Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vore att skänka ett föremål mer uppmärksamhet än
man i en uppbyggelsestund har råd till.
Den pretiösa stilen försyndar sig mot detta
hänsyn. Man beundrar kanske hvart ord för sig, men
det hela blir oskönt. Stilen blir fin, men författaren
i samma mån liten. Han kan ej vara synnerligen
sublim under dessa många sidoblickar efter ord. Den
enklaste instinkt säger det. I ett af verklighetens
ögonblick af någon allvarlig innebörd, blir det ju löjligt
om en människa har tid att finna så sinnrika ord.
Men det gäller om de här afhandlade uttrycken
detsamma som ofvan är sagdt om de ord som äro
motspänstiga mot poesien: ju starkare poesien är, dess
lättare kan hon upptaga dem. En dikt eller ett
diktverk kan anslås så, att stämningen icke tål någonting
prosaiskt, men bättre är att kunna upptaga detta utan
att stämningen blir lägre. Beundransvärd i detta
afseende är Byron’s Don Juan. Anslaget är sådant, att
författaren kan tala om hvad som helst. Den skäraste
stämning växlar om med reflexioner om de banalaste
ting, men hon tar icke skada däraf; hon liksom
hvilar sig, och när stämningsvågen kommer igen, är
den så mycket starkare. Så ock Dante’s Gudomliga
komedi. Författaren har från början öfver sig en stilla,
liksom famlande, sökande sorgsenhet, som är skådande,
drömmande och reflekterande på en gång. Diktens lugna
tempo skulle tillåta reflexionen att göra långa
utvikningar, utan att den höga stämningen däraf skulle störas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
