- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
121

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

121

inträde flög lion förfärad upp, men lugnade sig snart
och besvarade hennes helsning med ett sötsurt leende.

—- Jo, i natt klockan 12 blef det slut för
honom, — sade hon till svar på Adas fråga efter den
sjuke. Och utan att se ditåt pekade hon på den
orörliga massan på halmbädden, hvarefter hon böljade
ifrigt vrida kring fingrarne en gammal snoddstump,
som legat i fönstret.

—- Således död, — sade Ada med en rysning.
— Död i ditt elände, under det du svingade om i
dansen, anmärkte samvetet inom henne.

— Och huru dog han, den arme mannen? —
frågade hon sorgset.

— Huru? Hå! det är visst värdt att tala om!
Hur skulle det vara? — Det är gräsligt att dö! —
Sedan han skrikit, svurit och bråkat så länge han

orkade, låg han der och roslade så ohyggligt–Hu!

jag tycker jag hör det ännu! — Till slutet blef han
stel som en stock, och gapade, och stirrade så
förvändt med ögonen. — Öm jag lefver i hundra år,
glömmer jag visst aldrig de ögonon!

— Men hans själ, hans sinne? — Kom han
aldrig till nog sans att tänka på Gud och evigheten?
Dog han alldeles utan ånger, utan tro? — Adas ton
var så tröstlös, att qvinnan betraktade henne med
förvåning.

— Ånger, — upprepade hon. — Åh, den fick
han väl smaka tillräckligt på, om inte i döden, så
förut. Det har nog länge stått så pass illa till för
oss, att vi ha hunnit ångra hur dumt vi ställt oss!
Tror fröken att det är något önskligt att ångra? —
Jag ångrar, min själ jag så, att jag ofta hade lust att
slå hufvudet i väggen tills det sprack. Och det vet
jag, att aldrig kan jag önska min värsta ovän
någonting värre än att ångra,

— Det föor jag, ty det ni tycks mena är icke
ånger, utan förtviflan. Men en rätt ånger är
sällhet, ty den leder till tro och förtröstan.

Ada. 6

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:55:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/reada/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free