När de kommo fram till kyrkan, vankade den lilla grå gumman rolöst omkring utanför porten. Hon var klädd i svart denna dag. Hennes bröst var platt och liksom tomt. Hon betraktade brudarna med rödkantade ögon, och när de gingo in i kyrkan smög hon sig på nerhasade nötta kängor intill dem, som om hon velat snylta till sig litet ungdom och kärlekslycka.
Folk som bodde i stugorna kring Eka och Ekered fyllde de bortre bänkarna i kyrkan. Det var kvinnor mest. Bland dem syntes också den unga bondflickan som Petra och Angela varit hos den natt hon förlossats. Hon lyfte upp sitt barn för att det riktigt skulle få se brudarna. Man tasslade och viskade och snöt sig, och en svag lukt av pepparmyntspastiller och svett var förnimbar.
De båda brudparen stodo nere vid porten, medan bröllopsgästerna gingo uppför gången. Det var hett inne i kyrkan. Orgeln lät höra några dova, liksom stapplande toner. Det var klockaren däruppe på läktaren, som ej kunde styra sin otålighet och längtade efter att få släppa lös alla tonernas vågor över församlingen.
Löjtnant Macson var klädd i uniform och förebrådde Bernard Landborg att inte denne också tagit uniformen
med sig.
-I dessa tider, hördes han säga, medan han gick uppför gången, måste man visa sitt regementes färger.
Hans sporrar klirrade, och sabeln svängde vid hans trinda höft. Han väckte mycken beundran hos bondkvinnorna genom sin bullrande manhaftighet.
Nu kom prästen. Hans tegelröda murkna morot till näsa hade icke ändrat färg av den friska luften. Den såg ut
som en duven röd grönsak. Men ögonen voro blanka som två putsade knappar. När greven såg honom, kom han
att tänka på vigselformuläret och blev helt nervös och rädd att han skulle tappa bort vad han skulle säga. Stellan
trampade otåligt i sina nya blankskinnsskor. Frideborg lyfte sig på tå och svängde på sig så att hon lyckades
möta sin bild i ett dammigt tavelglas som hängde bredvid henne på väggen. I glaset varsnade hon också bakom
sin egen skimrande skrud de suddiga svarta ansiktena av folket i kyrkan. Ja, mot allt det vita
där inne på tavlans stelnade vatten såg det verkligen ut som om de svartnat, kvävda av stämningen i kyrkan.
-Jag tager dig... nästan gnolade Frideborg.
Jag tager dig...
Tanken på Bernard svävade genom hennes huvud. Och hon tyckte sig åter höra fågeln ängsligt ropa i skogen. Nu voro de alla placerade där framme på bänkarna. Deras dräkter lyste i kyrkan. De tända ljusen ikring altaret flämtade oroligt. Dagern som föll in genom fönstret smög sig omkring i alla kyrkans vrår och bidade där kall och grå som ett elakt väsen, som också ville ha plats, kanske för att dämpa ljusens glans.
Den lilla grå gumman, som skulle in i sakristian för att hjälpa prästen på med den svarta kappan, råkade i förvirringen gå uppför stora gången i stället för att taga en av de mera undanskymda sidogångarna. Folk vände på huvudena, då de trodde det var brudparen som kommo. Men det var bara den stackars gumman. Det var ålderdomen, fattigdomen och besvikelsen som gick uppför gången och darrade på händerna och spred förstämning bland bröllopsgästerna. Så gammal blir man till sist! Så sluttar livets väg långsamt och obarmhärtigt nedåt, och man måste följa med!
Nu trädde prästen fram i sin svarta kappa. Han tuggade på något. På Guds ord var det väl, som han gick att uttala - Guds starka ord som blivit utnötta och kraftlösa, därför att de redan tuggats och ältats om och om igen i så många allt för skröpliga gudstjänares munnar. Klockaren släppte lös bröllopsmarschen. Den ekade i kyrkan. Den fyllde den som en ballong, så att man kunde vänta att hela kyrkan skulle lyfta sig och sväva bort i bröllopstakt över svarta åkrar och mejade ängar.
