha Males Fatebur.
I samband med de puristiska sträfvandena kom hos Opitz,
hvilken äfven Ravn-Corvinus här nästan ordagrant följer, frågan
om nomina proprias skrifning en fråga af icke ringa betydelse
i- en tid, då den antika Olympen var en poetisk klädkammare, som
dikten ej kunde undvara. Liksom Opitz1), hvilkens uttryck och
exempel han upprepar, vill äfven Arvidi, att utländska propria
skola böjas med inhemska ändelser — dock med Ravns
modifikation »quantum Euphonia potiatur». Frälsta från den puristiska
bannlysningen äro hos honom, som hos Ravn, hvilken han här
använder, några tyska, i språket redan hemtama ord som »andecbtigh»
och tillfogar han — ur egen fatabur — ord, som stå i
frändskap till andra länders språkskatt. Den sista puristiska regeln är
en uppmaning, att ej blott i ordval men äfven i vändningar
undvika latinisering, och dervidlag är exemplet säkert från
Harsdörf-fer. Det gäller det Virgilianska »vescitur aura», som denne redan
nämnt som olämpligt att efterbilda (Borinski s. 202).
Härefter behandlar Arvidi några af de stilistiska fel, som
skalden borde undvika —- nämligen för att nämna dem vid deras
konstord nXeovaöfJiöç afxçpcfioMa och avaGT♀cxpij — sålunda blott tre af de
många dylika, som ur de retoriska skrifterna kommit in i den
estetiska litteraturen. Alla tre äro ock behandlade af Opitz — dock
följer Arvidi i fråga om de två förra närmare Ravn2) (hvilkens
exempel han här återupprepar).
1) Opitz öfversätter här åter Ronsard, Fritsch Martin Opitzen’s Buch v. d.
deut. Poeterei, s. 50.
2) Opitz har här kanske följt Quintilianus VIII. Jfr Berghoeffer s. 137,
Volkmann, Geschichte der Retorik, passim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
