Petra von Pahlens far, Sven Peter von Pahlen, hade varit kommendörkapten, och så hade hon kommit att växa upp i en åldrig sjöstad och örlogshamn. Där ägde hennes föräldrar ett gammalt envåningshus av trä med en tillhörande stor trädgård, omgiven av ett gult plank. Om vårarna blommade kastanjer och syrener i trädgården, och vajande syrenkvistar sträckte sig över planket, tunga av gredelina blomklasar, vilka fyllde den lilla gatan utanför med sin vällukt.
Petra var yngst av alla syskonen. Modern, Irene von Hubert, kom från ett tämligen fattigt officershem. Hon var blek, en smula drömmande och opraktisk, och dyrkades av sina barn. När de långt senare mindes henne, kunde de inte riktigt förstå, varför de dyrkat henne så. Hennes uppträdande, handlingar och ord, synade i detalj och på avstånd, kunde icke väcka någon särskild beundran. Hon hade varken varit en duktig husfru eller en förutseende mor. Men hon älskade sina barn. Det var väl det de kände. Denna passionerade kärlek som strömmade ut från hela hennes väsen... När hon om somrarna långsamt vandrade fram och åter på gångarna under kastanjerna, hängde barnen om kring henne. Då berättade hon sagor för dem.
Men detta mindes väl icke Petra så mycket. Det var en stor skillnad i ålder mellan henne och de tre bröderna. Hon var åtta år yngre än Hugo, den yngste av dem. De höllo på att bli stora, då hon växte upp. Men hon, den minsta, som blev kvar hos modern, fick hennes kärlek på ett särskilt sätt. Hon märkte snart att modern var svartsjuk om henne. Bröderna försvunno ut i livet, men Petra blev ju kvar. Fadern var borta på sina sjökommenderingar långa tider. Så hade modern bara Petra. När bröderna kommo hem till helgerna, skämde de bort Petra. De lekte med henne och gåvo henne presenter, och hon hoppade omkring i kretsen av dem som en liten docka. Då kunde hon se moderns ögon få en djup, nästan mörk blick, som hon så småningom lärde sig känna igen. Modern var rädd att Petra också skulle försvinna från henne som sönerna gjort. De dyrkade henne alltjämt, men det var icke detsamma Hon hade så svårt att försona sig med att de blivit stora.
Så kom det sig att hon ville ha kvar den lilla Petra så länge som möjligt i sin famn. Kanske berodde också denna svartsjuka kärlek till barnet på att hon ej var särskilt lycklig med sin man. Kommendörkaptenen var en frisk och glad människa. Icke ett spår sentimental. I hemmet brukade han en viss kommandoton:
- Sitt rak vid bordet! Ät ordentligt! Gå inte krokig!
Hans röst var barsk, men barnen voro ej rädda för honom. Han hade ett ansikte som lätt skiftade uttryck, grimaserande, föränderligt, med tjock underläpp. Peter blev som äldre mycket lik honom, fast faderns gestalt var kort och massiv med breda axlar. Barnen tyckte att han förde med sig en salt vind av äventyr. Han älskade havet, och ändå blev ingen av hans söner sjöman. Det sörjde han över. Intet av barnen lärde riktigt känna honom. Kanske låg felet hos modern.
Som helt ung flicka hade hon varit förälskad i honom, men snart märkte hon, hur olika de voro varandra. Hon miste sitt grepp om honom. Också anade hon att han bade kärlekshistorier med andra under årens lopp. Det gjorde avståndet mellan dem ån större.
Petra märkte icke mycket av misstämningen mellan föräldrarna. För henne blev hemmet så småningom modern. Hennes mor hade kastanjebrunt hår och tvenne mörkblå, vemodiga ögon. Ansiktet var fint, munnen ovanligt liten. Hon var icke lång, men höll sig mycket rak.
Om somrarna var fadern alltid ute på sjön. Under en månad brukade då familjen vistas hos kommendörkaptenens syster, änkefru Laura Löwenström på Eka gård i Småland. Denna hade varit gift med en f. d. regementsstallmästare, kammarjunkare och godsägare och hade vid ännu unga år blivit änka.
Hon hade inga egna barn, och det var hennes stora glädje att bjuda brorsbarnen till sig.
