Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
13
efter den tidpunkten. Samuelsson måste alltså bland annat ha vetat att kommissarie
Rimborn kl 23.35 (en ostridig tidpunkt) hörde Gösta Söderström över radion omtala att
det var statsministern som skjutits, varefter Rimborn omedelbart begav sig till
Sabbatsbergs akutintag. 23.35 är en utomordentligt fast tidpunkt, klockad både via
Söderströms anrop och Rimborns avfärd, och tidpunkten har ju varit mycket väl känd
för Samuelsson, eftersom denne själv hört Söderström och av honom fått bekräftelse.
Men det verkar som om Samuelsson inte ville röra vid dessa distinkta uppgifter, och
jag frågar mig: vad hade kunnat hända om Samuelsson arbetat mera professionellt? Hade
de informationer han kunnat ta fram fått genomslag hos den höga juristkommissionen?
Och hos medier? Och allmänhet.
”Jag sade till operatören...att skicka radiobilar till olika platser i närområdet” säger
Koci. Menar han att t ex Södermalmspiketen ”skickades”? När den i själva verket på ett
tidigt stadium, utanför den ordinarie radiotrafiken, var informerad om mordet och nu
endast avvaktade ett lämpligt tillfäller att dyka upp vid Dekorima?
I hela Samuelssons förhör med Koci uttalas ingen som helst undran rörande de båda
piketerna. Koci måste visserligen ha lämnat sin förhörsstol tämligen tilltufsad, men han
har aldrig blivit tvungen att medge några grava, avsiktliga fel.
Jag kan fråga mig: var Tore Samuelsson över huvud taget rätt man som
förhörsledare? Han var polis, möjligen före detta polis. I sina konversationer med Koci
-och alla de andra inblandade polismän han fick förhöra - måste han ha varit
hemmablind. Han kan inte ha sett Dekorima-händelserna med samma ögon som en ej
polissakkunnig kunde ha gjort, energiskt häpen över allt som gått över styr.
Och så måste det förstås sägas: ingen av de många kommissionerna nådde ända fram, och
ingen av dem hade egentligen någon lust att nå ända fram. Det hölls snälla förhör, men
de stora sanningarna hittades aldrig. Och för resten fick jag under 1987-88 slåss i många
månader med kommissionens avgångne huvudsekreterare för att få ut alla dess tre tusen
sidor protokoll; Berggren hade hoppats att de skulle kunnat hållas hemliga. När de väl
kom loss var de förstås fria för vem som helst, t ex Erik Magnusson, att använda.
Jag behandlar i en annan artikel i detta nummer Ingvar Carlssons olämplighet som
utredare av Göteborgskravallerna, och jag ställer mig, som så många gånger tidigare,
frågan: vem är egentligen den perfekte utredaren? Och jag tycker att svaret blir: det är
inte den perfekte utredaren som söks, utan den perfekta utredningen. Och hur ska den se
ut? Jo, så här: lång, med bilagor aldrig under tretusen sidor. Helst utan person- och
händelseregister. Och den bör utmynna i en lätt knäpp på de utreddas fingrar; en mycket
lätt knäpp, det får bli bestraffningen.
Dessutom är alla utredare lugna i sin förvissning att ingen egentligen kommer att läsa
vad de skriver samt att ingen framlagd utredning kommer att återremitteras eller
kritiseras, t ex av det statsråd som beordrat den. O nej. Vägen från utseendet av utredare
till hyllorna längst in i riksarkivet går smidigt och lätt, och när väl pärmarna ligger på
plats under Kungsklippans granit är det som om utredningen aldrig har förevarit. Och
skulle någon envis journalist, han kan ju heta Anér till exempel, vilja titta i hyllorna och
bl a läsa texten där den senaste Ericsson-utredningen berättar hur mordet gick till
-ja då är det lätt att avspisa honom med ett avslag, kanske inspirerat av utredarna själva.
Det sistnämnda är ett mycket autentiskt exempel: gå in på riksarkivet och be de ämabla
arkivarierna trycka på knappen Anér, Sven, 210814-5075, så börjar materialet ticka
fram på datorerna. Eller rättare sagt inte ticka fram, för det får inte visas.
Vem jag vill ska utreda? Jag själv? Vilken idé! Då kanske sanningar skulle börja krypa
fram. Ticka fram. SA.
8/01:13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
