Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
Icke-nyhet: DN-ledare snöper debatten!
13.8.2001. Sven. Tack för engagerad text i Estoniaämnet. Niklas Ekdal är på semester vaför ditt inlägg
kommit till mig. Vi avböjer dock publicering, eftersom vi har som princip att inte publicera inlägg som inte
knyter an till de texter vi själva har på sidan. Jag vidarebefordrar dock din text till Niklas för kännedom.
Vänligen, Charlotta Fri borg /som kanske är administratris på DN:s ledaravdelning/.
*****
14.8.2001. Charlotta Friborg - Jag noterar brev av 13.8. Varför publicistik i DN skulle vara avhängig av
om det är DN eller en utomstående som initierar saken förstår jag inte. Affären Estonia är ett kusligt ärende
som står på egna ben och fordrar bevakning.
Vet DN att Estoniaärendet just nu är föremål för utomordentligt stort intresse i utlandet, inte minst bevisen
för att Estonia sprängdes? Om DN inte tror på mig går uppgifterna ju mycket lätt att kontrollera hos
relevanta instanser. Men det är inte min sak att undervisa DN i journalistik.
Jag återger nedan min insändare till Journalisten samt - separat faxat - dokumentet rörande Enno Selirand.
Vänligen visa dessa båda faxsidor för Hans Bergström.
Engagerad hälsning ?C/
14.8.2001. Inlägg för Journalisten, kollegial hälsning
Det gäller Estonia. Jag har under de senaste veckorna programmerat mig på Estonia. Hur många svenska
medier har uppmärksammat Estonia?
Inte ett enda, så vitt jag kunnat finna. Naturligtvis har jag inte följt alla medier.
Det öppnar sig en avgrund mellan denna press och dessa etermedier som ingenting tycks veta om
Estonias alla mörka turer och de få journalister som envist följer denna Östersjöns största katastrof i
fredstid. Referensramarna saknas - då lämnas Estonia åt sitt öde.
Konkret. Tidigt på morgonen den 28 september 1994 kallas psykologen Enno Selirand till
hamnmyndigheten i Tallinn för att hjälpa till med framtagningen av namn på de räddade samt tala med de
anhöriga som vänder sig till hamnen för att få besked. Efter några timmar kommer besked från Estonias
rederi, Estline:
- Här är namnen på tolv räddade!
Selirand gör upp en handskriven lista som kl 11.50 katastrofdagen sänds till Finlands ambassad i Tallinn
samt till den nyhetsbevakande stationen Radio Kuku.
Klockan 14 anländer en representant för den statliga estniska kriskommissionen till Hamnen och läxar
upp Selirand:
- Du får inte göra upp några listor över räddade, och framför allt får du inte nämna att den alternerande
kaptenen, Avo Piht, skulle ha räddats!
Detta händelseförlopp har aldrig redovisats i Sverige, men antagligen av Radio Kuku i Estland. Varför
inte i Sverige?
Därför att det funnits ett antal hinder i vägen:
1 Enligt officiell historieskrivning hände inget märkvärdigare med Estonia än att hon i hög sjö förliste.
2 Ingen - mer än jag själv - har över huvud taget sökt efter listor över räddade.
3 Ingen - förrän de allra senaste dagarna - har sett Enno Selirands lista (än mindre talat med honom!) mer
än jag själv som via estnisk tolk når Selirand på hans mobilnummer.
4 Inget av de medier jag informerat, bl a DN och TT, har reagerat inför affären Selirand, vilken enligt
normal journalistisk bedömning borde vara svidande högintressant, borde kräva en uppföljning. Ingen
ringer Selirand, ingen far till Tallinn för att träffa Selirand. Därför att allt som berör Estonia, rör vid
Estonia, är tabu.
Sprängdes Estonia? Tyska FOCUS planerar tidskrifts- och TV-reportage som blir skakande, men Mona
Sahlin, i ohelig men formell allians med psykförsvaret, hittar säkert vägar att stoppa sådan skrämmande
information. Den obefintliga bevakningen av Estonias förlisning och hennes cirka 840 döda - ingen vet
exakta antalet - är en svensk publicistisk skam. Minst elva medlemmar av den estniska besättningen
räddades - för att sedan försvinna. Hela bryggan raderades ut genom att befälet antingen omkom i vågorna
eller räddades för att senare smugglas undan. De elva finns upptagna på några eller många av fjorton
räddadelistor, samma elva som fått sina namn inhuggna på stenmonumenten i Stockholm och Tallinn.
Har jag rätt? Gå in i dokumentationen, kontrollera, forska! Eller måste svenska journalister gå i Mona
Sahlins och psykförsvarets ledband! Naturligtvis öppnar jag pärmar och hårddisk på vida gavlar! SA.
8/01:7
PALME-nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