Mest höll hon av Petra. När gossarna voro små, stod Hans högst i ynnest hos fastern, kanske för att han aldrig riktigt hann med i de andras lekar och därför alltid utsattes för skämt och stickord, men sedan de vuxit upp, blev Petra hennes gunstling. För Petra själv var denna sommarmånad både rolig och på något sätt olycklig. Hennes mor tyckte icke om att hon ville vara med fastern. Och när Petra såg modern sitta ensam, fick hon ett sting i hjärtat och kastade sig åter i hennes famn. Men Petra älskade parken och den lilla sjön.
När hon var liten, föreföll henne denna park oändligt stor. Bara hon gått en bit nedför gångarna, var ju huset skymt. Och med ens tyckte hon sig då vara långt borta i en annan värld, en obekant värld, där oförutsedda saker kunde hända. Grönskan överskyggade gångar och gräsmattor, och parken levde med tusen liv. Fåglar flaxade med oroliga vingar, ekorrar kilade uppför stammarna, stannade, lyssnade, vände små kvicka huvuden, syrsorna sjöngo i gräset, humlorna tumlade omkring tunga och surrande, granna fjärilar gungade på blommorna. Längre bort i parken stod en bänk, och där brukade Hugo, som var Petras älsklingsbror, ofta slå sig ned med en bok. Då satte Petra sig tyst på bänken bredvid honom med sina små händer i knäet.
Från träden föll ibland ett blad eller en liten grön mask. Lyfte man huvudet, såg man knappt himlen för löv och grenar. Petra betraktade då Hugos ansikte och förstod att han begivit sig till ett land, där människor hon ej kände levde. Hans ljusa lugg hängde ned i pannan. Ögonen doldes av de nedslagna ögonlocken och de mörka ögonfransarna. Hans händer som höllo i boken voro långa och smala.
Så kunde de sitta långa stunder, Hugo endast svagt medveten om systerns blickar. I hans rörliga ansikte avspeglades det intryck bokens händelser gjorde på honom. Ibland log han, ibland drogos ögonen samman... Han bet sig i läppen för att ej ge till ett förskräckt utrop... Långt innan Petra själv började läsa böcker, älskade hon dem genom Hugo.
När bröderna växte upp och en efter en lämnade hemmet, blevo besöken på Eka mera sällsynta. Ofta tillbringade Petra och modern hela sommaren i staden. Då var trädgården deras älskade sommarnöje. Petras mor skötte rabatterna, fyllda av blommor, med hjälp av en liten pojke. Det var massor av blommor. Petra lekte i trädgården, modern satt med sitt handarbete på en bänk. Ibland hörde hon upp att sy och betraktade med strålande blick Petra och blommorna. Då var fru Irene von Pahlen lycklig, mycket lyckligare än när de voro hos fastern. Om vintern måste hon ju ge middagar och umgås med människor. Men hon hade inga väninnor.
Långt efteråt då Petra tänkte på sin barndom, undrade hon över den makt modern haft över henne. Hon såg sig snärjd av dessa smala händer, utan vilja eller kraft att rycka sig lös.
Det var särskilt ett minne som bitit sig fast. Modern fick en vinter lunginflammation och var nära att dö. Huset blev mörkt, stilla, tyst, som om döden redan gästat det. Tjänarna och barnen gingo på tå, talade viskande. Inne i sitt rum låg den sjuka med flämtande andedräkt och kinder brinnande av feber. Hon viskade Petras namn. Den lilla flickan måste ständigt vara tillreds, komma fram till bädden, fatta den heta handen. Då lyste ögonen i det avmagrade ansiktet på kudden. Petra, som ständigt hörde sitt namn ropas, som såg moderns glädje, när hon kom, och hennes ängslan, så fort hon lämnade rummet, fick då en egendomlig känsla av att det var den hjälplösa där inne i sängen, som var barnet, och inte Petra. Det var modern, som icke kunde leva utan henne. Det var åsynen av Petra, som väckte henne till liv igen och förmådde henne att gå igenom den svåra krisen. Hade Petra plötsligt försvunnit, skulle hennes mor ha dött. Petra var hennes livskraft. En gång hade Petra närt sig av moderns blod, nu levde modern i Petra och av Petra. Flickan kunde ju icke helt fatta detta, men för den vuxna Petra blev med åren den sanningen klar. Moderns hjälplöshet utan henne, denna svaghet, som icke kommit fram, förrän hon hade varit nära döden, var det starka band som fäste Petra vid henne. Efter den tiden blev Petra än ömmare mot sin mor.
