Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Kamp på lif och död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erhöllo all den omvårdnad man kunde åstadkomma, lämnades
plats där elden verkade bäst.
Då allt var i ordning slogo sig jägarne ned på bädden,
och Pekka sade: »Det var ingen lycklig dag i dag för oss.
Hur gick detta till, Pavo?»
»Hur det gick från början, vet jag icke; kan du säga
oss detta, Jossi?»
»Heyki och jag voro nära hvarandra och genomträngde
ett tjockt snår då Heyki uppgaf ett rop och bad mig komma.
Men detsamma hörde jag honom ropa hårdare, och så hörde
jag björnen frusta och Heyki återigen ropa. Då jag hann
till honom låg Heyki redan i snön. Öfver honom stod
björnen och bredvid honom Pavo, som i och med detsamma
aflossade sin bössa på björnen, men klickade och strax därpå
en gång till. Då släppte björnen Heyki och rusade på Pavo.
Ögonblicket därpå föll Pavo, men nu rände jag mitt spjut
vid bogvecket in i björnen och höll fast, men orkade icke
hålla länge, utan släppte spjutet, och nu var han öfver mig
och bet mig öfver låret, i och med detsamma Tippa och
Rakki anföllo honom. Han släppte mig strax, och jag ämnade
söka få fatt i bössan, som jag kastat ifrån mig, men nu
small ett skott. Björnen föll bredvid mig, och jag såg Pavo
stå upprätt med bössan i hand, då jag förstod det var han
som skjutit. Alltihop gick så hastigt, lika fort som jag
hunnit tala om det. Några ögonblick därefter kommo far
och Matti, och sedan vet ni hur det är.»
På en stund afbröt ingen den efter berättelsens slut
inträdda tystnaden. Men då sade Pekka: »Vi hade bort
sluta söka då snöfallet ökade och nysnön blef så djup, att
våra hundar icke kunde undersöka marken framför oss. Men
af skadan blir man vis. Ingen olycka dock så stor, att den
icke kunnat vara större. Ingen af de sårade blir krympling,
och att bli krympling är värre än döden.»
Det var ett sorgligt tåg som anlände till Ängsjön
följande dag. Men finnbefolkningen är tålig och undergifven
försynens skickelse; därför hördes ej heller nu någon klagan,
ehuru man anade, att sorgen efter den unge och raske sonen
och brodern var djup.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
