Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tronföljaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmärksamt öra kunde dock upptäcka, att den ännu stördes både genom närmare och aflägsnare orsaker.
Ifrån slottet, på hvars fönsterrutor ett blekrödt sken visade hur ljusen där innanför tändes i mån af den tilltagande skymningen, framträngde ett oredigt bortdöende ljud af sorlande människoröster, och i en aflöfvad syrenhäck, vid ändan af trädgården, hördes stegen af någon som häftigt vandrade fram och tillbaka. Ehuru denne vandrare stundom öfverskred den korta bana han för sig egentligen utstakat, så att häcken ej mer bortskymde honom, kunde hans utseende likväl ej riktigt skönjas förrän den uppgående fullmånen hunnit öfver trädtopparna och belyste nejden. Då såg man, att det var en yngling, som tycktes ha sökt ensligheten för att kunna utan vittnen öfverlämna sig åt svårmodiga betraktelser. Hans klädsel bestod i en ljusblå, silfvergalonerad tröja, jämte burgundiska byxor af samma färg, hvilka senare dock ej räckte längre än till knäets öfre del, där ett par hvita stickade pantalonger började framskjuta, nederst som strumpor förlorande sig i skorna. Från högra axeln hängde en sidenkappa i rika veck; kring bröstet och de breda skuldrorna föllo mjuka draperier af en brabantsk spetskrage.
Länge dolde den svarta sammetsbarettens blå och hvita fjäderbuske anletsdragen, emedan hufvudet bibehölls i framlutad ställning; men slutligen rusade ynglingen, liksom hänförd af en inre våldsam strid, långt utåt trädgårdsgången, riktande sina blickar mot himlen. Nu visade det sig, att de sköna blå ögonen gjutit några tårar, af hvilka den sista nedrullade öfver kinden, hvars mörkare färg, att döma af halsens bländande hvithet, tycktes vara mer tillfällig än naturlig. Tinningarna omgåfvos af en krans bruna, krusiga lockar, och som baretten icke hade någon skärm, blef man varse att den höga pannan pryddes, eller, om man så behagar, misspryddes af ett djupt ärr. För öfrigt bar ansiktet detta uttryck af öppenhjärtighet och kraft som är nordbon eget.
Plötsligt började gångjärnen på en liten lönnport utåt fältet knarra och de tvenne karlarne, som vi för en stund sedan lämnade på landsvägen, trädde försiktigt in i trädgården. Enligt smygande personers vana, tittade de omsorgsfullt till höger och vänster, togo därefter ett par långa steg och riktade sist blickarna rätt framför sig. Genom denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
