Dagen därpå möttes Petra och Tage och betraktade varandra skyggt. Föregående aftons upphetsning hade redan lagt sig. Under de följande dagarna började Petra vänta på något ord från Tage, som skulle klargöra deras framtid. Hon förstod inte, att han betraktade deras kärlek som en parentes, ett nöje, som skulle sluta, endast dröja kvar som ett angenämt minne bland många andra, sedan de skilts åt. Tage kände att Petra väntade något av honom, och för honom blev denna känsla till en tyngd, som han icke visste hur han skulle kunna befrias ifrån. Upplösningen kom på ett oväntat sätt. Men när han fann den, tycktes den honom icke längre som en räddning.
En strålande solskensdag bröt fram bland höstdimmorna. Tage och Petra strövade hela förmiddagen omkring i skogen. Det blänkte från svarta grenar, och solen lyste i vattenpussar och små gölar, övervuxna av slemmigt gräs och bleknad mossa.
- Det är sommar, ser du, sade Petra skrattande. Hon var glad. Hon såg långt framåt i tiden och tyckte att hon då mötte en lycklig Tage och en lycklig Petra en sommardag i skogen. De skulle alltid vara tillsammans. Solen hade jagat undan hennes onda aningar, och de flydde som skuggor.
Tage och hon gingo nu hand i hand. När Petra halkade på den hala stigen, grep han henne och kysste henne. Över dem, över granarnas kronor hängde vita och blå skyar. Ibland lyste det rött bland lingonris och mossa. Det var några förfrusna bär som ännu sutto kvar. De stoppade dem i munnen, och de krasade lustigt, när de tuggade dem. Slutligen gingo de hemåt.
- Följ med mig in, bad Tage, då de kommo till Johans stuga,
Det var åter ingen hemma. De gingo uppför den knakande smala trappan. Tage trängde Petra in mot väggen och kysste henne uppsluppet. Han kände den syrliga smaken av lingon på hennes läppar.
- Vad det doftar, sade Petra plötsligt, då de kommit upp
- Det är din parfym, log Tage.
Men med ens upphörde han att le. På bänken utanför hans stängda dörr låg en kolossal bukett mörkröda nejlikor. Det var de som doftade. De hängde huvudena, tunga, halvvissna, och fyllde luften med den starka, egna lukt av kryddor nejlikor alltid ha.
Petra tog ett par tveksamma steg framåt.
- Varifrån komma blommorna? frågade hon.
Tage kunde inte svara. Han hade blivit vit i ansiktet.
- Rör dem inte! skrek han till, då Petra böjde sig för att taga upp buketten.
En gång hade han tyckt att denna tanke med en stor, röd nejlikbukett var romantisk. Hade han inte själv hittat på detta? Han hade sagt till sin fästmö:
- Om någon av oss tror att den andra är på väg att glömma, skall den där buketten med nejlikor påminna oss.
En gång hade han skickat sin fästmö röda nejlikor, en massa, emedan hon på en bal dansat för mycket med en annan. Det hade hjälpt. Hon hade varit ödmjuk och dubbelt öm, när han därnäst träffat henne. Men hon hade sagt med en glimt i ögonen:
- Vänta! En gång får nog du nejlikor också. Och då hade han skrattande slagit ifrån sig tanken, att han skulle kunna glömma henne. Där låg nu en stor öppnad pappask på golvet. Han hatade i det ögonblicket Johan, som med ett barns nyfikenhet öppnat asken. Tage såg på Petra. Hon skulle fråga honom, som nyss, varifrån blommorna kommo. Han kunde icke hitta på någon antaglig förklaring, som icke rörde vid sanningen. Hon skulle ändå icke tro honom. Vem skickar blodröda blommor till en man, om inte en kvinna som älskar honom? Petra sade lågt:
- Du har alltså en annan.
Icke ens då kunde hon fatta hans trolöshet. Han gick fram till henne.
- Petra, sade han. Tro mig! Jag älskar dig. Jag kunde inte hjälpa det.
Han ville på nytt draga henne intill sig. Men hon stod där orörlig. Hennes hjärta snörde sig krampaktigt samman. Olyckan, som hon haft en förkänsla av, var nu här, Den vackra solskensdagen slocknade i dess skugga.
- Är du bunden vid henne? viskade Petra.
Hon måste veta det, måste förstå att hennes plötsliga lycka var slut. Tage hade aldrig tänkt att bryta med sin fästmö för Petras skull. Hon var rik, mycket rikare än Petra. Hon var hans framtid, som han icke kunde förstöra.
- Ja, sade han. Det är min fästmö,
Detta var oerhört pinsamt. Varför var inte Petra som han, som Johan, som bara togo vad stunden bjöd dem? Skulle hon nu ställa till ett uppträde? Men Petra tänkte icke på något sådant.
Hennes händer flögo upp mot hennes hjärta med en instinktiv åtbörd av skräck. Tage mindes hur han sett henne första gången, när han och Johan kommit in i salongen på Eka. Också då hade hon tagit åt hjärtat, som om han skrämt henne. Hon sade icke ett ord. Hon vände sig ifrån honom och gick nedför trappan. Han såg icke hur hon stödde sig mot väggen för att icke falla. Nyss hade han kysst henne, pressat henne in mot väggen här, och hon hade varit fylld av en sjungande lycka. Han hörde hennes steg avlägsna sig, och i ett svagt hopp att hon ändå skulle vända om och komma tillbaka ropade han med sin bedjande röst:
- Petra!
Petra lyssnade. Detta bedjande tonfall hade dessa dagar rört henne.
Hon hade varit nära att giva sig åt honom. Med en kvävd snyftning
flydde hon sin väg.
