Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugoandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
—Det är naturligt, — upprepade jungfru Lovisa lik ett eko, framkalladt af skräddarmästarns väldiga bas.
— Emellertid gör man sina små förberedelser... men på tal om den saken, så har jag lust att i början af nästa vecka ge mig ut till Drottningholm... der blir något att se för er fruntimmer, och Elise kan gerna också följa med, såvida hon icke blifvit allt för förnäm att ge sig ut i vårt sällskap.
— Åh, hur kan farbror tala så! Jag riktigt gläder mig åt att få komma ut.
— Der blir både hoflif och folklif och en hop uppfinningar och konster...
— Att inte någon tänker på att göra vingar, så att folk kan flyga...
— Vingar, jo bevars, ett par vansinniga har gjort det — sade herr Alström och blinkade och nickade mot sin hustru.
— Hon är nästan besynnerligare än hon någonsin har varit, sade jungfru Lovisa afsides till Elise; — vore jag inte här i huset, så skulle man få se huru det vore stäldt. Jag har ett tålamod som Job. Kära barn, ingen erkänner här, att jag gör någonting, men jag har min inre tillfredsställelse, ingen kan röfva den ifrån mig! Jag vet hvad jag uppoffrat och försakat; dock, Beata hör till de menniskor, som icke kunna fatta någonting!
Men fru Alström satt oberörd af detta, stilla och betagen. På flera år hade hon icke haft sin älskling hos sig, flickan, som hon sett uppväxa och vårdat nästan som eget barn, och i detta återseende var det något så öfverväldigande. Ett skimmer af frid och glädje låg öfver hennes runda, godmodiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
