I en av torparstugorna bodde en gosse som var nästan en fåne. Föräldrarna hade huset fullt av andra barn, präktiga rödkindade gossar och flickor, som gingo i skola vid stationssamhället. Men denne pojke var ännu vid fjorton års ålder en efterbliven som ingenting kunde lära sig. Han var lång och mager, kläderna, som voro likadana som de andras kläder, hängde så besynnerligt på honom, och hans ansikte var blekt och utmärglat, ehuru han alltid fick tillräckligt att äta. Ofta satt han på förstugukvisten och täljde saker av barkbitar. Oformliga och klumpiga båtar, som han satte en tändsticka i och sedan tyckte liknade slupar med hög mast, och långa pinnar, vilka han täljde vassa som pilar eller så att de sågo ut som syskonens blyertspennor. Ibland strövade han också omkring på vägarna, alltid ensam, ty ingen ville ju vara med honom. Han stirrade med en melankolisk blick bort mot något i fjärran. Det var som om hans ögon långt långt borta sågo en syn, något annat land dit han ville gå, men aldrig nådde, fastän hans fötter rörde sig så snabbt. Angela hade ibland mött honom och medlidsamt betraktat honom. Hon tyckte så synd om honom, men sade hon något till honom, svarade han ej.
Denna höst och vinter växte Angela fort. Hennes ben värkte, hennes bröst ömmade och svällde. Ibland tryckte hon dem hårt mot bordskanten, då hon satt och skrev, som om själva smärtan bragte henne lindring. Hon var förvånad över sig själv. Hennes ögon vidgades och fingo ett nytt uttryck, ett uttryck av undran. Hon var liksom en växt som omplanterats i annan jord och då genast vecklar ut nya blad och höjer sin stam över jorden. Hon växte fast i Petras hem som plantan i den nya krukan borrar ned sina rötter i myllan. Det hade bara gått några månader och hon tyckte redan att hon alltid bott på herrgården, åtminstone länge, länge. Mellan henne och Petra uppstod ett förhållande som mellan en äldre syster och en yngre. De voro på ett förunderligt sätt lika varandra som syskon, ehuru den ena blott var en brorsdotter till den andra. Även till utseendet påminde de om varandra, samma stora mörka ögon, samma fina drag och veka haka, fastän Angelas hår icke mörknade utan bibehöll sin ljusa färg, vilket bildade en egendomlig kontrast till de svarta ögonen och de smala ögonbrynen.
Petra kände sig ej heller som en mor till Angela. Hon hade omsider fått en liten syster, vilket hon alltid önskat sig, hon som haft tre äldre bröder. Petra mindes väl sina barnsliga fantasier om denna lilla syster hon så ivrigt drömt om. Det var så: en dag skulle hon vakna på morgonen och finna den lilla sittande på hennes sängkant. En varelse alldeles lik henne själv, men så liten som hennes största docka i barnkammaren. Ett barn till en fe kanske. Med smala armar och händer och en liten svarvad kropp, klädd ändå som Petra, i mörk skolklänning och med de minsta av skor på sina små, små fötter. När hon stod på golvet, räckte hennes huvud bara upp till bordskanten. Denna levande docka kunde tala och sjunga och le alldeles som Petra. Men det var något hemlighetsfullt med henne. Hon visade sig aldrig för andra. Då Petras kamrater nalkades, blev den lilla genomskinlig som en skugga och gled upp vid Petras sida. Längre fram i livet tyckte Petra alltid att den felika varelsen följde henne, nu mera osynlig, men alltid vid hennes sida. Hon fällde glittrande pärlor till tårar, då Petra var sorgsen eller gjort något som hon hade samvetsagg över, och log strålande, då Petra själv var glad. En dröm bara, som blivit till i Petras hjärta, men verkligare ändå än de drömmar som födas om natten under sömnen. Kanske Petras andra jag, hennes samvete, hennes tanke. Nu, sedan Angela kommit till henne, tyckte hon att den lilla fen försvann och att Angela tog hennes plats. Alldeles som den där lilla varelsen blev nu Angela hennes andra jag, som hon icke fick tvinga att fälla tårar, utan som hon måste visa sina goda sidor för, så att Angela skulle vara glad och god också hon. Petra fann att hon måste ge akt på sig själv för Angelas skull, ett ansvar som gjorde även henne mycket gott. Vem vet vilka strängar av blod och nerver som förena dem vilka äro av samma släkt? De grena ut sig, de växa, de spinna sitt nät över världen och binda samman de befryndades skara, så att varje god eller dålig handling, varje god eller ond tanke, går som en reflexrörelse genom hela massan och rycker ned den, eller drar den uppåt ur den dy människohopen så lätt fastnar i.
