Järnvägsstationen och det lilla uppväxande samhället kring den lågo mer än en halvmil ifrån Eka. I grannskapet av herrgården funnos endast några kringspridda ruckel och småstugor, som beboddes av ladugårdskarlar och folk under gården. Det mesta av denna bebyggelse kunde man ej se från Eka nu på sommaren.
En handelsman, mera optimist än affärsman, hade slagit upp sin handelsbod vid vägskälet. Å jo, man handlade nog där, när man inte åkte till stationssamhället. Det var ju bekvämt. Pojkarna och flickorna köpte karameller och gummorna kaffe. Handelsmannen var lång och mager med sträva röda mustascher. Han hade egentligen ett dystert ansikte och djupa fåror kring munnen. Men ändå genljöd den lilla boden av hans skratt. Runtomkring den grönmålade dörren sutto stora och granna annonsskyltar uppspikade. Det var annonser om kaffe och sill, om sydfrukter och bästa tvålen att tvätta med. På ett ställe möttes blicken till och med av en härlig tavla med uppmaningen "res till Rivieran", på vilken ett sydländskt landskap med pinjer och cypresser och en gnistrande blå sjö utbredde sig. Var handelsman Nilsson fått tag i den visste ingen, men den gav hela boden en högre lyftning. Det småländska landskapet bleknade mitt i solskenet bredvid dessa grälla färger. Detta konstverk gav liksom en tjusande visshet om att söderns druvor mognade inne i den mörka bodkammaren och att en båt lastad med apelsiner och fikon hade avseglat från den blå och gnistrande sjön. Från taket inne i boden hängde i långa rader sopkvastar, borstar, hinkar, rivjärn och grytor, och bakom disken stod det stora skåpet med massor av lådor. Och då handelsmannen drog ut dem, fylldes luften av en berusande lukt av snus och kaffe och torkad frukt och grönsåpa och av något obeskrivligt syrligt och fränt, som kunde vara någon ny slags tvättvål eller kanske en halvuppslagen burk övermogen ruttnande ansjovis.
För barnen var ju boden ett paradis. I stora bleckburkar förvarades karamellerna: de starka röda och vita polkagrisarna, gröna och läskande karameller och sådana fyllda med mandel och nötter. Där funnos också lådor med chokladbitar i silverpapper, vilkas vita smetiga kräm flöt omkring, då man bet i dem. Den bästa kunden på sötsaker var emellertid inte något av småbarnen. De hade minsann ej stora slantar att köpa för. De stucko upp sina tvåöringar och femöringar till disken, medan de med glänsande och glupska ögon följde handelsmannens fingrar, som döko ned i karamellburkarna. Nej, den bästa kunden var en redan gammal man, Johan von Pahlen. Dennes aptit på sötsaker var omättlig. För hans skull tog handelsmannen hem sina stora lager. Hos honom visste han att de skulle finna åtgång. I de rymliga fickorna på den grå och rynkiga rock som Johan von Pahlen alltid bar fick det aldrig saknas klibbiga karameller och choklad i silverpapper. Han knaprade och åt ständigt, och han strödde gotter omkring sig åt de små. Hans jungfru, gamla Sara, som hade hand om hans pengar, ty sådant förstod han sig ej på, gav honom en viss summa i månaden till sötsaker, och ändå tog han med strålande humör på kredit.
