Angela stod på gårdens trappa i en blå skolklänning med vita prickar. Hon hade en skolväska i en rem över axeln. Det var en gammal, litet sliten brun väska, som hon brukat använda i skolan i staden. Några böcker i pappersomslag stucko upp ur den. På varje omslag hade Angela i går kväll med sin rundaste och bästa stil präntat sitt namn: Angela von Pahlen.
Hon slog med sin hand lätt på den där väskan, och med ens tyckte hon att parken och gårdsplanen runno undan och att hon stod i förstugan till deras egen våning i staden.
Hennes mor lutade sig över henne.
- Var nu duktig i skolan i dag, Angela, sade hon med sin glada, ljusa röst.
Och ögonblicket därefter vandrade Angela på gatan mellan småstadens låga och välbekanta hus och över torget med de lustiga kullerstenarna fram mot skolans gula träbyggnad. Utanför skockades redan flickorna i hattar och mössor av alla färger. Vilket sorl och prat och skratt det var, då man kom in i den mörka skolkorridoren! Alla kände ju varandra, skakade hand och hälsade på varandra. Läxorna diskuterades ivrigt. En och annan stod i sista stund med uppslagen bok och händerna för öronen och rabblade utan tankar det som hon måste kunna den närmaste lektionen, till dess skolklockans gälla pinglande avbröt alla samtal och flickorna strömmade in i klassrummen.
Angela log litet för sig själv.
- Adjö, Petra, ropade hon inåt salen och gick så ned till landsvägen.
Hon var ute i god tid och behovde därför inte ta genvägen genom skogen.
På landsvägen mötte Angela Johan. Han kom promenerande framåt med sin vårdslösa gång och händerna nedstuckna i fickorna på en grön och sliten jaktrock, som hade utsirade hornknappar. Strax vände han och följde med Angela. Solen sken klart over nakna gärden. Några krikor sutto kraxande på en grå och mossig gärdesgård, och när Angela och Johan närmade sig, lyfte de vingarna och flögo sin väg, bildande ett stort svart moln som ett ögonblick fördunklade himlens blå och oberörda yta.
- Såå, Angela skall börja läsa nu, sade Johan.
Hon tittade förvånad upp på honom. Han talade med en ton, som vore hon på väg till fängelset.
- Förstår du inte hur tokigt det är? fortsatte han då ivrigt. De stänga in dig i ett mörkt rum, och där skall du sitta och pränta bokstäver, som du inte begriper, i en skrivbok, och siffror och streck och punkter, allt som skall tjäna att göra dig till en dum människa.
Kanske tänkte han på sin kontorstid och de obegripliga siffror han själv nedklottrat och med virrigt och tungt huvud räknat.
- Man måste ju lära sig något, svarade Angela förnumstigt.
Johan stannade mittpå vägen och släppte plötsligt hennes hand, som om den bränt honom.
- Jaså, du hör redan till dem, utropade han, som om han talat om en främmande fientlig klan. Du skall också bli som de andra. Odräglig! Minns du inte att vi hade en blå rullgardin, där sagans väsen levde. Nej, den har du förstås glömt, din blå rullgardin. Den borde rulla ned nu mittpå landsvägen och hindra dig från att gå till det där skolrummet. Vad tror du man har för nytta av de där utmärkta kunskaperna? Se på mig! Jag har glömt dem för länge sedan. Och jag är en lycklig man. Mycket lycklig.
Och han tog upp en handfull karameller ur en ficka och började knapra på dem, bjudande Angela att taga för sig.
- Ät du, stackars flicka, sade han mumsande, det är sött och gott.
Angela tackade. Ingen annan än Johan bjöd henne på godsaker, därför att det ju inte ansågs nyttigt för barn.
- Strunta i skolan, rådde Johan, och ströva i stället omkring med mig här ute i naturen.
Då skakade Angela leende på huvudet och fortsatte att trippa framåt vägen. Johan följde henne. Båda sögo ivrigt på handelsmannens goda karameller.
- Man lär sig mycket här ute, fortsatte Johan helt högtidligt.
Men så slog han plötsligt om. Hans röst blev glad och förtrolig.
- Titta dig omkring, lilla Angela, sade han, Du är inte innanför fyra väggar nu.
Angela såg sig ofrivilligt omkring. Johan lät så hemlighetsfull. En frisk vind blåste henne i ansiktet.