Där kommo de två brudparen sida vid sida. Ida af Idestam och Judy Rosenrauch böjde sig fram så långt för att
se, att de voro nära att dunsa huvudena i golvet. Jesus sträckte utan att tröttas ut sina armar mot dem alla utan
urskillning. Greven vinglade en smula på benen. Han suckade tungt.
-Värnamo är ju full, mumlade Jacob med äckel. Full som vanligt!
Macson skrattade skadeglatt: -Du kommer aldrig att lära dig förstå kärnsunt nordmannalynne, Levin.
När de två brudparen gingo förbi den bänk, där Kiss Nilsson och Elias Vanselin sutto, nu som såta vänner och nära på med armarna om livet på varandra, hände något.
Elias som i går hade övat sig med att även han promenera uppför gången, fick plötsligt för sig att han vid själva
vigseln borde följa efter greven. Det fanns ju ingen brudnäbb och inga tärnor och marskalkar! Tomheten gapade
så ödsligt bakom brudparen! Följaktligen steg Elias upp, rättade prudentligt på sin lilla fina frack och började så
trippa tätt efter greven. Kiss, som aldrig kunde se Elias följa Gusten utan att själv trängas med honom om platsen
närmast greven, sprang då också upp, och så kom det sig att Gusten Värnamo följdes till brudpallen av sina två
trogna gossar som näpen brudnäbb. Deras frackskört vippade. Deras slätkammade huvuden blänkte grant av
oljor och pomador. När greven stannade framför altaret, ställde de sig bakom på var sin sida om honom som ett
slags hedersvakt. Stellan som hört dem viftade med handen att de skulle försvinna.
Men de brydde sig inte om honom. Kiss log till och med fräckt. Han var nära att räcka ut tungan. Även gamle
Benno Levin därnere i sin bänk måste le och knuffa på Betty, som såg alldeles förtvivlad ut över de två unga
herrarnas tilltag. De skymde brudarna, vilkas långa släp icke kommo till sin rätt. Kiss hade dessutom trampat på
Agdas så att en mörk fläck efter hans fot var tryckt mot sidenet.
-I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, hördes nu prästens skälvande stämma.
Greven sänkte huvudet. Frideborg kisade upp på prästen. Men Agda såg darrande rätt framför sig. Nu kommo
de avgörande orden. Detta var allvar! Så log hon litet, ett leende som lyste upp hennes mörka ögon och kom
dem att se ut som stjärnor.
-Inför Gud den allvetande och i denna församlings närvaro frågar jag dig Leo Lars Lorenzo Medici da
Värnamo af Sauss, om du vill hava denna Agda Wising till din äkta hustru att älska henne i nöd och lust.
-Jo, kom det dovt från greven.
Men när frågan kom till Agda, svarade hon klart och klingande. Det lät som om hon kastat en silverslant som nu glatt rullade bort under kyrkans valv.
Nu räckte Gusten sin ring till prästen. Han skälvde på handen så att ringen ett ögonblick svängde av och an
framför kyrkoherdens ögon, som om greven icke velat lämna den ifrån sig. Greven började med stapplande röst:
-Jag Leo Lars Lorenzo Medici da Värnamo af Sauss tager dig Agda Wising nu till . .. till . . .
Han stammade och hostade hjälplöst.
Kiss' läspande röst kom honom högljutt till hjälp: -Min äkta hustru, Gusten! viskade Kiss.
Då rätade greven på sig, vände sig halvt om och läste upp hela läxan utan uttryck, men felfritt.
Angela började känna sig matt och illamående. Bänken var så hård. Hon tyckte till sist att prästen och brudparen där framme vid altaret sågo ut som de underliga figurer man kan se genom ett tittskåps lilla glasruta. De rörde sig, de böjde huvudena, till sist föllo de på knä.
Angela som satt närmast väggen smög sig på tå ut ur kyrkan. Den enda som sett henne gå var Bell von Wenden. Bell reste sig då genast och skyndade efter. Hon tog sin päls och letade efter Angelas kappa, men hittade den ej. När hon kom ut, såg hon Angela stå lutad mot kyrkans vägg insvept i en schal. Det var Bettys schal, och den skylde hela Angelas gestalt. Angela fick först ej syn på Bell, och Bell vågade inte heller gå fram till henne.
