Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fastän jag kunde mäta mig med de bästa, när det gällde
att klämma folk på några smörgåsar, en måltid eller
en slant. Ja, det knep så hårt för mig i den staden,
att jag en dag narrade konduktören och trängde in i
en resande miljonärs salongsvagn. Tåget satte sig i
gång, då jag nådde fotsteget, och jag störtade lös på
den omtalade miljonären med konduktören ett steg
bakom mig och redo att gripa mig. Det var dött lopp,
ty jag nådde miljonären i samma ögonblick som
konduktören nådde mig. Jag hade inte tid att göra några
omständligheter. — Ge mig tjugofem cents till att köpa
mat för, sade jag rakt på sak. Och så sant jag lever,
miljonären stack handen i fickan och gav mig — precis
tjugofem cents. Jag är alldeles övertygad om att han
blev så förbluffad att han lydde rent mekaniskt, och
jag har sedan dess bittert ångrat, att jag inte begärde
en dollar. Jag vet att jag skulle ha fått den. Jag
hoppade ned från fotsteget på den privata salongsvagnen,
medan konduktören ansträngde sig för att
komma åt att sparka mig i ansiktet. Det lyckades inte.
Man är inte mycket värd, när man skall hoppa ned
från nedersta fotsteget på en järnvägsvagn utan att
bryta halsen, medan det samtidigt står en förbittrad
neger på fotsteget ovanför och försöker träffa en med
en stor sko. Men jag fick mina tjugofem cents! Ja,
det fick jag!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
