Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag, som betraktade tiggeri som en behaglig, ganska
munter sysselsättning, gjorde om mig själv till en
riktigt god ung man av borgarståndet, tyngd av hela
borgarståndets moraliska synpunkter. Endast hungerns
gnagande plåga kunde förmå mig till att göra något
så lågt och ovärdigt som att tigga om mat. Och jag
försökte att lägga mitt ansikte i trötta, bedrövade veck,
som det passade sig för en hungrig, oskyldig yngling,
som inte var van vid att tigga.
— Ni är hungrig, stackars unge man, sade hon.
Jag hade fått henne att säga det första ordet.
Jag nickade och svalde ett par gånger.
— Det är första gången, jag någonsin har ... tiggt,
sade jäg med skälvande röst.
— Kom in! Dörren öppnades på vid gavel. Vi
har själva redan ätit, men det brinner ännu i spisen,
och jag kan fort laga till något åt er.
Hon såg forskande på mig, då hon fått mig in i
ljuset.
— Jag skulle önska, att min pojke var lika sund
och stark som ni, sade hon. Men han är inte stark.
Ibland faller han omkull. Just i eftermiddag har han
fallit och slagit sig riktigt svårt, stackars pojke!
Hon sade det, som endast en mor kan säga det, och
det låg en outsäglig ömhet i hennes röst, vilken jag
innerligt längtade efter att få del av. Jag såg på
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