Angela stod där och såg ut över detta ödsliga landskap hon så väl kände. Ett par stora fåglar kretsade över fälten liksom sökte de något. Långt borta dök den svaga konturen av de blå bergen upp. Och Angela kände landskapets ensamhet stiga in i sig. Detta spektakel som uppfördes inne i kyrkan kom henne att känna sig ännu mera fjärran från människorna än hon gjort, då hon levat här ensam med Petra. Hon tyckte att deras steg givit ekon av tomhet ifrån sig-som om de gått över en grund, vilken lagts över ett bråddjup.
Något väntade och ruvade i mörkret därnere. Eller var det allenast det att de nygifta och deras följe voro på väg till ett krigförande land för att med tingeltangel, dans och humbug inbilla sig skingra en smula av bedrövelsen hos dem, vilka slagit hela världen med bedrövelse? Värnamobaletten, kabaré Svenska Lösen - ett cirkussällskap! hade Jacob Levin hånfullt sagt. Ja, men Agda och Frideborg? De hörde inte dit, men de skulle dras in i leken, stupa på huvudet in i alltsammans. Angela tänkte på att Frideborg ju befann sig i samma tillstånd som hon själv. Men det föreföll ej som om hon grubblade över det. Nu gifte hon sig med den dumme Stellan, och med säkerhet var det ändå Bernard Landborg som var far till hennes barn. Angela hade sett hur han följt Frideborg med blickarna. Angela svepte schalen tätare om sig. Skulle hon själv samtyckt till att gifta sig så med vem som helst endast för att slippa föda sitt barn i ensamhet? Nej. O nej! Hennes barn var hennes, helt och hållet hennes. Hennes och Petras! Nu var hon stolt över det, mer än någonsin tillfreds därmed. Hon längtade inte in i kyrkan igen. Det var som om något där velat kväva henne. Hon såg för sig Kiss Nilsson och Elias Vanselin, hur de trippat efter greven, snubblande över Agdas långa släp. Hon hade också lagt märke till Bettys sorgsna ansikte, där spår av tårar syntes. Var det inte något orätt som begicks? Angela visste inte vad det var, men det lade sig åter beklämmande över hennes bröst. Fåglarna kretsade alltjämt däruppe. De flögo i vida cirklar. Ibland kom ett hest rop från dem. Kallade de på varandra och kunde ändå inte komma varandra nära? Så ropar människa efter människa, och ändå bli avstånden som skilja dem åt större och större. Angela viskade sakta: -Thomas!
Men han var långt borta och hörde henne inte. Då tryckte hon handen mot sitt hjärta och tyckte sig förnimma, hur hela hennes kropp darrade av ett annat hjärtas slag - slagen av det lilla barnets hjärta. Hon lyssnade till den spröda tonen som till något heligt. Hon gömde detta heliga inom sig, dolt för allas blickar.
Som ett svar hörde hon då en låg, lidelsefull röst: -Angela!
Och när hon vände sig om, stod Bell von Wenden tätt intill henne.
Bell hade aldrig upphört att älska Angela. Hon lyfte nu sina händer för att omfamna henne. Angela kände sig sugen hän mot den underliga kvinnan, denna andra ensamma, men så drog hon sig, som så många gånger förr, förskräckt undan: -Du får inte! Rör mig inte, skrek hon till. Jag väntar ett litet barn.
Hon röjde sin stora hemlighet för Bell utan att vilja det, bara i rädslan för dessa trånande lyfta händer.
Bells ögon mörknade.
- Det är inte sant, viskade hon. Du är ju ännu oskuld! Säg att du är det!
Det var detta som hade betytt allt för henne. Det var den oberörda unga Angela hennes tankar ständigt lekt med, den oskuldsfulla hon velat åt. Nu sjönko hennes händer ned.
I detsamma gläntade den lilla grå gumman på kyrkporten. Orgelbruset trängde sakta ut till dem. Dörren for
igen, och det blev åter tyst omkring dem. Angela försökte gå förbi Bell in i kyrkan. Men Bell grep henne om
armarna. Hennes ögon sågo in i Angelas som om de velat med sina blickar sjunka ned till botten av henne.
