Snabbare än en vuxen lär ett barn att känna nya ansikten och nya omgivningar. Det dröjde icke lång tid, förrän Angela tyckte att hon alltid bott på Petras gård. Hennes min, först så allvarsam, redan märkt av den förtidiga vetskapen om döden, förbyttes snart i leenden. Medan hon sprang omkring i parken under hundraåriga susande lindar och almar, hoppande på det rutiga mönster av sol och mörker som lövens skuggor ritade på sanden, kom så småningom minnet av hemmet och modern långt bort, likt de blånande berg hon såg på andra sidan parken bortom fält och gärden. Staden där hon vuxit upp, moderns blida, ljusa ansikte, som så ofta lutat sig över henne, försvunno i ett osäkert dis. Längre fram skulle hågkomsterna av allt detta, av de första lekkamraterna och gatorna och gårdarna i den gamla staden på slätten, åter framträda, få säkrare konturer, rycka närmare henne, visande att hon alltid gömt bilderna av dem i sitt hjärta. Men nu levde hon i det närvarande.
Först var det själva byggnaden, där de bodde, som väckte hennes nyfikenhet och funderingar. Huset syntes ej från landsvägen, skymt som det var av parken. Man gick in genom en stor, gammaldags spjälgrind, och därifrån förde en tämligen bred gång, där nätt och jämnt två hästar och vagn fingo rum, upp förbi en yppig köksträdgård i en lång krok fram till gårdsplanen. Först här fick man riktigt syn på herrgårdsbyggnaden, som på baksidan ytterligare doldes av en hög häck. Det var som om den, som byggt stället, varit rädd för att någon annan människa skulle hitta dit. Huset var icke särskilt vackert, uppfört i två våningar med ett sluttande tegeltak, och väggarna voro av brunt trä, där varje bräda och kvist syntes. En stor täckt glasveranda sköt helt oväntat ut från nedre botten, och från verandan ledde breda trappsteg av sten ned till marken. Gårdsplanen var nästan cirkelrund och fylld av grovt grus, och där gårdsplanen slutade tog genast parken vid. Stora träd kantade planen, sträckande sina tunga vida grenar över den, som om de velat nå fram till huset och titta in genom dess fönsterrutor.
Parken sluttade med gröna, täta gräsplaner ned mot en blå, tindrande liten sjö, som icke var större än att man från stranden kunde se alla dess skogbevuxna sidor. I sjöns mitt låg en ö, omgiven av böljande hög vass. Där funnos änder som flögo upp med gälla skrik. Där funnos blåa trollsländor med guldstoft på darrande vingar. På stranden växte alarna långt över vattnet, så att man med den lilla ekan kunde ro in under grenverket och sitta gömd som i en berså, skymtande sjön genom ett skimmer av oroligt gungande löv.
Bakom huset på andra sidan landsvägen lågo ladugården, stall och hönsgård. Stallgården var, särskilt då det regnat, ett gungfly, där kornas och hästarnas hovar tryckt djupa märken och varöver lagts bräder att gå på. Härifrån såg man det småländska landskapet som skymts av parken. Den breda vita vägen, på vilken dammet yrde, ängarna och åkrarna på ömse sidor om den och längre bort dungarna av vitstammiga björkar och silvergrå aspar och ännu längre bort skogen och de ljusblå höjderna, som tycktes skapade direkt av en klar sommarhimmel.
Uppe på herrgården hade Petra inte ändrat mycket sedan sin fasters tid. I Angelas tycke var det vackraste rummet salongen. Det var ett stort långsträckt rum, och från fönstren såg man sjön genom en liten uthuggning i träden. Vita stolar med förgyllda gripar på karmarna stodo grupperade kring salongsbordet med lampan eller uppradade längs väggarna. En vit soffa, också med förgyllda gripar på de bågiga karmstöden, klädde ena långväggen, och ovanför hängde kammarjunkare Löwenströms far, farfar och farfarsfar och deras hustrur, herrarna i frack eller uniform med ordnar och damerna dekolleterade och sidenklädda. Damerna sågo på något sätt väldiga ut, med breda bröst och vänligt blickande kupiga ögon. Över en gammal sekretär fanns en målning av Petras faster som ung flicka, då en blond skönhet med solfjäder i handen.
Salen var också stor, men ej så elegant, med mörka möbler av ek. En väggklocka tickade dovt, och när den slog hördes det över hela huset. Om nätterna kändes det hemskt, då det dova ljudet ljöd genom mörkret. Det var som om ett väsen bott bakom urtavlan och ropat något på ett obegripligt språk.
Bredvid salen låg ett biblioteksrum, vars väggar voro klädda med böcker. Mitt i rummet stod ett långt bord, och på det voro uppstaplade högar av gamla kartverk och röda guldsnittsalbum med kolorerade planscher föreställande vapensköldar och uniformer. Över dem hade kammarjunkaren alltid suttit lutad.
I ett par andra rum hade Petra satt de möbler och tavlor hon ärvt från sitt föräldrahem. Ovanpå lågo sovrummen kring en stor vind, som var kuslig att gå över, sedan det blivit mörkt.
När Angela varit på Eka ett par dagar, kom en hel vagn med möbler från hennes gamla hem. Åtskilligt hade sålts, men de vackra eller minnesrika saker som funnos skulle Angela ha. De fyllde två rum där uppe, ett gästrum, som förut varit sparsamt möblerat, och Angelas eget rum. Så kom det sig att Angela åter såg sig omgiven av de föremål hon älskade och kände igen. Hennes rum blev den lustigaste blandning av förmak, sal och barnkammare. Där stod det vackert snidade salsskåpet, vari hennes mor brukade ha linne och silver, och på var sin sida om det ett vackert bord och en gammal karmstol. Vid fönstret placerades hennes mors lilla mahognyskrivbord, strax intill fick en liten schäslong plats, och själv låg Angela i en av de breda sängarna hon alltid sett i föräldrarnas sängkammare. I taket hängde en kristallkrona, vilkens prismor fingo regnbågens färger, då solen lyste på dem.
Men rullgardinen, den blå rullgardinen, var icke med, och så kände
Angela ändå att något slitits ut ur hennes barndoms värld, något som
var lika oersättligt som den döda modern.