Ofta spatserade de tillsammans ut mot havet. Nere vid stranden plockade Petra snäckor eller vadade ut i vattnet och fångade de glänsande maneterna. När det var storm, sköljde vågorna över hamnpiren, vita och skummande. De rusade in mot stranden, som om de velat draga ned staden i sitt djup. Alltid blåste det. En saltmättad vind slog mot ens ansikte var man gick. Lugnare dagar sträckte sig havets yta oändlig och blå, så långt man kunde se. Där ute gingo flottans båtar på övningar. Petra visste namnen på dem alla och ansåg dem som sin egendom, liksom de andra sjöofficersbarnen. Kring sina mössor buro de band med båtarnas namn i gyllene bokstäver.
Petra växte upp. Hon var öm och trofast. Över hela hennes väsen låg något bundet, outsagt. Också hennes ögon voro vemodiga som moderns. Hon blev vacker. Hennes hår var kastanjebrunt, ögonen mörkblå, hon hade en kort rak näsa och en liten mun. När man nu såg Petra och hennes mor tillsammans, skulle man tagit dem för systrar. Fru von Pahlen bibehöll länge sin ungdom och sin raka hållning. Petra var nu snart aderton år. Hennes bröder voro för länge sedan gifta. Peter och Hans kommo ibland och hälsade på med sina hustrur. Men fru von Pahlen var icke förtjust i någon av sina svärdöttrar. Hon föredrog kanske i hemlighet Betty, judinnan. Hugo, den yngste sonen, hade gift sig 1893, då Petra var fjorton år, med systern till en studiekamrat, Lucie Saint George.
Han själv var då endast tjugutvå, och föräldrarna hade icke gillat det i deras tycke alltför tidiga giftermålet. Sedan Hugo slutat sina studier, hade han och hans hustru bosatt sig i Uppsala, där Hugo blivit amanuens vid biblioteket. Här i Uppsala föddes året efter bröllopet deras enda barn, den lilla Angela. Det stora avståndet mellan Uppsala och föräldrahemmet gjorde att Hugo nu sällan reste dit och att Angela under sina första år varken lärde känna sina farföräldrar eller sin faster Petra.
Men denna sommar år 1897 var Hugo åter på besök i det gamla hemmet. Hans hustru, som varit klen en tid, vistades med deras lilla flicka hos sina föräldrar. Samma sommar hände det Petra något. Hon råkade en man, som hette Thomas Meller. Petra hade icke varit kär som så många av hennes kamrater, vilka redan visste att berätta om svärmerier och små äventyr. Hon kände sina bröder och tyckte de flesta män voro lika dem.
En dag promenerade Petra vid hamnen ute på piren. Det var storm. Det brusade och sjöng i luften. Havet såg ut att vilja höja sig mot himlen. Molnen sletos i stycken. Ibland blänkte en bävande sol fram för att strax åter försvinna. Horisonten var utplånad. Vart Petra såg, varsnade hon endast brusande grå vågor. Hon hade gått så långt ut hon tordes. Hon tyckte om stormen. Hon märkte icke att någon kommit ut på piren och nu stod nära henne, förrän hon hörde en röst säga:
- Fröken skall akta sig! Ni står för nära.
Petra vände sig hastigt om. En ung man som hon inte kände stod bredvid henne. Hon uppfattade egentligen bara hans ögon, som voro grå och stora och på något sätt liknade havet.
Hon svarade honom inte. En våg slog i detsamma över bålverket, och en stark hand fattade tag i hennes arm och drog henne med ett ryck tillbaka. Petra blev rädd för denne okände mans grepp om hennes arm. Hon mumlade något och gick hastigt sin väg in mot staden igen.
Men hon kunde inte glömma de där ögonen. När hon sedan satt i trädgården bredvid modern, tänkte hon på dem. Hon kände den främmandes händer omkring sig. På kvällen, då hon tog av sig kläderna, synade hon länge sin vita arm, som om hon väntat att finna ett märke.
