När Angela kom ut, slog en kall och höstlig vind emot henne. Himlen var klar och stjärnorna lyste vänligt. Men
hon hade bara gått några steg, då hon hörde att någon kom springande efter henne. Hon vände sig om, och i
ljuset från den nu öppnade porten såg hon att det var Gotthard. Han var barhuvad, och hans skjortbröst lyste så
besynnerligt vitt.
-Varför går du, Angela? ropade han oroligt. Blev du skrämd av Adèle ? Tyckte du det var dumt av mig att läsa
upp den där djärva dikten? Men ser du, när jag får en penna i min hand, då blir jag så modig och ryggar inte
tillbaka för något som helst. Så är det nog med alla riktiga skalder.
-Jag vill hem bara, sade Angela trött.
-Men du får inte gå ensam i mörkret.
-Jag vill vara ensam, svarade Angela då lågt.
Och när hon sade det, tog hon ett par steg tillbaka, sa att hon kom utanför ljuskretsen kring dörren.
-Tycker du ännu illa om mig? frågade Gotthard nästan ödmjukt. Han tänkte på hur han kysst henne i
ladugården den där enda gången. Han hade inte vågat göra om det.
-Nej, nej, sade Angela hastigt. Men hälsa Petra att jag gått hem.
Han sträckte ut handen efter henne, men Angela gick redan hastigt bort mot grinden. Då ryckte han lätt på axlarna, denna gest han tagit efter sin morbror Jacob, och sprang därpå tillbaka in i huset. Angela kom ut på landsvägen. Hon hade vandrat här så många gånger att hon ej var rädd att gå där i mörkret. Hon tyckte att detta mörker svepte in henne i en mjuk sammetslen mantel. Också landsvägen tryckte sig vänligt mot hennes fot. Träden som lutade sig fram över vägen voro mörka skuggor, hemlighetsfulla väsen som slagit vakt omkring henne. Ja, hon kunde behöva en skyddsvakt. Hon var orolig och betryckt, såsom hon ej känt sig på länge. Hon förstod att hon kommit så långt bort från dessa människor att hon i dag sett på dem med helt nya ögon. Och det hon sett hade bara ingivit henne ångest. För första gången erfor hon en rädsla för att föda barn till en så förvirrad värld. Alla dessa människovarelser med röda eller bleka ansikten stego upp framför henne där hon gick. Vad ville de? Vad sökte de egentligen? Kärlek? Nej, detta var inte kärlek. Stellan och greve Gusten, de sökte inte kärlek. Åtminstone inte Stellan! Varför skulle de då draga ned med sig dessa två unga flickor? Och Kiss Nilsson och Elias Vanselin, å, vilken vämjelse hon förnam för dem! Och denna Bell med sin röda, sugande mun! Nej, nej, hon ville icke se dem mera! Och i hennes öron ringde de andliga sångernas ord där uppe från läktaren, vilka strömmat ned över alla dessa förnedrade:
Känn din plats uti naturen,
känn det värde Gud dig gav.
Djupt förnedrad under djuren
är begärelsernas slav.
Men mitt ibland dem hade ju den lille Benno Levin med sitt visa leende suttit.
Rent hjärta skapa, Gud, i mig,
giv mig en ny viss anda...
Angela märkte plötsligt att tårarna runno utför hennes kinder.
Men dessa människor voro ju hennes släktingar eller hennes eller deras vänner, eller bägge delarna, hon borde
ju känna sig hemma bland dem som vid en härds trygga vrå? Nej, nej, nej! Hon längtade endast efter att få bli
ensam igen. Hade hon då förändrats så bara på ett par månader? All hennes kraft tycktes gå åt till det lilla väsen
som tagit sin plats inom henne. Det var för detta hon levde. För barnets skull måste världen vara skön
och harmonisk. Men den var intetdera. Angela sträckte ut händerna som om hon velat lyfta hela jorden in till sitt
oroligt klappande hjärta. Hon var mor. Men hon hade också velat föda om hela världen, så att den skulle passa
hennes lilla barn. Och hon tyckte att hennes underliv långsamt svällde vid den tanken. En ny värld skulle födas
ur hennes kved! En ny värld, god och underbar. Men hon skulle ju bara föda ett enda litet människobarn till en
ond och förvriden värld som ingenting skulle förändra. Det skulle med spröda fötter vandra omkring mellan
bråddjup och kolsvarta vidunder som gapade efter att sluka det.
