Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En parisisk folkfest-dag. 315
De söka att behaga den döde med samma medel, med hvilka
de ville behaga den lefvande. Ty de uppfatta ej döden
annorlunda än barnen göra det. De kunna ej tänka sig, att det ej är
den döde personligen, som de besöka. När de gå förbi de
berömda, populära männens grafvar, lägga de in sitt visitkort mellan
staketgallret, och de vika kanten på kortet, så att föremålet för
deras uppmärksamhet skall kunna konstatera, att de ha varit
der sjelfva.
Det är ett litet drag, som bättre än något annat visar, hur
litet föreställningen om den materiella tillintetgörelsen tränger in
i deras medvetande. Pere-Lachaise-kyrkogården ligger högt, så att
man isynnerhet från dess öfversta terrasser har kanske till och
med den präktigaste utsigten i hela Paris öfver staden sjelf och
dess omnejd. På dessa terrasser äro alla grafkamrarna anbragta
så, att dên döde, om han plötsligen vaknade till lif igen och reste
sig upp ur grafven, skulle befinna sig ansigte mot ansigte med
denna ojemförliga rundmålning. Och det är ingen slump;
arkitekten, påstås det, är ofta nödsakad att göra de besynnerligaste
kombinationer för att anbringa monumentet så, som man begär
af honom. Det fins. en mängd andra områden, der man, om man
ville gå till bottnen med sin analys, på samma sätt kunde finna
detta Paris, som man tror vara så egoistiskt och skeptiskt, i
sjelfva verket bestå af en samling godhjertade, naivt troende barn.
Men det är intet annat tillfälle, hvarvid denna parisarens innersta
natur kommer så öppet och iögonenfallande i dagen, som vid
Toussaintfesten.
Det är ej heller något tillfälle, hvarvid det skenbart så
respektlösa Paris så helt och hållet kastar bort masken och blottar
det behof af tillbedjan, afguderi, som ligger der bakom.
Vallfärden till kyrkogården gäller icke blott ens egna grafvar.
Skarorna draga vidare i de dödas stad, och öfverallt, der man
läser namn, som man har lärt sig älska, stannar man och minnes
och strör blommor, alltifrån Heloises och Abelards hvilorum,
der de unga äkta paren högtidligt räcka hvarandra handen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