Ett par dagar därefter träffade hon åter den okände. Det var på en bal, som en av hennes kamrater hade i sitt hem. Petra hade ännu ej fått vara med ute. Modern ansåg henne vara för ung. Men detta var ju på sommaren, och Hugo var med henne. Genast hon kom in, såg hon mannen från hamnpiren. Han vände sig också genast med ett igenkännande leende mot henne. Under aftonen dansade de flera gånger med varandra. Hon hade nu tid att se på honom. Han var lång och kraftig. Ansiktet var ljust med en bred panna. Men dragen voro oregelbundna. Det var ögonens skull att man lade märke till honom. De hade en sugande, egendomlig blick. Ibland sågo de tomma ut, döda. Men i nästa stund fingo de liv och uttryck, som när en nyss öde strand fylles av fräsande vågor. Petra hade nu fått veta vad han hette - Thomas Meller. Hon kände sig dragen till honom utan att förstå varför. Ibland, när de dansade, tittade hon upp och mötte då ständigt hans blick. Den förvirrade henne. Också hans röst intog henne. När han sade något, var det som om han velat be henne om något. Han var väl då endast en tjugufyra år. Men hon, som ännu blott fyllt sjutton, tyckte att han var gammal.
Att Petra icke förut sett Thomas Meller i den lilla staden, varest ju de flesta kände igen varandra, berodde på att han endast var på tillfälligt besök där. Han hade vuxit upp och gått i skola i Lund. Hans far hade varit professor i den skånska universitetsstaden. När fadern dog ett år, innan Petra och Thomas träffades, flyttade hans mor till Petras stad, där hon hade släktingar. Han fortsatte sina studier i sin födelsestad. Under sommaren hälsade han nu på sin mor. Han gjorde sig bekant med Petras bror Hugo Genom Hugo blev han införd i Petras hem. Den hösten dröjde Thomas mycket länge att fara tillbaka till universitetet. Han blev intagen i Petra.
Fru Meller hade en liten våning ej långt från kommendörkaptenens hus. Det var en livlig, pratsam dam med svarta, muntra ögon. Hon var mycket stolt över sin son. Ute på gatorna såg man dem promenera, fru Meller alltid stödd mot sonens arm. Han skulle bli vetenskapsman. Ända sedan han var helt ung, hade han intresserat sig för avlägsna folkslag, deras seder och bruk. Han drömde om att få göra upptäcktsfärder, utforska fjärran länder, komma hem höljd av ära. Modern var rädd för detta. Det var väl därför hon med glädje såg hans vävande känsla för Petra. Om han tidigt gifte sig, tänkte hon, skulle han kanske bli kvar i närheten av sin mor.
Också fru von Pahlen märkte snart att Thomas visade ett särskilt intresse för hennes dotter. Hon smålog. Hon var så viss om att ingen nu kunde taga hennes dotter ifrån henne. Denna hennes tro på att Petra tillhörde henne gjorde att hon ej från början fäste tillräckligt avseende vid vad som försiggick. Petra kände också att den sista hon skulle vilja visa något för var modern. Hon förstod att detta var något som skulle vålla denna sorg. Så gömde hon sin gryende kärlek till Thomas för sig själv. Den blev hennes hemlighet, en skatt hon måste vakta mot andra. Och den där förnimmelsen hon haft redan som barn, att hon var trolös mot sin mor, smög sig åter över henne. Men nu kunde hon inte strida emot den.
Petras bror Hugo var blott ett par år äldre än Thomas Meller. Han blev mycket förtjust i denne. Den lilla åldersskillnaden kunde icke spåras, när de voro tillsammans. Thomas kom ofta till Hugo, och Hugo begrep ju snart att det ej var bara för hans skull han kom.
Thomas Meller ansågs mycket begåvad, och i synnerhet betraktades han som en framtidsman. Hans kamrater voro en smula rädda för honom. Han var hänsynslös. Han gycklade med dem, blottande deras svagheter. De voro prisgivna åt honom, därför att de ej i sin tur kunde finna hans ömtåliga sidor. En stark ärelystnad är ju i unga mäns ögon en förtjänst, icke en svaghet. Thomas' ärelystnad kunde de därför ej håna. Och denna var det mest framträdande draget hos honom. Men Thomas behärskades ändå av en svaghet, som han väl dolde för kamraterna, men som Hugo med sin klara blick på människor anade sig till. Han hade en stark längtan efter kvinnlig ömhet och godhet. Det var icke en mans behov efter kvinnor, det var ett barns. Bakom hans skarpa, kritiserande intellekt, undanskymt av det, fanns något oberört, en längtan, som tillhörde ett barn, kanske en vilde. Kvinnan sökte han icke förstå, hos henne ville han vila ut. Hon var en blommande äng, en vacker sommardag, en sval sjö med ett djupt och skimrande vatten. Helt unga män bruka ju söka erfarna kvinnor. Men Thomas drogs alltid till de knoppande flickorna. Tillsammans med dem blev han god, öm, ja barnslig.
