Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3/00:8
Ulla i Gamla stan
Bakgrund och utredning
Dagarna efter mordet inkom ett tips frän en kvinna, Ulla S, som gjort
iakttagelser på och kring Gamla stans tunnelbanestation vid halv niotiden på
mordkvällen, alltså ungefär vid den tid då makarna Palme lämnade bostaden för att bege
sig till biografen Grand. Ulla S uppgav sig ha iakttagit två personer - en på
tun-nelbaneperrongen och en i en närliggande gränd - som talat i walkie-talkies. I
massmedia har det ibland sagts att hennes iakttagelser inte utretts tillräckligt
eller att de avfärdats på ett osakligt sätt.
Ulla S lämnade sina uppgifter till polisen den 5 mars 1986, då det upprättades
ett spaningsuppslag. Den 6 mars hördes hon per telefon. Den 11 mars
sammanträffade hon med två polismän på platsen för hennes iakttagelser. I
protokollet från det förhör som då hölls finns även uppgifter om vad som uppgetts av
en kriminalinspektör Torbjörn S vid Nacka polisdistrikt och polismännens
kommentarer angående vittnets trovärdighet. Därefter finns inget dokumenterat
förrän i januari 1990, dvs efter den friande domen mot Christer P. Det hölls då
ett kompletterande förhör med Ulla S samt ett kontrollförhör med Stig L, Hotell
Gamla Stan. I februari 1990 hölls ett nytt förhör med Stig L och även ett förhör
med hotellreceptionisten Kenneth G. I april 1990 hölls förhör med polismannen
Claes B, som tjänstgjorde civilt i det aktuella området på mordkvällen. Drygt
två år senare, i maj 1992, förhördes Claes B igen. Det gällde det tidigare
förhöret och var påkallat av en JO-anmälan från journalisten Sven A. I uppslaget
finns även skrivelser från Sven A (inklusive utskrift från samtal denne haft med
Ulla S).
Ulla S:s uppgifter är relativt detaljerade. Enligt protokollet från förhöret den 11
mars 1986 berättade hon följande. Hon hade arbetat på Svenska Dagbladet, där
hon jobbade med försäljning, till ungefär klockan 20. Hon tog tunnelbanan från
Fridhemsplan mot Gamla stan kl 20.22. Hon minns tidpunkten eftersom hon
tittade på klockan. Tåget anlände till Gamla stan 20.32-34. På perrongen såg
hon en man, som hade proppar i öronen och ett spröt som stack upp ur rocken.
Hon passerade mannen och när hon kommit 3-6 meter från honom hörde hon ett
brus. När hon då vände sig om såg hon hur han vänd mot Riddarfjärden pratade
i en lur med vita knappar på. Hon gick sedan nedför trapporna och ut genom
spärren. Hon skulle upp till Lilla Nygatan, till hotell Gamla Stan, där hon
arbetade extra och hade innestående lön att hämta ut. Hon gick Schönfeldts gränd.
Där iakttog hon en man som ställde sig i en dörr intill en affär och sysselsatte
sig med en lur av något slag. I ett tidigare förhör sade hon att mannen talade i en
walkie-talkie, men att hon inte hörde vad han sa. - Hon beskrev utförligt hur och
var männen stått och hur de uppträtt.
På originaluppslaget har antecknats "Männen är kollegor från KEE" (KEE var
enligt uppgift beteckningen för den s k eko-roteln). En motsvarande anteckning
finns på förhöret från den 6 mars. Senare tycks PU ha varit inne på att Ulla S
iakttagit spanare som haft i uppdrag att övervaka skinheads, därav förhöret med
Claes B 1990.1 dagsläget synes det dock stå klart att PU inte lyckats identifiera
de personer Ulla S säger sig ha sett
oe
Polismännen som talade med Ulla S kände sig tveksamma om tillförlitligheten i
uppgifterna och antecknade. "Vi har mycket svårt att avgöra sannolikheten i det
Ulla S har berättat." De tog kontakt med den polisman i Nacka som Ulla S först
vänt sig till. Denne uppgav att han kände vittnet sedan flera år tillbaka. Hon
hade haft en del psykiska problem, men han trodde att hon upplevt det hon
vittnade om, det var därför han vidarebefordrat hennes uppgifter.
Sammanfattande anmärkningar
Dokumentationen av utredningen av Ulla S:s iakttagelser bär spår av den
förvirring som rådde den första tiden efter mordet. Uppgifterna i de olika förhören går
inte helt ihop, men det kan lika gärna bero på den som förhört och nedtecknat
uppgifterna som på Ulla S. Förhöret/"vallningen" med Ulla S den 11 mars 1986
innebar dock i alla händelser att hennes uppgifter togs in i utredningen och
bedömdes på ett jämförelsevis tidigt stadium.
För iakttagelsernas riktighet talar just att de redovisats på ett så tidigt stadium,
liksom att de är detaljerade och tämligen rediga. Mot dem talar att de inte stöds
av några andra uppgifter, liksom att det finns utrymme för allmän osäkerhet om
deras tillförlitlighet.
Om iakttagelserna är riktiga är de gåtfulla. Det framstår som en brist i
utredningen att det inte kunnat klarläggas vad Ulla S sett eller om hon på något sätl
misstagit sig. Bristen är hänförlig till den första tiden efter mordet; möjligheten
att utreda iakttagelser av detta slag avtar hastigt. Anteckningarna på de första
förhören tyder på att man tog något för lätt på hennes iakttagelser. Numera
föreligger knappast några möjligheter att genom ytterligare utredning bringa
klarhet kring uppslaget "Ulla i Gamla stan". Några slutsatser av relevans för
bedömandet av polisspåret kan man dock inte dra av detta. De rapporterade
iakttagelserna gäller ju inte heller uttryckligen poliser.
Uppslaget ger i övrigt en god illustration till de bedömningssvårigheter som
granskaren står inför. Ser man enbart till dokumentationen och på denna gjorda
anteckningar framstår utredningen som ofullständig och rentav förvirrad.
Samtidigt måste vi som granskare ha förståelse för att de som arbetade med ärendet
under den inledande tiden var resultatinriktade. Fick de klart för sig att ett tips
inte såg ut att leda någon vart, kunde det antagligen läggas åt sidan utan att
utredarna brydde sig om att inför eftervärlden förklara varför. Behovet av
dokumentation växer med insikten om att utredningen kan bli lång. Som granskare
står vi inför risken att kritisera utredare som kanske gjort helt riktiga
bedömningar eller att släppa förbi vad som från vår utgångspunkt lika gärna kan vara
grava förbiseenden.
Ett referat av Kanalen 20.9.1989 följer. Det referatet får även bli
PALME-nytts svidande kommentar till en av Palmeutredningens
svartaste skamfläckar. Vilket inte vill säga litet. SA.
PALME-nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
