Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Egendomsreformen. Envar bör kunna vinna ett skuldfritt litet hem - Gränser måste sättas för samhällsskulderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RÄTTVÄNDA VÄRLDEN
131
att budgeterna bli avpassade efter samhällenas bärighet, men fråga
är, huruvida någon garanti kan vinnas på denna väg. Man kan ju
ändå icke få fram någon egentlig ansvarsskyldighet, och den ene
såväl som den andre låter det då nog bara gå. Man kan icke
på detta område mer än i andra statssaker lita bara på den enskildes
omdöme och hållfasthet. Statsskulden i England har nu i en hast
gått upp från 600 till 8,000 miljoner pund.
Då främjas nog detta önskemål säkrare av vår egnahems- och
skattepolitik. Samhällsskulder skulle då icke kunna göras gällande
mot de egna små hemmen och mot den till dem hörande
skattefriheten.
Nu vill man påstå att också dessa hem i vilken utsträckning som
helst skulle utgöra pant, liksom räntekälla, för allmänna skulder.
Man måste ju dock skydda dem fullständigt, om man skall kunna
tala om, att de överhuvud bliva skyddade, och därav följer, att de
måste tagas undan även här. Men därigenom tvingas man också till
en helt annan omsikt än nu både vid budgeternas uppställande och
vid kreditgivningen.
Härtül bör en verklig gräns för samhällsskulderna fixeras.
Liksom hemmen skola skyddas till viss gräns, så böra också
samhällets skattefonder till viss gräns skyddas, så att samhällets sorgfria
bestånd icke hotas.
Detta är skrivet före det tyska motförslaget i skadeståndsfrågan,
men innehåller samma obestridligt riktiga sanning. Ännu senare har
dén kooperativa kongressen i Paris framhållit, att det måste bli en
reglering av nuvarande abnorma förbindelser.
Även samhällena hava, såsom tyskarna anmärka, sina
oförytter-liga rättigheter. Grotius och Pufendorff, som i sin mån även
tillhöra Sveriges historia, ha haft åtskilligt att säga i den frågan.
Men gränsen bör icke, såsom tyskarna föreslogo, dragas efter
förhållandena, där de äro som värst, utan det måste bli en verkligt
allmän reglering efter en billig gräns, lika överallt. Samhällena böra
också ha sitt skattefria existensminimum. Skatterna behövas i första
hand för att samhällena såsom sådana skola kunna leva.
Låt oss säga att gränsen för den enskildes skatt av normal
inkomst sättes vid det gamla tiondet. Låt oss ge samhället samma
skyddsgräns. Nio tiondelar av skatterna skall samhället självt få
behålla; en tiondel, det vill säga en hundradel av den enskildes
normalinkomst, må få gå till räntor och amorteringar. Men vi ha minst två
upplagor av samhällsskulder, kommunens och statens. Det blir sålunda på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