Hugo förebrådde sig sedan att han uppmuntrat Thomas och Petra. Många aftnar denna sommar sutto de två unga männen uppe i Hugos rum och pratade. Från fönstret kunde Thomas se Petra i trädgården. Hon gick bland blommorna, eller hon satt stilla under den stora kastanjen med en bok i handen. Aftonsolen lyste med ett milt sken över hennes ansikte. Hon var förtjusande, Det var så stilla i trädgården. Thomas tyckte att den unga flickan där nere väntade på något. Träden blommorna väntade med henne. En natt skulle han komma och taga henne i sina armar. Hon var sval, men med brännande läppar. När Hugo föreslog att de skulle gå ned i trädgården, reste sig Thomas genast.
De där aftnarna slutade alltid så. De båda unga männen gingo ned till Petra i trädgården. Fru von Pahlen såg de tre vandra där och kände ingen oro.
Därför kom Petras förlovning med Thomas som ett slag för Petras mor. Hon nekade att tro det, hon ville icke tro det. Petra var hennes. Det var icke möjligt att en annan, som icke hade någon del i henne, skulle komma och taga bort henne.
I sin oerhörda lycka glömde Petra för första gången modern. Navelsträngen brast. Hon var fri. Hon älskade Thomas Meller. Hur de blivit för lovade, visste hon knappast. En afton, då de voro ensamma i trädgården, hade han omfamnat och kysst henne under den stora kastanjen. Ingen man hade förut kysst henne. Hon tyckte att himlen tändes av ett bländande ljus. Med vinden kom doften av rabatternas många blommor. Det var som om blommorna viskade till henne. Trädgården, där hon vuxit upp, smög sig in i hans famntag. Icke bara Thomas omfamnade henne, också träden, blommorna, det böljande gräset, syrenhäcken kysste henne. På hennes läppar kom en smak av blod, som om en blommas tagg i häftighet stungit henne.
Efter det Petra berättat om sin kärlek, blev hennes mor tyst och blek. Petra märkte det knappast. De få dagarna Thomas och hon hade att vara tillsammans, innan han måste fara tillbaka till universitetet, flögo bort. Hennes far, kommendörkaptenen, kom hem från sjön. Han syntes ej alls överraskad över att Petra var förlovad. Hugo berömde Thomas Meller, och även fadern tyckte att han var "en präktig ung man".
Senare på hösten, då Petra åter blivit ensam, började hon fatta moderns sorg. Deras förhållande till varandra hade blivit ett annat. Modern undvek henne. De voro numera två främmande människor för varandra. Fru von Pahlen talade aldrig om vad hon kände. Hon hade mistat Petra. Det var som om hon vaknat upp och sett sig omkring och funnit världen tom. Till Petras skratt lyssnade hon med ett blekt, sjukligt leende. Hon sökte icke längre den unga flickans förtroende. Hon drog sig inom sig själv.
Petra gick nu och hälsade på fru Meller. Med förtjusning hörde hon henne berätta om Thomas. Hon visade fotografier av honom: där var han en liten pys i sammetskolt och pärlemoknappar, där hade han skolmössa, där stod han i en grupp studenter. Petra lyssnade till en hänförd mors berättelser och såg på fotografierna. Hon levde sig in i en annans liv. Hon själv, trädgården, hennes egen mor och hennes syskon kommo så långt bort.
Sedan när Thomas återvände hem till julen, tyckte hon sig redan känna honom mera. Han var lika öm, lika förälskad. Ännu skulle ingen annan veta om deras förlovning. Men i den lilla staden gick ryktet därom redan.