Hur kom det sig att denne rödblommige, ståtlige man lät sig nöja med att år ut och år in bo i den lilla stugan med sin trotjänarinna Sara, som hade hy som gulnat pergament och en muttrande och bekymrad röst och som övervakade Johan, som om han varit en liten bortskämd pojke? Hemligheten låg väl däri att han alltjämt var som ett barn. På hela Eka och i dess omkrets stod icke att finna någon människa lyckligare än han. Solen rullade upp sitt gula skrattande klot över hans huvud, och han värmde sig och njöt i dess strålar. En gång, ja under åratal, hade han suttit instängd på ett försäkringsbolags kontor görande sitt bästa att pränta siffror i en bok och att skriva ut kuvert med sin stora, alltför stora och höga stil. Han hade fått sluta skolan efter några klasser, och ändå envisades släkt och föräldrar att sedan tro honom vara mogen. Något fattades, något hade stannat i hans hjärna. Han hade hamnat i de vuxnas värld, men hade intet där att skaffa. Oförstående, fylld av ovilja betraktade han dessa, som kallade sig kloka. Varför voro de så ivriga, så viktiga, så fyllda av beräkningar och planer? Livet var ju ej så långt. Varför sysslade de då med det oväsentliga att samla på dessa penningar, som för honom, Johan, endast voro siffror, vilka på kontoret väckt hans leda och vållade honom huvudbry?
Dödens skugga var kall och slog sin ring omkring världen. Därför skulle man glädja sig åt solen, åt blommorna och den ljusblå himlen. Vem var väl rikare än den, som kände jorden varm under sin fot och omvärvdes av ljumma och doftande vindar? Naturen var icke girig som de dumma kloka människorna. Den skakade ut sitt frömjöl och lät det föras från blomma till blomma, den lät det regna över marken så att nya blommor ständigt växte fram, prålande med sina behag. Inne i blommornas kalkar rodnade och mognade kärleken. Från ängar och dikesrenar logo vänliga, blå ögon. Solen tömde värme och guld över en lycklig och berusad jord. Johan älskade ängen och blommorna och sjön och de blånande bergen, därför voro de hans. Och så var han rik och lycklig.
Under vintrarna arbetade han med att väva konst vävnad. Då trollade han fram sina kära blommor på duken framför sig. De växte fram under hans händer i glödande färger. Då tyckte han, där han satt i stugans värme, att snön smälte och att ängarna åter lyste av skönhet.
På en sådan tanklös och lycklig människa lurar alltid någon fara. Johan tålde icke starkt. Handelsmannen visste det, Petra visste det, och hans gamla jungfru levde i ständig oro för att han skulle bjudas på vin eller själv komma över något. Då blev han vild och galen. Han tyckte jorden med rasande fart snurrade runt, han måste ta tag i något, härja, förstöra, sjunga och skrika. Solen, som han dyrkade, trängde in i honom, växte, brann som en glödande eld. Han var icke människa längre, nej en gud på ett rullande klot. Men här på landet avvärjdes oftast faran. Och hans dagar gledo lugna och glada framåt. Hans hår blev grått, men han var alltjämt ett barn, och han älskade själv barnen.
När Angela därför en dag kom in i boden, där han satt och som vanligt förplägade sig med godsakerna ur handelsmannens burkar, blev han helt förtjust.
- Hugos dotter, sade han.
Kanske hade han någon gång träffat Angelas far, varvid denne varit särskilt vänlig mot honom. Vänlighet gjorde alltid ett outplånligt intryck på Johan. Han gav Angela karameller. Och sedan tog han henne vid handen, när hon gjort sina uppköp åt Petra, och spatserade med henne ut ur boden. Vid grinden upp till Eka stannade han.
- Lägg dina paket där, sade han leende.
- Men det kan komma någon och ta dem, invände Angela.
- Nej då! Nej då! sade han, rädd att hon skulle gå ifrån honom.
Det var så likt honom att bara lägga ifrån sig en börda vid grinden, utan att bry sig om, vad som sedan kunde hända. Angela lydde honom. Det var något oemotståndligt i tryckningen av hans stora lena hand. De fortsatte att gå på den vita och dammiga landsvägen. Ett par gula fjärilar tumlade i lek framför dem. Så försvunno de plötsligt, och en humla kom surrande förbi Angelas kind. Johan frågade icke Angela en massa saker. Det brukade alltid de vuxna göra. Om hon gått i skolan, hur gammal hon var och sådant. Nej, han var ju inte äldre än hon. Han plockade en maskrosboll vid dikesrenen och blåste på den, och de följde med ögonen de grå fjunen, som gungade bort med vin- den. Han förde henne tvärsöver ängen till en källa, där friskt klart vatten kom porlande fram, och han lärde henne, hur hon skulle hålla händerna som en skål för att kunna dricka. De fingo vattendroppar på sina varma kinder, och han öste vatten med fulla händer över några små blommor, som växte kring källan.