- Bliv kvar, viskade då Angela ångestfullt. Bliv kvar härinne hos mig. Där är du trygg!
Hon visste inte att hon upprepade alla bävande mödrars bön genom tusenden av generationer på en förbannad planet.
Hon stannade mitt på vägen. Stjärnorna däruppe lyste så klart. Hon såg upp till dem. Och med ens tyckte hon
sig se sig själv stå härnere på jorden, alldeles allena i ett hav av mörker. Hon sträckte famlande ut händerna, men
mötte endast en kall tomhet. Och denna tomhet var utan röst. Det var som om något slocknat och tystnat
omkring henne. Det var alls inte den ljusa ensamhet hon sökt och längtat efter. I natt var det bröllopsnatt!
Kroppar skulle treva sig intill varandra, lemmar skulle mötas Och trots allt kände också Angela en våg av
längtan stiga upp inom sig. Nyss hade hon velat att hela världen skulle tränga in i henne, bli en del av henne
själv. Men nu förstod hon att hon längtade efter Thomas. Skulle denna oro aldrig gå över? Hon hade upplevat
vällusten, och hon kunde inte glömma den.
-Thomas, viskade hon åter, liksom hon viskat utanför kyrkan under vigseln.
Men det var tyst och kallt omkring henne. Hon vacklade till där hon stod. Då försökte hon, som för länge, länge sedan, att bedja till en Gud. Men hennes läppar voro torra och funno inga egna ord.
Rent hjärta skapa, Gud, i mig,
giv mig en ny viss anda,
upprepade hon endast trött. Giv mig och mitt barn ett rent hjärta! Gud. Gud.
Intet mer. Trädens skuggor böjde sig mot henne. Deras grenar voro händer som sträcktes efter henne. Då tyckte hon att barnet rörde sig inom henne. Det var inbillning, ännu var det alldeles för tidigt. Men hon tyckte att en liten hand sträckts ut och trevat efter hennes hjärta. Då spratt det till av fröjd. Hela världen behövde inte stiga in i henne. Hennes egen kropp rymde redan en ny värld. Hon skulle föda fram den. En liten värld med mänskliga lemmar, klara ögon och gyllene hår. Den skulle få röst. Blommornas kalkar som ringande böjdes mot varandra skulle inte ha en ljuvligare röst.
Och Angela kände sig mäktig som en skapare. Så länge livet bodde inom henne behövde hon inte vara rädd och ängslig. En hemlig sträng förenade henne med allt levande och groende. Därför kändes landsvägen som en smekning mot hennes fot och trädens höga skuggor sträckte sig mot henne. Och kylan och ödsligheten flydde med ens. Hon såg åter upp mot stjärnhimlen. Det fanns ingen död! Bakom detta oändliga valv och dessa glänsande stjärnor fanns kanske en underbar ljus väg som fortsatte in i evigheten. En liten fattig gosse hade en gång velat att hon skulle gå med honom till himlen. Hon hade blivit ropad tillbaka. Nu kände hon åter samma sällsamma oro efter att nå något långt, långt borta, som hennes ögon icke kunde skönja. Hon började igen sakta gå framåt.
Nära Eka kom någon springande emot henne. Det var Adèle i sin ljusa klänning som blixtrade som ett oroligt
ljussken i mörkret. Angela hejdade henne.
-Vart skall du ta vägen? frågade hon häpen.
Då slog Adèle armarna om Angela och tryckte sig skälvande intill henne.
