Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärlekens guld, innan den förvaras där, varest tjuvar ej
kunna bryta sig in och bortstjäla den.
— Kom upp och vila, medan vi sortera löven; det
är så svalt och trevligt här, sade Demi, då han och Dan
kommo hemvandrande från en lång promenad i skogen.
— Gott, svarade Dan, som var av en mycket
fåordig natur, och upp gingo de.
— Hur kommer det sig att aspens löv darra mer
än andra? frågade den vetgirige Demi, som alltid var
säker på ett svar av Dan.
— Emedan de sitta fast på ett annat sätt. Ser du
inte, att skaftet, där det förenar sig med lövet, är
vridet åt ett håll och där det förenar sig med kvisten,
är vridet åt ett annat. Detta gör, att asplövet skälver
vid minsta vindfläkt, men almens löv hänga rakt och
hålla sig stillare.
— Så besynnerligt; är det på samma sätt med den
här? och Demi höll upp en mimosakvist, som han
avbrutit från ett litet träd på gräsplanen, emedan det
var så vackert.
— Nej, detta hör till ett släkte, som sluter sina
blad, då man vidrör dem. Stryk med fingret över
mitten av stjälken, så skall du få se, att bladen draga
ihop sig, sade Dan, som höll på att examinera ett
stycke glimmer.
Demi försökte det, och genast veko de små bladen
ihop sig, så att kvisten endast företedde en enkel
bladrad i stället för en dubbel.
— Det var lustigt; berätta mig nu något om de
andra. Vad är det för märkvärdigt med den här?
sade Demi, i det han tog upp en ny gren.
— Den tjänar till föda åt silkesmaskarna, vilka
leva av mullbärsblad, tills de börja att spinna in sig.
Jag var en gång i en sidenfabrik, där rummen voro
fulla med hyllor, som voro betäckta med löv, och
maskarna åto så glupskt, att det prasslade i löven. Ibland
åto de så mycket, att de dogo. Tala om det för Stuffy,
och Dan skrattade, i det han tog upp ett litet, med
en lav betäckt klippstycke.
— Jag vet någonting om de här mullbärsbladen;
älvorna begagna dem till sängtäcken, sade Demi, som
ännu icke helt och hållet upphört att tro på tillvaron
av småfolket i det gröna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
