Det var inte ofta det var så mycket folk nere vid Ekhults station som denna dag, då en stor del av bröllopssällskapet avreste till Berlin.
Stationsinspektoren spatserade fram och åter på perrongen nyfiket granskande de församlade. Solen
sken över det lilla stationshuset. Stellan stannade bredbent framför greve Gusten Värnamo af Sauss.
Stellan var iförd sin sportkostym och hade satt en fjäder i sin hatt. Han såg ut som en blandning av
tyrolargosse på teatern och jockej.
- Nå, din bröllopsnatt? frågade han greven plirande mot solen.
Greven ryckte upp sig, men han kunde inte jaga bort den sorgsna blicken i sina ögon.
- Härligt! Härligt! sade han.
- Härligt var det ja, sade också Stellan, som sovit som en stock så gott som hela natten.
Agda och Frideborg iförda resdräkter av modernaste snitt åtsittande om livet och med små hattar med väldiga
fågelvingar i stodo bredvid varandra. De sågo ut som om de skulle flyga bort när som helst, lyftade i luften av
hattarnas vingar.
-Är du trött? frågade Frideborg leende. Agda gav henne en förstulen blick.
-En smula, sade hon.
De blå skuggorna under Frideborgs ögon hade icke försvunnit. Hon såg lycklig och matt ut. Hennes livliga blickar sökte oupphörligt Bernard. Nu skulle hon resa och kanske aldrig se honom mer. Det gjorde ont i henne - av smärta nu, som det hade gjort ont i henne av glädje föregående kväll, när hon kommit in till honom. Men hennes barnsliga sinne måste ända fröjdas över utsikten till denna långa färd och åt allt nytt och obekant som väntade henne nere i Berlin.
Lilian von Pahlen spejade blek i ansiktet efter Alexandra. Slutligen kom hon brådskande in på perrongen i
sällskap med Josef Wahlbom. Båda voro nedtyngda av fullproppade kappsäckar. Åt ingen mer än greven hade
de förtrott sina svävande planer att följa med på Berlinfärden, men denna natt hade de beslutat sig, Därför
kånkade de nu på sina kappsäckar, och de sågo upphetsade och nervösa ut inför resan. Man närmade sig dem.
Jacob Levin sade ironiskt:
- Så mycket bagage! Vad är meningen? Är det livsmedelskonvoj till Berlin med hemmalagad fläskkorv från
gästgivargården?
Predikanten skruvade sig i sin vida ulster.
-Det kan väl vara nöjsamt att se sig om i världen, stötte han fram.
Det var tydligt att han kände sig generad inför de andras blickar. En predikant som far iväg med ett
kabarésällskap!
-Och så skall jag kanske predika där nere, tilllade han hastigt och urskuldande.
- Så det blir också ett slags uppträdande, skrattade Jacob.
- Vad gjorde det, om han så dansade med svart långrock och allt? Själve kung David dansade ju inför arken,
anmärkte Macson spydigt.
Alexandra hade knutit ett tätt flor för sitt ansikte. Det prickiga svarta floret kom henne att se ut som om hon led av någon hemsk sjukdom - något slags koppor.
Lilian som stod bland de andra närmade sig nu. Hon såg från Alexandra till Josef Wahlbom med undrande
blickar. Hon hade inte hört vad han sagt.
-Varför har Alexandra tagit med sig kappsäckarna? frågade hon. Stockholmståget går ju inte än.
Det prickiga floret vändes mot Lilian.
- Jag skall resa med till Berlin, nästan viskade hon.
Lilian skrek till:
-Och det säger du inte förrän nu? Å, lilla Alexandra, så kan det inte vara. Säg att det inte är sant!
Och hon sade till Josef Wahlbom:
-Det var ju pastorn som återförenade mig med Alexandra. Hur kan pastorn nu vilja skilja mig från den vän jag
vunnit tillbaka?
Men plötsligt gick hela vidden av olyckan upp för henne. Hon rusade fram till dem.
- Ni äro kära i varandra, snyftade hon med ansiktet förvridet av grämelse. Ni dölja på något!