-Min man, snyftade hon obehärskat. Han hatar mig! Han jagar mig genom huset! Vad har jag gjort honom? O,
vad har jag gjort? Vad har jag gjort? Nu skall jag fly och aldrig komma tillbaka. I evighet skall han få slippa
mig! O, vad har jag gjort av mitt liv?
Angela stod där förvirrad mitt på landsvägen med Adèle i sina armar. Hon hade alltid varit rädd för henne. Som
barn hade Angela trott att Adèle var en häxa som där inne i arrendatorsbostaden lagade till en giftig brygd för att
förgifta dem alla.
-Men arrendator Holmström är ju en så god människa, sade slutligen Angela.
Då skrattade Adèle:
-God, han! Då vet du inte vad jag fått lida! Han kommer att mörda mig en dag. Sanna mina ord!
Hon ryckte sig lös från Angela och sträckte sina nakna armar upp mot himlen.
Och åter var rymden fylld av kyla och ensamhet.
-Kom med mig, bad Angela. Jag skall följa Adèle hem.
Då lydde Adèle henne motvilligt. Men hon tryckte sig åter intill Angela, som om hon trott att Angela kunde
skydda henne från någon lurande fara. De stego in i den upplysta salen. Arrendatorn reste sig tungt från bordet.
Angela mötte hans ögon. De hade en förtvivlad, mörk blick som hon trots allt aldrig sett där förut. Hon visste
inte vad hon skulle säga.
-Här är Adèle, sade hon slutligen skyggt.
Adèle närmade sig inte bordet. Hennes klänning var fuktig av luften därute. Hennes vita sidenskor hade blivit
nästan svarta av vägarnas dy. Den magra halsen och de skarpa axlarna gjorde henne anskrämlig. Plötsligt fick
hon syn på sina smutsiga skor. Då sjönk hon ned på en stol och började ömkligt gråta över dem.
-Titta, så jag ställt till mig, sade hon jämrande sig. När jag för en gångs skull får klä mig fin, jagas jag ut i
lorten.
Det var som om alla hennes sorger samlat sig kring dessa förstörda skor. Hon tog av sig dem och höll dem i handen, gråtande bittra tårar över dem. Och där hon så satt, såg hon verkligen sällsam ut. Det var som om hon hållit ett stycke av sitt eget grå nedtrampade liv mellan sina händer. Var det över sitt av henne själv nedsolkade och förödda liv hon snyftade?
Men arrendatorn gick lugnt fram till henne och tog skorna ifrån henne.
- Gå in och lägg dig, sade han trött.
Då gick hon ifrån dem. Dörren slog hårt igen efter henne. Arrendatorn såg på Angela.
-Jag skall följa fröken över gården, sade han.
De gingo sida vid sida över den mörka grusiga gårdsplanen. Angela tänkte på att Tord älskat Petra. Kanske
älskade han henne ännu. Hon tyckte synd om honom. Han drog fötterna efter sig, som om han hade svårt att gå.
De stannade framför glasverandan. Ett par av dess fönster glänste svagt av stjärnljuset. Angela pekade på
dem.
-Se så vackert, sade hon.
Hon försökte göra honom glad genom att visa honom stjärnorna. Då tog han hennes hand i sin. Han såg på henne med ett litet bistert leende. Så sade han godnatt och gick hastigt ifrån henne.
Angela blev länge stående uppe vid sitt fönster. Hon hörde vagnarna komma körande från Ekered. De stannade bakom huset vid grinden, och röster och skratt ekade i stillheten. Sedan rullade de åter bort. Petra kom uppför trappan. Hon lyssnade utanför Angelas dörr. Men då hon inte hörde något därifrån, gick hon på tå in till sig.
Angela skakades av en rysning. Hon tänkte åter på brudparen. Och när hon äntligen kröp i säng, omfattade hon
med en liten flämtning den mjuka kalla kudden, som om hon förnummit en häftig
åtrå efter att trycka något intill sig - att åter fyllas av den berusande känslan av en annans närvaro.
