Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slagsmål och kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På den tiden Johannes rann opp i världen, ansågs det
inte precis urbota att röra ett grand på bägarna, och
Johannes tog sig ock vid högtidliga tillfällen en och annan halare,
hvaraf han dock endast blef munter och fallen för små
knep och roligheter.
Det hände honom sålunda en gång, när han bevistade
en auktion i sin hemtrakt, att han blef en smula uppsluppen
och i sitt upprymda tillstånd kom han att stå framför ett
stort skrälle till kista, hvilken utropades. Johannes stod där
och småmyste samt var allt ett grand bredbent och en
smula vidlyftig. Åtminstone tyckte länsman, som höll
auktionen, att Flathallasonen skymde utsikten för det andra
folket, och därför körde han till Johannes med armbågen
i maggropen och sa’ på sitt vanliga tungomål:
— Tåcka dej undan, din förb. drul, så folk få si’.
Du skymmer ju bort både sol och kista med din åbäkliga
lekamen!
Befallningsmannen hade knappt yttrat dessa tänkvärda
ord, förrän folket fick höra ett kort stönande. Samtidigt
slogs kistlocket hastigt igen, och i detsamma fingo de se
Johannes sätta sig i all sköns lugn på detta samma lock.
Kan man tänka sig: den synddrypande pojken hade
vräkt ner själfvaste länsmannen i brädskrylan, och nu satt
han på locket som om det varit den naturligaste sak i världen.
— Ropa på nu! Den som fastnar för kistan, gör en
god affär, för här ligger en juvel i henne! log Johannes åt
auktionsropar’n.
Länsmannen sprattlade och stönade och svor och
bönföll om frälsning. Men Johannes satt kvar, och folket hade
fröjd och sabbatshvila samt sa’ till Johannes:
— Låt skam lille pusta ut tills han lofvar i vittnes
närvaro att inte lagföra dej för ditt besvär!
Och länsmannen slapp häller icke utur fångenskapen,
förrän han högtidligen svurit på att lämna Johannes i fred
Då först släpptes han ut. Men de, som sågo honom,
blåblek och förstörd och mjölig — ty det hade förvarats mjöl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
