- Project Runeberg -  En vandring i Norge /
15

[MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett i sin väg storartat skådespel av spännande intresse att se
en ensam människa, utan annat bistånd, än det som hon kan
påräkna hos sig själv, kämpa med samhället om sin tillvaro
och frihet; att se henne, omgiven av snaror och förföljare,
utveckla till sitt självförsvar de nödiga egenskaper, som
slumrat i hennes väsen: slugheten, djärvheten, tålamodet,
försakelseförmågan, och utveckla dem till en grad, som
fyller människorna med förvåning. Detta är en alldeles egen,
i det ordnade samhället sällan förekommande utbildning av
denna natur, som är så rik på olika anlag, så mäktig av olika
riktningar; och såsom sådan förfelar hon icke att väcka
beundran och deltagande.

Kristiania äger även ett cellfängelse. Det är en vacker
byggnad, uppförd i en lätt och behaglig stil. Man har
klandrat denna stil, använd för egen byggnad med sådant
ändamål. Skalet låter icke sluta till kärnans beskaffenhet; formen
svarar ej till idén, ytan icke till det inre. Men bör man då
i arkitekturen någonsin försöka symbolisera brottet,
samvetskvalen, ensamhetens plåga för en ande, som vill fly sig själv?
Skönt bleve detta icke, men arkitekturen bör väl sträva till
skönhet i alla sina riktningar. Hellre än att i valet av denna
stil, som jag även i Sverige funnit använd på fängelser, se
byggmästarens oförmåga eller missuppfattning av sin
uppgift, vill jag betrakta det såsom utgånget ur tidens kristliga
uppfattning av samhällets förhållande till sina förlorade
barn; och jag påminner mig ovillkorligt, vid åsynen av en
sådan byggnad, vars ändamål är så vackert, om än det aldrig
blir förverkligat, de orden: »Glädjens med mig, ty denne
min son var död och har fått liv igen, han var borttappad
och är återfunnen.»

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:45:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rvnorge/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free