Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legenden om julrosorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huggormen från marken och lindade den kring hals och arm.
Rövarfar stod ute på mossen och åt hjortron. När han såg
upp, gick ett stort, svart djur bredvid honom. Rövarfar bröt
en videkvist och slog björnen på nosen.
— Håll dig på din kant, du! sade han. Detta är min tuva.
Då vek björnen undan och luffade av åt annat håll.
Ständigt kom nya vågor av värme och ljus, och nu förde
de med sig andsnatter från skogstjärnet. Gult frömjöl från
rågfält svärmade i luften. Fjärilar kom, så stora, att de såg
ut som flygande liljor. Biens bo i en ihålig ek var redan
så fullt av honung, att den dröp neråt stammen. Nu började
också de blommorna slå ut, som hade vuxit upp ur frön från
främmande länder. De skönaste rosor klättrade uppåt
bergväggen i kapp med björnbären. Upp ur skogsängen vällde
fram blommor, så stora som människoansikten. Abbot Hans
tänkte på den blomman, som han skulle plocka åt biskop
Absalon, men han dröjde ännu att bryta den. Den ena
blomman växte upp härligare än den andra, och han ville
välja honom den allra skönaste.
Våg efter våg kom, och nu var luften så genomträngd av
ljus, att den glittrade. All sommarens lust och glans och
lycka log omkring abbot Hans. Han tyckte, att jorden inte
kunde bringa större glädje än den, som vällde upp omkring
honom, och han sade till sig själv: ”Nu vet jag inte vad
nästa våg, som kommer, kan medföra av härlighet.”
Men ljuset fortfor att strömma till, och nu syntes det
abbot Hans, att det förde med sig något från ett oändligt
fjärran. Han kände, att överjordisk luft omgav honom, och
han började darrande förvänta, att sedan nu jordens glädje
hade kommit, så var himmelens glädje i antågande.
Abbot Hans märkte, att allt blev stilla: fåglarna tystnade,
rävungarna lekte inte mer, och blommorna upphörde att
växa. Saligheten, som nalkades, var sådan, att hjärtat ville
stanna, ögat grät, utan att man visste det, själen längtade
efter att få flyga bort i det eviga. Långt bortifrån hördes
svaga harptoner, och överjordisk sång nådde fram som en
susande viskning.
Abbot Hans knäppte händerna samman och sjönk ner på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
