Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken - 2. Claude Frollo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom det ganska ofta inträffade då för tiden, fått namn om
sig att vara en trollkarl.
Det var just då han söndagen Quasimodo var på väg hem
efter att ha läst mässan för "de lata" vid deras altare, som
hans uppmärksamhet fångades av den grupp gamla
kvinnor, som stod och skrek kring hittebarnssängen.
Det var då, som han trädde fram till den stackars lilla
varelsen, som utgjorde föremål för så mycket hätskhet och så
många hotelser. Denna vanskaplighet, denna övergivenhet,
tanken på att om han själv helt plötsligt skulle dö, hans käre
lille Jehan kanske också skulle bli utlagd på detta ömkliga
sätt — allt detta hade samtidigt strömmat till hans hjärta, en
känsla av det innerligaste medlidande hade gripit honom,
och han hade tagit barnet med sig därifrån.
När han tog barnet ut ur säcken, fann han, att det
verkligen var mycket vanskapligt. Den lille stackarn hade en stor
vårta över vänstra ögat, huvudet var nedtryckt mellan
axlarna, ryggraden krokig, bröstbenet framskjutande och benen
böjda. Och dock tycktes barnet vara fullt av liv, och fastän
det var omöjligt att förstå de ord det stammade, så
tillkännagav dock dess skrik en viss grad av hälsa och styrka.
Clau-des medlidande tilltog ytterligare till följd av barnets fulhet,
och han lovade sig själv att av kärlek till sin bror uppfostra
detta barn, så att vilka fel lille Jehan i framtiden än gjorde
sig skyldig till, skulle den människovänliga handling, som
utfördes för hans skull, komma att räknas honom till godo.
Detta var ett slags placering av goda gärningar, som han
önskade göra i förskott i sin brors namn, för att förekomma,
att den lille krabaten en vacker dag skulle finna sig alldeles
utan det enda slags mynt, som gäller vid paradisets port.
Han döpte sin adoptivson och kallade honom
Quasimodo, vare sig detta nu berodde därpå att han ville utmärka
den dag, då han funnit honom, eller han medelst detta
namn ville antyda, hur ofullständig och oavslutad han
funnit honom. Alldenstund Quasimodo var enögd,
puckelryg-gig och skevbent, kunde han näppeligen betraktas såsom
något mer än på sätt och vis (qua si modo) människa.
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