På våren startade en docent i universitetsstaden en vetenskaplig forskningsexpedition till Sydamerika. Man bad Thomas komma med. Här var nu hans livs stora tillfälle. Kärleken till Petra hade för en tid undanträngt ärelysmaden och de stora förhoppningarna. Nu flammade de upp igen. Medan han låg vaken om nätterna, frestade honom dämonerna. Hans drömda land visade sig för honom. Han skulle uppleva underbara äventyr, erövra världen. Han hörde äventyret brusa, som man hör havet under vårstormarna. Han bestämde sig. Innan han for, skulle han hinna med ett par viktiga tentamina, så att ej hans studier behövde avbrytas. För övrigt, forskningsresan skulle ju bli en merit. När han kom tillbaka efter ett år, skulle han fortsätta sin bana. När han kom tillbaka! Vid den tanken kunde han inte andas. Redan då förstod han kanske att han inte ville tillbaka. Tillbaka till den lilla idylliska universitetsstaden, till äktenskapet med Petra, till ett borgerligt liv! Å nej! Älskade han inte Petra? Det gjorde han väl. Men han älskade sig själv och sina egna intressen högre.
Då han berättade om sina planer för Petra och sin mor, var det ingen av dem som tänkte sig annat än att det var fråga om en resa på några månader. Fru Meller blev mer gripen av underrättelsen än Petra. Petra var ju van att hennes far ständigt for ut på havet. För henne låg det ej något hotande i en skilsmässa.
Det var först när hon talade om det hemma, som hon fick ett hugg i bröstet. Modern vände sig mot henne med ett ansikte likt hennes gamla, kärleksfullt, glatt. Petra förstod då att hennes mor trodde förlovningen skulle gå om intet.
Sista kvällen, innan Thomas skulle resa, gingo han och Petra sida vid sida utmed havet. Det var en dag som påminde Petra om den gången hon först mötte Thomas Meller. Också nu vräkte vågorna över hamnpiren. Himmel och hav sjönko samman till ett, ett stort grått... Då greps Petra av ångest. I hennes hjärta genljöd Thomas' rop:
- Gå inte för nära!
Han hade ropat det då, när hon närmat sig vattnet.
- Gå inte för nära!
Var det för sig själv han varnat henne? Hon hade lärt sig att älska honom för att en gång få förenas med honom. Och nu reste han. All säkerhet övergav henne. Darrande tryckte hon sig intill honom och viskade:
- Du kommer väl tillbaka?
Han svarade:
- Ja.
Hon kunde icke se hans ansikte, där hon pressade huvudet in mot hans axel. Han såg inte på henne. Hans ögon sökte genomtränga det grå. Där på andra sidan, nu dolt av brusande vågor och jagande moln, låg hans drömda land.
Petra blev lämnad kvar. Våren och sommaren gingo. Det kom brev från den bortfarne. De voro korta och innehöllo icke mycket. Thomas Meller hade ingen förmåga att ge sig i ett brev.
Petra hade fyllt nitton år på senhösten. Men under denna tid, då hon gick och väntade på fästmannens innehållslösa brev, föreföll hon mycket äldre. Hennes ögon fingo en grubblande och allvarsam blick. Hon kände sig övergiven. Omöjligt kunde hon skymta framtiden. Det var som om havets vågor höjt sig framför henne och skymt utsikten.
Äntligen en dag, när det åter blivit vår, var det bestämt att expeditionen skulle komma tillbaka. Fartyget skulle lägga till i Göteborg, och sedan skulle Thomas resa direkt hem. Samma dag ångaren anlände till Sverige kom ett telegram till Thomas' mor från ledaren för expeditionen, att Thomas ej var med. I sista stunden hade han bestämt sig för att stanna ännu en tid. Brev skulle följa. Och det kom brev.