Josef Wahlbom blev ännu rödare i ansiktet. Men Alexandras ansikte dolde floret barmhärtigt. Framför hennes ögon dansade bland florets mystiska svarta prickar den ansträngande kärleksnatten med Josef Wahlbom. Hennes kropp var mörbultad. Hennes sköte kändes som trasigt, alldeles uppslitet, på ett otrevligt sätt. Hon var inte ung längre. Hon stod bortom gränsen till åldrandet. Kärlekens eld hade kanske kommit något för sent för henne. Hon hade med smärta sagt sig det då hon i korridoren tidigt på morgonen mött de unga strålande kvinnorna Frideborg och Dora med smidiga, mjuka kroppar, som endast tycktes blivit vackrare och friskare av kärlekens vedermödor. Men nej, hon var inte gammal, också hon ville vara ung!
Hon såg inte ens på den olyckliga Lilian. Hennes blickar hängde vid den fryntlige Josef Wahlbom, som om han varit en trollkarl som på ett besynnerligt vis fått makt med hennes lemmar, ja alla hennes rörelser. Lilian hade sagt att hon gömde på något. Det förskräckte henne, som om alla kunde se det passerade på henne. Hon gömde ju på sin kropps hemlighet som äntligen blivit henne uppenbarad.
När inte Alexandra svarade, kastade sig Lilian mot hennes bröst.
-Far inte, grät hon. Du får inte fara ifrån din Lilian, lilla Alexandra!
Peter bet sig i läppen. Till och med Stellan såg generad ut. Det var ett alltför hjärtslitande uppträde på en järnvägsstation.
Då rusade Lilian fram till kappsäckarna, som de ställt ifrån sig på perrongen. Stönande lyfte hon en av dem och började snedvriden av tyngden skumpa därifrån med den. Och knappt hade Adèle fått syn på vad hon tog sig före, förrän hon skyndade fram till den andra kappsäcken och i sin tur började småspringa från stationen med sin börda. Två kvinnor som inte ville bli lämnade ensamma kvar! De buro på hela bördan av sina minnen, De hade skänkt bort sin kärlek, och nu togo de dessa döda ting i utbyte.
Stellan var strax i fatt Lilian.
-Mamma, sade han bestämt. Tänk på att du gör dig löjlig.
Mor och son sågo allvarligt på varandra.
-Än du då? sade hon hätskt. Du som gift dig med min husa!
Hennes gälla röst skar genom luften. Frideborg lystrade genast till. När hon hörde ordet "husa", föll en skugga över hennes nyss så glada ansikte. Skulle hon aldrig bli fri från den benämningen? Nu var hon ändå riktigt gift, hennes nåd fru Frideborg von Pahlen. Hon var en fin liten adelsfru, sannerligen ingen husa längre!
Men som om hon instinktivt känt att man begärde något av henne, den för detta husan, gick hon med snabba
steg fram till Lilian. Hon lyfte upp kappsäcken.
-Jag skall bära den tillbaka, sade hon, och det kom något av stolthet i hennes röst.
Hon bar tillbaka kappsäcken till Alexandra. Kanske ville hon också hämnas på sin forna matmor. Sedan brast även hon i gråt lutad mot Agdas axel. Alla voro som stuckna av hysteriens onda ande denna morgon.
Men Adèle som ingen brytt sig om hade fortsatt ut på landsvägen bakom stationshuset. Här kom predikanten
andfådd löpande efter henne. Han såg ut som om han ville slå till henne.
-Du har legat med den där gamla tossan! sade Adèle och satte sig helt enkelt på hans bagage.
Där satt hon på landsvägen utan att bekymra sig om någon annan.
Josef Wahlbom stod framför henne och vred händerna. Han tyckte att hans natt med Alexandra Vind Frijs nu
spreds kring hela socknen. Redan visste hela bröllopssällskapet det. De hade verkligen talat om giftermål, han
och Alexandra. De skulle vigas helt anständigt i svenska kyrkan i Berlin. Men här framstod han i falsk dager. En
andans man, som utan äktenskap sökte köttets lust hos en allmänt aktad gammal fröken.
