Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skapen, är alltså en af de nödvändiga förutsättningarna
för deras fall. Vidare är det i gudarnes sällskap, som
människosjälarnas utfärd sker, och det är, då de fåfängt
försöka att följa gudarnes flykt, som de falla. Man kan härvid
icke låta bli att tänka på den mosaiska berättelsen om
fallet, där detta sättes i förbindelse med begäret att blifva
såsom Gud genom ätande af kunskapens träd. Det, som
hos Platon medför själfva fallet, är den omständigheten,
att själarna icke få sikte på den eviga sanningen, att däraf
lifnära sig, utan då hålla sig till skenbar näring. Själen
skaffar sig således visserligen en insikt, men icke den,
som ger evigt lif. Vi kunna återigen icke låta bli alt
tänka på den mosaiska berättelsen.
Detta fall är det nu, som enligt Platon omedelbart
medför själens inträdande i jordelifvet, där hennes i och
med födelsen gifna anlag då helt naturligt komma att blifva
ett uttryck af det större eller mindre misslyckandet i
hennes försök att nå den eviga sanningen. Ju närmare hon
varit den öfverhimmelska synen (hvilken hon alltid någon
gång måste hafva sett riktigt, emedan hon annars icke
skulle blifvit människa), desto närmare ligger det för henne
till hands att återerinra sig, hvad hon en gång salig
skådat, och desto mindre kan hon vara belåten med den blott
skenbara näring, jordelifvet erbjuder. Desto starkare blir
då hennes trånad efter det bättre, hon en gång sett, desto
mera öfverväldigande hennes fröjd, när hon äfven här
ibland varsnar ett drag af den urbildliga skönheten. Då
uppstår hos henne denna känsla af evig frändskap och
tim-lig söndring, hvilken kallas kärlek och är på en gång ljuf
och bitter, just emedan hon innebär förnimmelsen af det
oändligt lilla, som är, och aningen om det stora, som borde
vara själens egendom. Ur denna känsla uppväxer vid
själens stigande bildning hennes filosofi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