Men Petra trodde dem inte. Inom sig förstod hon redan, hur det skulle sluta. Thomas skulle inte vända tillbaka. I varje brev väntade hon på att han skulle säga henne det. Denna väntan var mycket mer ödslig än en klar visshet skulle ha varit. Petra tyckte att hon under denna tid miste i värde, liksom hon miste i vikt. Hon var ingenting i jämförelse med det främmande land, som höll Thomas fången. När de nästa gång trodde att han var på väg hem, kom åter ett brev. Det var det brev Petra så länge vetat skulle komma. Thomas skrev att han icke kunde rycka sig lös. Där borta var hans framtid, hans verksamhetsfält, hans drömda land. Petra finge icke känna sig bunden av något löfte till honom, skrev han. Hon var så ung. Kanske skulle hon finna större lycka hos en annan. Det var vanliga fraser och tomma ord. De visade bara, att det var han som icke ville vara bunden längre. Petra förstod detta. Hon hade givit honom hela sin kärlek, ung och varm, och nu tyckte hon sig stå med sitt hjärta i handen. Hon hade räckt det till en annan och fått det tillbaka. För henne var det omöjligt att tänka sig att hon kunde älska någon annan. Livet som nyligen börjat flamma inom henne miste sitt klara sken. Hon besökte fru Meller. Men här fann hon ingen tröst. Den gamla damen var som förlamad. Hon sörjde sin son som en död. Han hade varit trolös mot två kvinnor, den som fött honom och den som lovat bli hans hustru. Skulle hans ärelystnad mättas och han glömma dem?
Under denna tid gled Petras mor åter in i hennes liv. Hon blev liggande sjuk i ett hjärtlidande, som hon redan ådragit sig vid den starka lunginflammationen för många år sedan. Nu hörde Petra åter sitt namn viskas. Hon, som tyckte att hennes eget hjärta kallnat och dött, kände det värmas igen för att hålla en annans hjärta vid liv. Under de långa, tysta timmarna i det skumma sjukrummet föreföll det henne, som om det brusande livet där ute också tystnat inom sig tyckte hon att hon inte än en gång skulle kunna ge sin kärlek. Hon trodde sig tillhöra dem som älska en gång, starkt och lidelsefullt. Hennes mor hade älskat henne på samma sätt, lidelsefullt, åsidosättande alla andra. Det är väl de människorna som bli ensamma.
Och nu skulle hennes mor dö.
En dag, när Petra satt i sjukrummet med moderns hand i sin, gled den plötsligt undan. Petra ville taga den på nytt, men den gled åter undan, som om den sökt efter något - något som Petras ögon icke kunde se. Så föll den tungt ned på täcket. En kall vind berörde flyktigt Petras kind. Det var döden som kommit. Petra förstod det ej strax. Hon talade till sin mor, strök över hennes kallnande panna. Så med ens grep det henne att hon var död. Tystnaden i rummet djupnade. Modern som så nyss bedjande viskat Petras namn rörde sig icke mer. Munnen var hårt sluten. Petra grät icke. Hon satt stilla och såg på sin mor. Det ofattbara som hänt sökte hon icke fatta. Hon tyckte att inne i det som förut synts som ett enda stort mörker nu tänts en fladdrande ljuslåga. Hon lutade sig fram med drömmande ögon. Det var ett litet barn som höll upp ljuset i sin hand. Hon hörde dess späda nakna fötter mot marken. Så gick människan genom en natt av gåtor ensam med ett fladdrande ljus. Ett sådant mod! Vad hände henne sedan, när ljuset slocknade? Tändes lågan, den lysande själen, då i en annan värld långt borta?
Petra kunde sedan icke glömma den vision hon haft inne i sin döda mors rum. Var hon icke själv ett sådant ensamt barn som skulle gå en lång väg? All världen som omgav henne var fylld av lurande skuggor.
Endast ett år efter moderns död gifte fadern, då nära de sextio, om sig. Han hade en tid hållits i sängen av en benskada han ådragit sig och vårdats av en sjuksköterska, icke hälften så gammal som han. Han trodde sig förälskad i henne, friade och fick ja.
För hans barn blev icke kommendörkaptenens andra giftermål någon glad överraskning. Hans nya hustru tålde de knappast. Hon gjorde allt för att hålla sig väl med styvbarnen, de äldsta redan äldre än hon, men de kunde ej förlåta henne att hon sagt ja till denne gamle man, som väl eljes lätt glömt henne. Petra, nu över tjugu år, kunde icke trivas i hemmet, som med ens föreföll henne helt förändrat. Hon fick erbjudande från sin faster på Eka gård att flytta dit, men när hon började packa i avsikt att taga farväl av hemmet, kom budskapet att fru Laura Löwenström dött av slag.