Denna höst hände det Angela något, som hon sedan inte kunde glömma. Det blev till ett av de minnen som bränna sig in från barndomen och som senare i livet ibland dyka upp, visande ett visst samband mellan barnet och den vuxna människan.
Angela hade kommit hem från lektionen för Elsa och hade lagt sig på schäslongen i sitt rum för att vila litet. Hon blev så fort trött nu. Petra sade att det bara var för att hon höll på att växa. Besynnerligt! Hon skulle bli lång som Petra och de andra, en vuxen människa. Men hon längtade inte alls efter det. För någon tid sedan hade Angela fyllt tolv år. Det lät inte så litet. Tolv år till, så var hon tjugufyra år. Gammal och grå, trodde hon, utan att tänka på att Petra nu var tjugusju och alls icke någon grå gumma. Men bara några år framåt i tiden, och Angela tyckte att hon måste vara så förskräckligt gammal. Och livet, det tog aldrig slut. I evighet droppade åren, och livet var ett hav med vågor som slogo och slogo mot stranden, aldrig tystnande, alltid mumlande med underliga, gamla röster.
Det var ingen hemma. Jungfrurna hade farit till stationssamhället för att hämta hem några varor, som skulle komma med tåget, och Petra var utgången. Angela låg och stirrade på väggen med sömniga ögon. Hennes lilla schäslong stod vänd från dörren. Hon tyckte att hela huset var tyst med henne. Inga röster som annars eller brådskande fotsteg. Intet ljud från köket, varifrån man eljes alltid hörde prat eller sprakandet av elden, när dörren som nu stod öppen dit ned.
Kanske att Angela slumrade till litet. När hon slog upp ögonen igen, hade hon en känsla av att någon var inne i rummet. Hon kunde ej förklara varifrån denna känsla kom, ty hon hörde inte ett ljud eller någon rörelse från en annan varelse. Hon böjde långsamt, fylld av oförklarlig skräck, huvudet bakåt. Hennes ögon mötte plötsligt en annans ögon. Hennes ansikte stirrade upp i en annans ansikte. Ett blekt utmärglat ansikte som hade stora sorgsna ögon. Hennes skräck vek undan. Det var ju den där gossen, som inte var klok, som stod bakom hennes huvudgärd. Han måste tyst och stilla, som hans vana var, ha glidit in genom den halvöppna dörren. Angela skrattade till litet förläget. Vad skulle hon göra? Föra ut honom igen? Han var ju inte farlig. Men han såg så underligt på henne. Fastän han oavvänt betraktade henne, hade hans ögon den där blicken, som sökte något långt borta eller djupt nere, som inga andra människor kunde se. Men det var inte Angela som talade först. Det var gossen. Med mycket klar röst sade han till Angela:
- Kom!
Det lät som en befallning och en bön på samma gång. Angela reste sig halvt mekaniskt upp, och han gick runt schäslongen och tog ett fast tag i hennes hand. Och nu hände det att Angela kände sig som bunden av den där smala, vita handen. Hon hade ingen lust att rycka undan sin egen och göra sig fri. Medan hon stirrade upp i hans ansikte, fingo hennes egna ögon en underlig längtande blick. Tyst följde hon honom. De båda barnen gingo hand i hand över gårdsplanen och ned i parken. Angela såg inte tillbaka, gick bara på som om hennes fötter rört sig av sig själva. Hon frågade inte vart han förde henne eller varför hon måste följa honom, när han sade: Kom.
Längst nere i parken fanns en grind, varigenom man kom in i skogen. Också den stod öppen. Allt var öppet eller öppnade sig av sig självt för denna underliga gosse med de sorgsna ögonen. De gingo vidare på en smal skogsstig, fylld av nedfallna bruna barr och kottar. Det var skymning i skogen. Granarna bredde ut sina grenar. När vinden skakade deras kronor, hördes ett stigande sus. Angela höll på att snubbla över stenarna. Men gossen höll fast hennes hand, så att hon inte föll. Vart gingo de? Varför sade ingen av dem något? Angela såg på gossens ögon, på hans bleka ansikte. Och hon fick en känsla av att detta hade hon varit med om förut. Var? När? Det visste hon ju inte. Men hon skulle gå med den som ledde henne långt, långt bort. Det var meningen. Hon måste vandra mot något osynligt i fjärran, som drog henne till sig, liksom den där smala handen nu förde henne med sig. Så var det. Man måste gå en oändlig väg utan att veta vart det bar. Snava på vassa stenar, råka vilse i skymningen, höra de stora träden susa och tala med varandra. Hon var icke rädd. Himlen som hon såg ovan träden, när hon blott lyfte blicken, var hög och blå som vanligt, täckt av en lätt slöja och röda skyar som förebådade aftonen. Så hade hon sett den så många kvällar från sitt fönster, där hon suttit med sina läxor. Någon sjöng långt inne i skogen. En fågel som ännu inte stuckit huvudet under vingen. Och ännu längre inifrån dunklet högg en yxa mot ett träd. Där funnos ju människor. Också de på väg... Också de vandrande.
