Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Plötsligt reste hon sig upp, kastade tillbaka sitt långa gråa
hår ur pannan, försökte, utan att säga ett ord, att med båda
händerna och en lejoninnas raseri skaka järnstängerna för
gluggen. Men de gick inte att rubba. Då skyndade hon in i
ett hörn av cellen efter en stor sten, som tjänade henne till
huvudgärd, och kastade den så våldsamt, att en av
järnstängerna brast. En ny stöt sprängde helt och hållet det
gamla järnkorset, som stängde till gluggen. Med
uppbjudande av hela sin styrka lyckades hon sedan avlägsna de
rostiga stängerna. Det gives ögonblick, då en kvinnas händer
besitter övermänskliga krafter.
Då vägen sålunda var fri, och därtill erfordrades mindre
än en minut, grep hon dottern om midjan och drog in henne
i cellen.
— Kom, så att jag kan draga dig ut ur avgrunden!
mumlade hon.
Då dottern befann sig inne i cellen, satte cellkvinnan
långsamt ner henne på marken, lyfte sedan upp henne igen och bar
henne på sina armar, som om hon alltjämt endast vore hennes
lilla Agnes, och gick av och an i den trånga cellen, yr av glädje,
skrikande, sjungande, kyssande dottern, talande till henne,
skrattande, smältande i tårar, allt på en gång, allt våldsamt.
— Min dotter! Min dotter! Jag har min dotter! Här är hon!
Den gode Guden har återgivit mig henne. Ha, kom hit
allesammans! Finns det ingen där, som kan se, att jag återfått min
dotter? Herre Jesus, vad hon är vacker. Jaså, zigenerskor hade
inte ätit upp henne! Vem sade, att de hade gjort det? Min lilla
flicka! Min lilla flicka! Kyss mig! Dessa goda zigenerskor! Jag
älskar zigenerskorna! Jaså, det är verkligen du! Det var därför,
som det klack till i mitt hjärta för var gång, som du gick förbi.
Och jag tog det för hat! Förlåt mig, min Agnes, förlåt mig! Du
tyckte, att jag var mycket elak, gjorde du inte? Jag älskar dig!
Har du ännu kvar det där lilla födelsemärket på halsen! Låt
mig se det. Hon har det ännu kvar. O, du är så vacker. Visa
mig något lika vackert! O, jag kan svara för att hon skall få
tillbedjare. Jag har gråtit i femton år. Hela min skönhet är borta,
men den har kommit tillbaka hos henne. Kyss mig.
Hon sade tusentals andra dårskaper, vilkas hela behag låg
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