Då testamentet öppnades, fann man, att fastern icke glömt Petra, sin älskling. Hon hade lämnat den unga flickan sin gård. Ägorna voro sedan länge utarrenderade, men herrgården och parken blevo nu Petras lilla privata domän. Bröderna hade trott att Petra skulle låta Hans övertaga det mycket vanskötta jordbruket, då han för flera år sedan hade köpt en större egendom i närheten. Men Petra fick en av dessa plötsliga ingivelser, som bröderna så småningom lärde sig respektera, och beslöt sig för att tills vidare behålla arrendatorn och själv bosätta sig på Eka. Det tog någon tid innan allt blev ordnat, men på våren sade Petra farväl till fadern och styvmodern och for för att begynna sitt nya liv.
Det var ett ensamt liv, och hon visste och ville då att det skulle bli det. De kriser hon så tidigt gått igenom hade gjort henne fortare mogen än andra unga flickor. Hon återfann sin älskade park. Hon vandrade ur rum i rum i den gamla gården, dröjande vid varje sak hon så väl mindes. Fastern hade samlat ett ganska stort bibliotek, och här tillbringade Petra långa stunder, levande sig in i de diktade gestalternas liv, glömsk av att hon var en ung flicka, som borde ha helt andra nöjen och sysselsättningar.
Hennes svägerska Betty lät henne icke heller sväva i okunnighet om att hon ansåg Petras liv alldeles icke lämpligt för en ung flicka. Hon kom körande med sina barn i vagnen, fyllde rummen med sin glada, hjärtliga röst, tvingade Petra att följa henne med tillbaka till deras hem, ville icke släppa henne förrän hon lovat att komma igen. Mellan de två svägerskorna, så helt olika till sina naturer, uppstod också en stark vänskap.
- Du kan inte leva så utan att företaga dig något, sade Betty en dag. Skaffa dig en hönsgård. Det lät som ett skämt, men Betty visade snart att hon menade allvar.
Arrendatorn hade naturligtvis en liten hönsgård, men ej större än att den blott skaffade ägg till gården. Nu övertalade Betty honom att Petra skulle få övertaga den för en viss summa. Det var början. Den kloka Betty förstod att, för att man skulle kunna intressera en stadsflicka som Petra för höns, borde man visa henne vackra och märkliga höns. Så skaffade hon en kull pärlhöns: förtjusande små varelser, som sprätte omkring i solen, granna att se på.
Snart fick också Betty den tillfredsställelsen att se sin svägerska i sportdräkt och stövlar kliva omkring i hönsgården. Efter ett par år voro Petras ägg och höns kända i trakten, ja hon sålde ägg till staden och hade en icke föraktlig inkomst därav. Om Betty haft som sin avsikt att för alltid binda den unga flickan vid det ensamma livet på landet, vilket väl ej varit hennes mening, kunde hon ej lyckats bättre. Genom denna sysselsättning, som tog en hel del tid, genom tillfredsställelsen av att ha inkomst av ett eget arbete, en tillfredsställelse hon aldrig förut haft, växte Petra alltmera fast vid gården. Hennes lynne blev gladare och jämnare. När hon om morgnarna kom ut på verandan och den rena luften sköljde över hennes ansikte, kände hon det som om hon fått en vänlig hälsning sig till mötes.
Vid denna tidpunkt styrde Betty även om att hon fick en ny arrendator, en enkel, men driftig och verksam man om ännu icke trettio år vid namn Tord Holmström. Denne begynte genast med stor iver ägna sig åt förbättringar i skötseln av jord och boskap. Petra hade nu ytterligare nöjet att se lantbruket gå framåt med långsamma, men säkra steg.
Mellan fadern och barnen hade kylan och avståndet blivit större. De hade i själva verket aldrig känt varandra. När han dog 1904, tre år efter det Petra inflyttat på sin gård och kort efter det Hugo om kommit, vaknade dock minnet av vad som fordom varit till liv. De kvarlevande syskonen möttes med rörelse i hemmet, som nu skulle skingras, då styvmodern tänkte bosätta sig i sin hemort, en småstad på västkusten. Det åldriga huset såldes, eftersom ingen hade lust eller tillfälle att slå sig ned i staden. Det var sista gången Petra gick i trädgården och i den gamla omgivningen. Hon kände vemod, men ingen riktig saknad, så hade hon redan vuxit in i sin nya tillvaro.
Från den sensommardag år 1906, då den lilla Angela kom till Petra,
fick hennes liv också en djupare och gladare mening.
