Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
PALME-nytt
Efter Palme-mordet:
Maktkamp
på DN.
I)e närmast föregående fyra sidorna
har gett en bakgrund. Här ett försök
till analys av Dagens Nyheters
relation till mordet på Olof Palme.
En märkligt kylig ocli samtidigt en
märkligt het relation till en stor,
svart, olöst samhälls gåta.
Låt mig genast konstatera att
ovannämnda relation inte är unik i
Sverige. Kylan, ointresset finns även hos
andra medier, hos de flesta. Men DNs
position i denna fråga är enligt min
bestämda mening alldeles speciellt
markerad; jag ska strax exemplifiera.
Att min egen bakgrund som
DN-journalist under åren 1948-62 färgar min
inställning är jag den förste att medge. Då
är det sagt.
Vem är DN? Vad är DN?
Dagens Nyheter har, efter
Tingsten-perioden, letts av antingen två eller tre
chefredaktörer, med huvuduppgifter att
leda olika delar av tidningen, inte alltid
lätta att särskilja
Olof Lagercrantz och Sven-Erik
Larsson var under perioderna 1960-75
resp 1960-78 parallella chefredaktörer.
Efter öppen konflikt i starten
utkristalliserades Larsson som den
politiskt, Lagercrantz som den kulturellt
ansvarige.
Denna boskillnad har sedan dess
bibehållits, mellan de två, tidvis tre
chefredaktörerna. Att exakt väga var
tyngden i olika lägen legat, vem som burit
det största ansvaret, åtar jag mig inte att
säga. Och jag hoppar fram till nutid
(därmed passerande bl a den dynamiska
Christina Jutterström, mera nedan!).
De senaste åren har detta hänt: Hans
Bergström är chefredaktör, sedan han
1992 utsetts till politisk redaktör. Arne
Ruth är chefredaktör med placering på
DN Kultur, även om det formellt, i
redaktionsrutan, inte görs åtskillnad på
Ruth och Bergström. Ruth har funnits på
denna post sedan 1982, till en början
parallell med Jutterström, som avgick
1995.
Under en kort tid, 1995-97, bildade
Anders Mellbourn, ansvarig för allmänna
redaktionen, trojka med Bergström/Ruth;
han avgick i ar för att bli chef för
utrikespolitiska institutet. På DN har
Mellbourn efterträtts av Joachim Bemer
som redaktionschef och ansvarig utgivare;
Bemer fick dock inte titeln chefredaktör.
Var ligger makten inom DN i dag?
Låt mig genast konstatera att jag inte har
heltäckande kunskap i detta ämne. Jag får
döma efter vad jag läser i tidningen och
efter de kontakter jag haft med tidningen.
Mina förmodanden skulle då se ut ungefär
så här:
Hans Bergström har i dag i viss
utsträckning tagit över ansvaret för hela
DN, men hur långt hans faktiska makt
sträcker sig vet jag inte, eller rättare sagt
förstår jag inte. Lika litet som jag aldrig
förstod Anders Mellboums tomma tal om
"ett fränt Palmereportage", det som aldrig
blev av.
Både Mellbourn och Bergström har
utlovat Palme-bevakning, men löftet har
aldrig infriats. Det är uppseendeväckande.
Den andre chefredaktören, högste
kulturchefen Ame Ruth, är likaledes svår
att greppa. Ruth har ett förflutet som fri
radikal, som miljöengagerad, men hans
faktiska roll som kulturchefredaktör
väcker i dag viss undran. Är det Ruth som
styr DN Kultur och därmed viktiga delar
av DN? Eller har han en mera
undanskymd position? Från vilken han då
och då glimtar till, bl a som publicerare av
dramatiska Jesus Alcalå-artiklar kring inte
minst polisspåret, noggrant redovisade i
PALME-nytt.
6/97:6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
