Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄKTENSKAPSBKOTTET. 183
klädning och trycka sig tätt intill modren, liksom förstode
de och delade hennes smärta.
Ordföranden. Ni medgifver er skyldig till det
äktenskapsbrott hvarför ni är anklagad, är det icke så? Hvad
har kunnat förleda er att så glömma alla edra pligter?
Hustru Mesnager. Ack, min herre, om ni visste
huru olycklig jag var!
Ordföranden. Detta kan icke ursäkta er... Ni är
moder, ni borde hafva tänkt på edra barn.
Hustru Mesnager. Det var just min ömhet för
barnen, som förledde mig; om jag varit den enda lidande,
hade jag nog tåligt underkastat mig.
Ordföranden. Förklara er. Brukade er man på ett
handgripligt sätt förgå sig emot edra barn?
Hustru Mesnager. Ack, ja. Min man, som förtjenar
öfver 10 francs om dagen, ville inte gifva en sou, hvarken
åt mig eller mina stackars små. Kedan tidigt på
morgonen gick han att frukostera på kafét, sedan kunde han
komma hem midt på dagen för att sofva, och så gick han
ut igen för att äta middag hos någon restaurant, och
kom aldrig hem förr än sent på natten. Ofta hade
barnen och jag inte en bit mat för dagen. Jag arbetade allt
hvad jag förmådde för att lifnära dem, men jag
förtje-nade endast ringa med mitt arbete, och inte fick jag heller
alltid ordentligt ut min betalning i rätt tid. När jag
bad min man om pengar till mat åt barnen, svarade han
vresigt: »Det är du som födt fram dem till verlden, du
må också draga försorg om dem.» En morgon skreko
och greto de små stackrarne så jemmerligt, de hade
ingenting förtärt på hela Guds långa dygnet. Deras jemmer
och gr§,t väckte min man, som härvid råkade i ett
förfärligt vredesmod, och han sade mig att om jag inte
tystade barnen, skulle han slå dem. »Huru vill du att jag
skall få dem att tiga», svarade jag, »de gråta ju för
hunger, de svälta ihjel.» Han framtog då några sous ur sin
ficka och kastade dem åt barnen, i det han sade: »Der
har ni vargungar och tjuten, inte längre, annars få ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