Angela och gossen kommo ut ur skogen. Han stannade ett ögonblick. Framför Angelas ögon låg landskapet. Ack! Det hade hon väl alltid sett. Den vita dammiga vägen, åkrarna, de kala ängarna, bergen i fjärran. Men med ens flammade det till. Åkrarna glödde röda, ängarna och dungarna lyste i ett hav av röda lågor, de blå bergen där borta blevo smältande guld. Allt var kristallklart, genomskinligt, overkligt som de landskap man ibland ser molnen forma på himlen. Det var solen, som sjönk bortom bergen, sändande sprakande knippen av ljus omkring sig. Var det avspeglingen av en annan värld, eller hade himlen låtit sina portar rämna för att visa vad som fanns bakom de blå murarna?
Angela såg på gossen. Hans ögon strålade. Också inne i dem brann det där genomskinliga guldet. Då kände Angela i sitt lilla allvarliga hjärta som en svag aning om sanningen. Gossen skulle leda henne till himlen. Ja! Vägen skulle stiga och stiga, alltjämt stiga, men de skulle vandra den oförtrutet utan att bry sig om stenarna på vägen eller rösterna i skogen, som kunde skrämma dem, eller de höga, höga bergen. Gud, den gode Guden, väntade dem. Änglarna svävade omkring honom. Och de skulle lyfta upp Angela och den stackars gossen och med mjuka vingslag föra dem rätt in i härligheten. Angela visste ju att himlen var det bästa av allt. Bakom de tindrande stjärnorna strömmade om kvällarna och nätterna glittrande strålar ned till den svarta jorden. Det var ju bara för att säga henne att där uppe var det aldrig mörkt, alltid ljus, alltid värme. Och om dagen lyste himlavalvet också genomskinligt av skenet bakom. Hon skulle gå till himlen redan i kväll. Och hon glömde herrgården, Petra, lekkamraterna, uppfylld av en lycksalighet utan gräns.
Den vita vägen låg framför dem, och de vandrade hand i hand vidare, Angela nästan dansande med lätta steg, som om hon redan känt fläkten från änglarnas vingar. Inte alls blev hon förskräckt över att glöden omkring henne plötsligt slocknade och att skymningen kom svepande som ett grått moln emot henne. Inte skulle det vara så lätt att komma till himlen. Hade hon ej läst det i bibeln? Mycken fasa, ångest och tårar först. Skyhöga hinder! Djupa dalar! Och hon höll hårt fast i den sorgsne gossens hand och vandrade modigt vidare.
Någon ropade högt bakom henne. Först lystrade hon till. Men ingenting fick ju hejda henne nu på hennes väg mot himlen. Och hon vände inte ens på huvudet. Men nu hörde hon steg bakom sig. Någon kom springande i fatt dem. Det var Johan, Han var som vanligt utan hatt, och hans grå yviga hår fladdrade för vinden.
- Angela! Angela! sade han. Vi ha varit oroliga. Petra visste inte var du blivit av.
Angela såg förebrående på Johan. Hennes lycka dog bort. Hon förstod att han skulle hindra henne att gå till himlen i kväll. En vuxen människa kan man inte strida emot. Han tog hennes hand, och gossen släppte genast hennes andra hand, som om han också förstått att nu var deras vandring slut. Angela följde Johan tillbaka. Något annat kunde hon ju inte göra. När hon kommit en bit, såg hon sig om. Gossen stod ännu kvar mittpå vägen, som om han inte kunde besluta sig för att också vända om. Johan ropade på honom och trodde att han följde efter dem.
För övrigt, gossen hittar ju själv tillbaka, tänkte Johan.
Angela kom hem. Hon var mycket tyst hela kvällen och ville ej berätta för Petra om vad som hänt henne. Men hon glömde det aldrig. Ännu en händelse fördjupade känslan av det underbara som den kvällen stigit in i hennes hjärta.
Gossen kom inte tillbaka den dagen och inte heller den följande. Föräldrarna och Johan, som själv blivit orolig, gåvo sig då ut att leta efter honom. Han var död, då de funno honom. Han hade lagt sig ute under den kalla natten och ej orkat gå vidare. Angela fick höra det. Gossen var död. Det var så svårt att förstå. Mellan den skimrande syn hon och han sett tillsammans ställde sig nu dödens svarta och kylande skugga. Var det möjligt att han nu var där uppe i himlen? Sådant hade hon inte tänkt på, när hennes mor dog.
Den kvällen skulle hon och den sorgsna lilla gossen gått till himlen. Lade sig då döden framför vägen? Ett djup kallt och svart som man först måste störta ned i?
Angela förstod det inte. Hon skulle väl aldrig förstå det.