Angelas ögon tindrade. Sedan tog han henne med sig igen och sprang i galopp med henne tillbaka till landsvägen.
- Nu skall du se, sade han hemlighetsfullt, då de kommo till hans egen stuga. Man skall slå upp grinden med fart, och då råkar man mitt upp i blommornas småprat och lustiga skvaller.
Men han måtte ej slängt upp grinden tillräckligt fort eller blommorna hade hört dem, ty i trädgården var det tyst.
- Nästa gång! sade Johan då lika glatt.
Utmed den smala gången upp till förstugukvisten växte breda rabatter av alla sorters blommor. Riddarsporrarna sträckte sig raka och blå, penséerna broderade den svarta myllan med färger i gult och blått och sammetssvart, och krassen bredde ut sig, klängande sig fast vid jorden eller de andra blommornas stjälkar och vältrande sig ända ned på sandgången. Uppe vid stugan prunkade stora buskar av löjtnantshjärtan, och bakom dem höjde sig väldiga solrosor.
- Så fint, sade lilla Angela.
- Då skall du få se något ännu finare, svarade Johan och förde henne bakom stugan.
Där var en rund berså. Inne i bersån spann en stor grön skugga sitt nät, genomsilat av solstrimmor. Ett stenbord stod mitt i bersån, och en träbänk löpte runtomkring den.
- Jag är lycklig, tycker du inte? sade Johan.
Han såg upp i lövverket. Ljuset föll trolskt över hans ansikte och grå yviga hår. Angela makade sig intill honom och lade sin kind mot hans rockärm. Hon gjorde det utan spår av rädsla eller blyghet. Där sutto de: två lyckliga, som funnit varandra. Bådas ansikten lyste. De följde med blickarna solstrålarnas lek och sågo skuggorna kila omkring dem som skygga djur. Fåglar kvittrade och sjöngo i träden. Från skogen nära intill drog en susande orgelton fram över trädgården.
- Berätta ou något om dig, sade Johan med: bedjande röst som en liten gosse, vilken väntar att själv bli road efter att ha visat alla sina konster och sina leksaker för en ny lekkamrat.
Angela tittade upp i bersåns tak, och så berättade hon hemlighetsfullt viskande om rullgardinen där hemma, den blå rullgardinen med sitt sagoslott och sina vita svanar på dammen. Inte för någon människa hade hon talat om rullgardinen. Nu rullade den ned blå och lysande framför öppningen till bersån. Också Johan såg den. Det var Angela säker på. Näktergalen drillade åter, Hans och Greta stego fram hand i hand ur skogens snår, och prinsessan bar i famnen sina underliga dockor.
När Angela tystnat, sade Johan:
- Jag hade också en blå rullgardin med slott och prinsessa. Jag kände igen den strax du började berätta. Men på min rullgardin fanns det jägare. som marscherade och blåste i horn.
Detta var nu märkvärdigt. De två som hade ägt sådana underbara saker betraktade varandra leende.
- Man kan kalla tillbaka den där blå rullgardinen, mumlade Johan drömmande. När man har tråkigt. När man till exempel sitter på ett mörkt kontor och skall räkna dumma pengar. Pang! Smäll! Och den blå rullgardinen rullar ned framför fönstret, med slott och svandamm och allt, och ett blått skimmer börjar dallra i rummet framför en. Försök, skall du få se!
De gingo ut ur bersån, och solskenet bländade deras ögon. När Angela åter kunde se, fann hon att en liten gumma stod framför dem. Hon hade ett runt rynkigt ansikte med gul hy och alldeles kolsvart slätbenat hår. Det var Sara.
- Johan skulle ätit för länge sedan, sade gumman missnöjt.