- Adèle, viskade han. Var då förståndig, ber jag dig. Tåget kan vara här när som helst.
Han hade aldrig förut varit utomlands. För honom som för Frideborg hägrade denna långa resa som en
upplevelse av underbaraste slag. Men Adèle skakade ondskefullt på huvudet.
- Du kan inte resa utan dina saker, sade hon, och dem har jag här. Kanske du blandat ihop dem med fröken
Alexandras? Varför tar du inte mig med dig till Berlin i stället för det där fasliga skrället? Hon luktar unket. Det
stinker långan väg.
Josef såg sig nervöst om. Hörde någon Adèle? Han blickade ned på hennes magra gestalt och hoppades att det
var sista gången han såg henne. De hade ju gjort slut med varandra däruppe i det förskräckliga rummet med
himmelssängen. Varför skulle hon nu på nytt förnedra sig själv och honom?
-Låt mig gå nu, bad han gråtfärdig.
-Kysser du mig då?
Åter vände han sig om. Kanske ingen såg dem. Han böjde sig ned och kysste hennes mun Hennes läppar
klibbade sig fast vid hans. Hon ville inte släppa honom. Men han vred sig undan och kom loss.
- Så res då åt helvete, väste Adèle. Dit kommer du förr eller senare i alla fall. En gång brister sängen under dig
och dina kvinnor och du ramlar rätt ner i en kokhet gryta.
Josef Wahlbom bleknade. Han trodde på helvetet. Hela hans väldiga kropp skakade.
-Låtom oss bedja till Herran för varandra, sade han ynkligt som av gammal vana. Adèle skrattade hest. Också
hon skakade som i frossa.
-Du tänker fylla din säck med hennes slantar, det är vad du tänker, utbrast hon. En gudsman med pengar vill du
bli. Redan skramlar det om dig. Dig skall hon alltså köpa, din hallick.
De hörde båda tåget skrika till långt borta. Josef grep häftigt kappsäcken och sprang in på perrongen. Hatten hade halkat på nacken. Han såg upprörd ut som om han flydde undan helvetets djävlar. Betty, som hade med sig en stor kartong med den kvarlämnade krokanen, stack den av misstag i hans händer. Där stod nu Josef bredvid Alexandra med bröllopskrokanen i sin famn.
Tåget rusade in. Man började på allvar säga adjö, Grevinnan af Sauss som kommit med vagnen från Ekered höll sig nära sin son. Hon hade ej uppfattat samtalet med Alexandra och predikanten. Hon trodde bara han skulle resa ned till Berlin på ett kort besök, driven därtill av lust att hjälpa och hugsvala de lidande tyskarna. Hon behövde honom alltjämt så väl.
Nu kysste hon Agda.
- Bliv lycklig med min son och gör honom lycklig, sade hon milt med darrande röst.
Och när Agda mötte hennes sorgsna ögon, fylldes hon åter av ett brinnande begär att hjälpa den som nu var hennes man. Hon glömde sin bedrövliga bröllopsnatt och trevade efter hans hand. Hand i hand stego de också upp i vagnen. Ida af Idestam höll sig till Bell von Wenden. Men när Gotthard nu kom framstormande för att säga adjö, drog hon sig ända inte undan, utan lät honom kyssa sig. De hade alltid haft en viss liten svaghet för varandra. Paula blev rödare om kinderna än Ida själv, när hon såg detta avsked. Hon knep hårt om Angelas hand.
Angela stod och smålog mot sin vilja. Hon kunde inte låta bli att vara glad över att de reste.
Löjtnant Macson kom rusande. Man hade tagit en liten svensk bordsflagga som stått i matsalen på
gästgivargarden, den stack han nu till Elias Vanselin.
- Plantera den mitt i Berlin, ropade han. Tyskarna skola se att vi i alla fall tänka på dem.
