Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. September - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POPULÄR. RADIO
189
Fig. 2. En elektrolytkondensator med ena elektroden bestående av
ett spiralformigt aluminiumband.
samt b elektrolyten med sitt seriemotstånd R, och mellan
kondensatorbeläggen a och b ligger det mot
förlustströmmen svarande motståndet r.
I vanliga fall användes elektrolytkondensatorn för
likspänning, överlagrad med en relativt liten växelspänning,
och därvid kan för växelströmmens del motståndet r
försummas. Seriemotståndet R, vilket även måste innefatta
förlustmotståndet i oxidhinnan, blir på grund av den
senare komponenten frekvensberoende, och i själva
verket varierar tangenten för oxidhinnans förlustvinkel
mellan 2 % vid 50 p/s och ca 6 % vid 1 000 p/s.
Kapaciteten’ är i sig själv så gott som fullständigt
frekvensoberoende, liggande inom 5 % i samma frekvensområde.
Den elektrolytiska, likriktningen.
Vid spänningar av storleksordningen 100 voit —
oxidhinnan är i detta fall ca 10~5 cm tjock — uppstår en
fältstyrka i dielektrikum av ca 107 voit pr cm. Vid så
hög fältstyrka uppträder det fenomen som kallas »kall
emission», d. v. s. att den negativa elektroden börjar
utsända elektroner. * Elektronströmmen blir vid
fältstyrkan F,
i = AF2e F,
i vilken formel A och B äro materialkonstanter. Om nu
det ena belägget lättare avger elektroner än det andra,
uppkommer likriktarverkan, för vilken alltså ett
isolerande tunt skikt, spärrskiktet, och två därav åtskilda
ämnen med olika elektronemitterande egenskaper
erfordras. Metall utsänder lätt elektroner, under det att
elektro-lytens elektroner äro bundna i joner. Dessa bundna
elektroner kunna dock ryckas loss av det starka fältet och
tränga in i spärrskiktet. Det är också skälet till, att
förlustströmmen blir mindre ju mindre joner som
elektrolyten innehåller, eller m. a. o. ju mindre ledande den
är. Samtidigt med att högohmiga elektrolyter visa små
förlustströmmar, draga de dock nackdelen med ett stort
seriemotstånd R med sig. En kompromiss blir
nödvändig, vilken grundas på ett tillåtligt seriemotstånd R.
Lyckligtvis blir i praktiska fall den motsvarande
förlustströmmen endast av storleksordningen 1 mA för 450 voit vid
några /Æ.
Kondensatorn vid olika spänningar.
Förlustströmmen, som uppstod genom att elektrolyten
1 detta starka fält utsänder elektroner, bestämmes av
fältstyrkan, vilken kan betecknas:
j. Spänningen _ V
Spärrskiktets tjocklek D
Om vi anlägga en viss spänning Vi, avtager strömmen
på grund av oxideringsprocessen, vilken vid ett visst
bottenvärde för strömmen Ii kan anses avslutad. Om i ett
annat fall en dubbelt så hög spänning Vo anlägges över
en i övrigt likadan kondensator, och vi vänta tills
förlustströmmen avtagit till samma värde som nyss,,
nämligen Ii, så veta vi, att samma fältstyrka råder i
elektrodens gränsyta. Eftersom emellertid V2 = 2 Vi, blir da =
2 di och kapaciteten i sistnämnda fallet hälften. Vid en
med 500 voit formerad anod är oxidhinnans tjocklek
0,6 fi. Med en och samma aluminiumyta kan därför
erhållas en kondensator av exempelvis 10 uF vid 500 voit,
20 /<F vid 250 voit, 50 ^F vid 100 voit o. s. v. Det är
en stor fördel, att det isolerande skiktet själv anpassar
sig efter den pålagda spänningen.
Forts. & sid. 196
Fig. 3. Ersättningsschema jör elektrolytkondensator. a:
aluminiumelektroden. o: oxidhinnan och samtidigt dielektrikum. b: den (indra
elektroden bestående av elektrolyt, r: motståndet i spärrskiktet.
R: elektrolytens motstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