Hon kallade honom Johan. Hon hade ju varit hos honom ända sedan han var liten.
- Jag måste gå in då, svarade Johan lydigt.
Sara hälsade på Angela, och Angela neg litet rädd.
De följde Sara, som krokig och mumlande gick framför dem in i stugan. När de stego in i rummet, slog en underlig lukt emot dem. En kvav lukt kryddad med doften av kaffe och stekt lök från köket. Angela förstod strax, varifrån lukten kom. Två fågelburar stodo i fönstren. Och i ett akvarium på ett lågt bord summo guldfiskar. En liten vit hund sprang emot Johan och hoppade gläfsande och vild av glädje upp på honom.
- Stilla, Lillhund! Stilla! sade Johan och smekte honom.
Han hade rufsigt långt hår och ett runt huvud med dgon som voro ljusblå, alldeles som Johans. Nu lade den lilla hunden huvudet på sned, bedjande och inställsamt. Hans kloka ögon tycktes tala, medan han småskällde och lekfullt morrade. Angela sprang fram till burarna. På en pinne satt en grön papegoja med stänk av blått på vingarna och gav henne majestätiska blickar ur sina gula klotrunda ögon.
- O, Johan, sade Angela och drog förtjust efter andan.
Papegojan smällde med en tjock tunga, utan att röra på sig. Ögonen rullade runt i huvudet på henne. I den andra buren funnos två kanariefåglar. Den ena plaskade i ett tefat fyllt med vatten. Johan tittade över Angelas huvud.
- De äro nöjda här, sade han belåtet. De ha ju aldrig varit annat än i bur.
I akvariet svängde guldfiskarna med sina gyllene stjärtar. Det blev ringar och bubblor efter dem i vattnet. Under dem fanns vit och krusig sand och en stor skär snäcka, som Johan lagt dit.
- De äro dumma, sade Johan. Men så vackra. De förstå inte, som Lillhund, när man talar till dem.
Den vita hunden nosade på Angelas skor och började betänksamt slicka den ena. Angela såg förtjust på. Rummet var avlångt och lågt i taket. Framför fönstren hängde gröna gardiner, och på fönsterbrädena stodo krukor med blommande pelargonier.
Nu bar Sara in mat och en kaffekanna. Johan bad Angela sitta ned. Sara traskade ut och in. Från köket, till vilket dörren stod halvöppen, hörde Angela henne muttra för sig själv.
Angela betraktade Johan. Han talade nu inte mycket. Men han åt med glupande aptit.
- Tag du - tag för dig, uppmanade han Angela.
Och utan att vänta på Angelas svar lade han för sig stora portioner. Han sken snart av flott och glädje. Ögonen glänste, de vita tänderna tuggade och malde. I det varma rummet med den underliga lukten, där kanariefåglarna drillade, papegojan rullade sina gula ögon och guldfiskarna slogo snabba slag i vattnet, svällde Johans ansikte med den tuggande blanka munnen framför Angelas undrande blick. Det uppfyllde hela salen så att hon fick svårt att andas. Men sedan Johan ätit, reste han sig tung och belåten. Han samlade smulorna från bordet och strödde dem i vattnet till guldfiskarna, som öppnade sina gap, döko och kilade omkring i vattnet, ivriga efter födan. Han tog en påse hampfrö och matade de sjungande kanariefåglarna och papegojan, och han ställde en stor skål med mjölk framför den vita lilla hunden.
- Nu bli alla mätta och glada, sade han och torkade sig själv med en stor servett över hela sitt skinande rödblommiga ansikte.
Angela hade svårt att slita sig ifrån alltsammans och gå hem. Slutligen följde Johan henne nedför gången med alla de brokiga blommorna.
Hon sprang framåt den dammiga landsvägen. Då och då tittade hon sig om och såg då Johan stå kvar vid grinden med det grå håret flygande för vinden.
- Han hade en blå rullgardin, mumlade hon för sig själv. Han hade
en blå rullgardin!
