Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Litterära bekantskaper och börjande författarverksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
-ett impromptu vid en bål, en ny visa af Valerius eller ett
vittert alster blott i handskrift ett litet litterärt »événement»,
som gjorde uppseende i alla sällskapskretsar och höjde
författarens ära. — För poesi hyste man ett lifligt intresse,
•och på »rimmerier» var ingen brist. Versskrifvandet var
utbredt inom samhällets alla bildade klasser, och en massa
tillfällighetsdikter, grift- och bröllopskväden trycktes. Om
en stor del af dessa kan man dock säga, att de voro rimmad,
moraliserande prosa. Några i Stockholmsposten införda
anonyma poem, som råkade hafva Björk-Svensson till författare,
recenserades af Wallmark tämligen omildt, och han
afslutade sin recension med följande allmänna anmärkning:
»Sedan språket hunnit en viss odling och stadga, är
förtjänsten att skrifva en felfri vers och till och med en god
vers äfven i dess vidsträcktaste bemärkelse icke bevis på
någon utmärkt fallenhet för poesien. Motsatsen är nästan
omöjlig för en person af vanligt godt förstånd, som därom
vill beflita sig. Det mekaniska i poesien, som i all annan
konst, kan läras, och färdighet däri är som all annan
färdighet en frukt af uppmärksamhet och öfning. Men andan
och kraften, denna djupa och lifliga känsla, denna Os
magna sonaturum*, se där, hvad som aldrig kan läras och
hvarförutan man aldrig blir annat än en god versifikatör».
Som redan är nämndt, gällde om massan af den tidens
poetiska alster, att de saknade poetisk lyftning. Den fordran
Sv. Akademien uppställde på god och ledig versifikation
och ett rent språk i de stycken den belönade samt de
exempel därpå, som hennes egna medlemmars skrifter
lämnade, gjorde, att många försökspoeter trodde, att poesiens
väsen hufvudsakligen bestod i klanderfri form. Wallmarks
recension kom således som en protest mot denna åsikt, och
i den uttalade han, som han säger, »sin egen dom». Ett
sådant språk hade på lång tid icke förts i Stockholmsposten,
* En mun, ur hvilken ord skola ljuda om höga ting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