Lille Elias viftade tafatt med flaggan. Slutligen stack han den i rockuppslaget. Den blågula sidenduken svepte över hans skära sminkade ansikte.
Äntligen voro de alla uppe i vagnen.
Jacob Levin skrattade elakt.
- Nu far Cirkus Värnamo till Tyskland, sade han. Nu far Kabaré Svenska Lösen!
Men ingen hörde på honom. Gotthard slängde den här gången ut risgrynen. De regnade över perrongen och
fastnade i de resandes hattar. Lilian stod tyst. Tårarna runno utför hennes kinder. Då hoppade Alexandra ned
från tåget och tog Lilian i famn. De båda väninnorna tryckte sig som i ångest mot varandra.
-Stig upp, Alexandra, skrek Stellan. Tåget går.
Det var i sista minuten Vita näsdukar viftade redan. Löjtnant Osborn Macson hurrade. Tåget gled ut från
perrongen.
När vagnarna kommit en bit bort, sprang Adèle ned mellan de blänkande skenorna. Hon började gråtande löpa efter taget. Hon sprang efter sin förlorade kärlek, den enda smula lycka hon slickat åt sig i livet.
Nu försvunno vagnarna i en krök. Tjock rök vällde mot Adèles ansikte. Långt bortifrån hördes lokomotivets skrik Det fyllde Adèles bröst så att det ville sprängas.
Så vände hon långsamt tillbaka. Arrendatorn var icke med bland de avskedstagande, eljes skulle han väl hållit fast henne. De andra sågo skrämda på henne. Men hon gick sin väg utan att låtsa om dem.
Angela och Petra foro hem i sin vagn.
-Jag är glad att det är över, sade Petra sakta. Angela såg upp mot den blå himlen.
-Luften har blivit lättare, log hon. Nu äro vi ensamma igen. Det är härligt.
Och när Eka åter blev synligt badande i solsken, sågo de mot gården med glänsande ögon. Framför dem låg kanske nu en svår tid, men de skulle gå igenom den tillsammans.
Med "Bröllop på Ekered" och "Av samma blod", av vilka den förra skrevs på Adelsö i Mälaren juli-oktober 1933 och den senare i mitt hem i Stockholm januari maj 1934, f öreligger romancykeln Fröknarna von Pahlen nu i sju volymer - och åtminstone tills vidare fullt komplett och avslutad. För en planerad fortsättning som skulle flytta händelser och skådeplatser fram till generationen 1930 synas tidsf örhållandena och den grasserande skuggrädslan icke omedelbart inbjudande. Uppgifterna ovan beträffande de sista delarnas tillkomst avse blott att antyda att vägen från manuskriptens fullbordande till tryckning och utgivande kommit att bli längre mot slutet av serien än vid dess början. Volymerna fyra och fem,"Porten vid Johannes" och "Älskande par", vilka avfattades oktober 1931-augusti 1932, lyckades på samma sätt f örst, ef ter många burleska och mindre burleska äventyr, möta en mulen och tigande värld senhösten 1933. Sedan dess ha ju både mulenheten lysts upp och den kvava tystnaden brutits, och det i högst anmärkningsvärd grad, om också dessa metereologiska och atmosfäriska förändringar icke varit så iakttagbara just från Stockholms horisont.
Korrekturen till dessa liksom samtliga von Pahlen-delar ha lästs av min man, vars hjälp och råd, här som alltid, ha varit av ovärderlig nytta för mig - och här särskilt när det gällt att utvälja och uppliva detaljer ur de skildrade skedenas politiska historia.
På ett dagboksblad daterat Convento de las Hermanas del Sagrado Corazón de Jesús i Malaga den 19 september i fjor läser jag:
"Under åratal skola kanske små petiga litteraturprofessorer med näsorna i vädret eller trynen som snörvla böka
upp vem den och vem den och vem den där personen kan vara i mina romaner. Men ni komma bara att finna att,
utom mitt, ett enda namn står skrivet över mina böckers blad, liksom med en osynlig skrift som i stark belysning
kan lackas fram, och det är namnet David Sprengel."