- Snart är kylan här, sade Johan. Och så kommer snön. Men den är varm och god, må du tro. Den lägger sig som en klädnad över de nakna ängarna och de tomma åkrarna. Men det ser bara ut, som om de vore tomma. Under den hårda jord skorpan sover nu allt det som solen i vår skall komma att gro. Det har en själ, allt detta du nu ser ligga svart och tyst. En grön själ, djupt där nere under oss. Frön, som gräs och blommor och träd så ymnigt slösat med under sommaren, har jorden tagit till sig. De ha det varmt och gott där nere, ty jorden är den bästa och ömmaste mor som finns. Och så kommer solen på våren och sänder sina strålar som heta pilar ned till fröna. Och de spritta till och börja växa. Och snart sticker något ljusgrönt och fint upp ur allt det svarta. Det breder ut sig, det gläds och doftar. Blommorna också. Var få de sina färger från? Kanske solen droppar ned guld i deras kalkar och himlen penslar dem med ljusblått? Nej då! De ha det inom sig. Vackra själar bara. Inte är det endast de dumma kloka människorna som ha själar. Blommorna leva, förstår du väl. De leva som ett litet människobarn borde leva. De lyfta sig förtroendefullt mot solen och spegla sig i himmelens blå och njuta av värmen och vinden och den varma myllan som de stå i. De bada i det ljumma sommarregnet, som faller över dem, och sluta försiktigt sina kalkar i den mörka natten. Lär du dig det i skolan? Det inbillar sig lärarinnan bara, för att hon visar barnen planscherna i skolboken och säger dem namnen på latin. Tror du att man lär sig första blommorna och naturen på det sättet? Genom att räkna upp ståndare och pistiller? Oj! Oj!
Nej, stå stilla på en äng och se en grann fjäril gunga från blomma till blomma. Där fastnar litet frömjöl på vingen, fjärilen flyger till nästa blomma och lämnar det hos henne. Det budskapet betyder: Vill du ha ett litet barn med mig?
Vinden hjälper också till. Så skapar blomman sin familj, och snart är hela ängen fylld av släkt och fränder. De tala viskande med varandra. Inte lär man sig deras språk i klassen Och inte heller fåglarnas och däggdjurens.
Angela tittade undrande upp på Johan. Kanske var han ändå en trollkarl, visare och bättre än de andra människorna? Men Johan märkte inte hennes blick, upptagen som han var av sina egna funderingar.
- Och vem har skapat allt detta? frågade han glatt. Molnen som segla på himlen veta det bättre än vi, blommorna skulle också kunna viska det i ditt lilla öra, min Angelica. Den där guden du beder till om aftnarna: "Gud som haver barnen kär, se till den som liten är"? Kanske. Det är ju alldeles riktigt att du säger om dig själv, att vi alla säga: den som liten är. För, ser du, Gud är så kolossal. Vi kunna inte fatta. Han har, tror jag, ränt sina fötter genom jorden och står på själva grunden, det innersta vi aldrig sett, och hans panna har slagit igenom himmelens tak. Sina armar sträcker han ut över världarna. Och på hans kropp växa jord och gräs sedan urminnes tider. Han är själv jord och himmel, och genom hans väldiga klappande hjärta föras världens oro, ve och fröjder. Och så länge detta hjärta klappar, så länge finnes allt till. Dess slag driva växandet, dess blod matar allt levande och andande. Så är han med i allt, är allt, finns i all naturen. Ja, det där kan varken du eller jag förstå. Men man förstår det bättre, ser du, här ute i naturen än inne i klassrummet, där en liten ynklig jordglob skall ge en bild av världen och kolorerade planscher få ersätta levande, doftande blommor.
Angela hörde tyst på. Vid Johans ord spratt hennes hjärta till inom henne, som om det plötsligt oroats. Det fanns val också inom henne ett frö, likt dem som Johan talade om, vilka nu gömde sig i den svarta jorden, och som en dag skulle jublande höja sig mot solskenet och brista ut i värmen omkring henne. Hon tyckte att hennes fötter som trampade marken blevo tunga, som om jorden ville draga dem till sig. Hon hörde kanske själv samman med naturen och den levande myllan likt en blomma, som en gång skulle förstå de mumlande och sjungande rösterna i luften under den höga blå himlen.
Och hon tog avsked av Johan och sprang med flämtande andedräkt till
skolrummet efter att ha fått sin första lärdom utanför dess fyra
trånga väggar.
