Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kände han till sin glädje, att en svag rörelse i hjertats musk-
ler bevisade, att mannen ännu ieke var död.
»Han lefver», yttrade den vördnadsvärde gamle och
lyftade sin tacksama blick mot höjden.
Genast vidtog han alla ije anstalter, som voro möjliga,
för att rädda vår hjelte. Han förband såren med en flik,
som han ref af sin egen kåpa. Ur en af sina fickor fram-
tog han en flaska, innehållande vin, och hälde några droppar
deraf på Arvids tunga. Derefter ingned han den unge man-
nens tinningar med vin. Med få ord: han egnade honom
hvarje upptänklig omsorg.
»Sannolikt», sade han till sig sjelf under detta meimisko-
vänliga arbete, »sannolikt är denne mannen en lutheran, en
kättare, ty, oaktadt kläderna ärö en bondes, bevisa ansigtet
och de fina händerna, att han är adelsman. Han må nu
vara kättare eller trogen, så är lian dock en återlöst men-
niska, för hvilken Christus «gifvit sitt lif, och jag är pligtig
att för min gode mästares skull älska honom och göra honom
allt godt. Om lifvet kan räddas genom min omsorger, så
skall jag icka spara mig.
Småningom började under prions kloka behandling
Arvids blod återtaga sin naturliga rörelse. Han suckade
djupt, började liemta andedrägten, ehuru mycket svagt, och
slog upp ögonen. Dock förmådde han icke länge hålla dem
öpna, men blodomloppet och andedrägten bevisade, att
någon ögonblicklig fara för lifvet icke var för handen.
»Don heliga Guds moder vare lofvad!» utropade priorn.
»Han lefver och haus räddning synes mig sannolik, fastän
lian genom den myckna blodsförlusten är utomordentlig svag
och matt. AHa goda helgoii varo prisade!»
Och den frome och gudfruktige gamle priorn föll ned
på sina knän inför den allsinägtige Skaparen, hvars himmel,
ren och klar, utbredde sig öfver hans hufvud. Från höjden
af berget uppstego brinnande lofoffer, om Iivilkn man väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