-Alla gå förlorade för mig, sade hon då sorgset. Du också har svikit mig! Du har skänkt dig åt en annan!
Och Angela tyckte med ens så synd om henne. Hon for ett tag smekande med handen över det bleka ansiktet. Och Bell tog ödmjukt emot smekningen. Hon kröp ihop inför den. Det var som om hon velat göra sig så liten att hon kunnat rymmas inne i Angelas goda mjuka hand. Hon hade velat fråga om det var med Thomas Meller. Men hon visste det ju. Männen, de starkaste, även om de voro ynkligare än hon, hade lämnat henne ensam kvar. Hennes kärlek försmåddes. Och ändå rymde också hennes hjärta ett litet stoftkorn av guld från den stora oändliga kärlek som spänner sig kring allt levande.
Angela gick ifrån henne in genom porten. I sin schal såg hon större ut än eljes, och Bell tänkte med avsky på det växande liv, som nu skulle förstöra hennes gestalt och göra henne lik dessa andra dräktiga kvigor till havande kvinnor, som vanka omkring som om hela världen vore ett enda grönt betesfält som skulle föra mjölk till deras spända spenar och deras väntade ungar.
När Angela kom in i kyrkan, hade Alexandra börjat sjunga från läktaren. Brudparen stodo nu hand i hand vända mot församlingen. Alexandras röst hade en triumferande klang. Hon sjöng ett par psalmer till kyskhetens pris. Alexandra och Josef hade själva letat rätt på dem och funnit att de så utmärkt borde passa för detta tillfälle. Det var psalmerna nummer 292 och 293:
O ve den, som här giver sig
i köttets lust att sväva
och som en hedning dagelig
vill mot Guds vilja sträva!
Ty vad som är i mörkret skett,
det skall i dagen bliva sett,
då Gud det uppenbarar.
Greven vred sig där han stod liksom utställd till beskådande med allt sitt mörka förflutna uppenbarat för alla. Stellan knarrade hjälplöst med sina blankskinnsskor.
Den här har lustan till sin Gud
och tukt och dygd ej aktar,
men vandrar tvärs mot Herrans bud,
på honom straffet vaktar
med ånger, ängslan, kval och nöd,
och slutet blir en evig död
för denna vällust korta.
Men Kiss Nilsson och Elias Vanselin smålogo blitt som ett par änglar där de alltjämt höllo vakt kring sin greve.
En tuktigs kropp och hjärta är
den Helga Andas tempel,
ostraffligt bliver hans begär,
hans tal och hans exempel...
- Oja! Oja! stånkade Josef Wahlbom med knäppta händer.
Salig den, vars hjärta lågar
blott av renade begär...
han i mörkret och i dagen
intet ångrens ämne ser,
ingen oskuld, som bedragen
hämndens domar kallar ner...
-Onej! Onej! stånkade Josef.
Frideborg hörde hans andäktiga stånkande, och hennes ögonvitor blänkte till. Hon tyckte om att stå så här, så att alla fingo betrakta hennes skönhet mitt i grossessen, som hon nu lade an på att tydligt framvisa. Hon lade huvudet på sned som bad hon skälmaktigt de församlade om tillgift för det förskott hon tagit sig på äktenskapets legitima nöjen - inte kunde väl någon på allvar nännas förebrå henne det?
Du som dygdens lagar bryter,
lär att tygla ditt begär,
kväv den gnista som sig byter
i en låga som förtär.
Den som ej i ungdomsåren
fruktar vådan av ett fall,
lik en blomma, bräckt i våren,
uti förtid vissna skall.
Frideborg log. Det var ju bara att på förhand röja sin smak för äktenskapet, menade Frideborg. Men Lilian
lutade sig gråtande intill Josef.
-Ta inte lilla Alexandra ifrån mig, snälla pastor Wahlbom, viskade hon med tårfylld röst.
Då lade han sin hand lugnande och välsignande på henne. Men hon tyckte att till och med hans hand skvallrade om bedrägeri och förställning.
Alexandras sång ville aldrig taga slut. Seg som gummi smetade den sig över kyrkan, drog ut och tänjdes mellan valven, så att man ej kunde andas.
Till sist befanns det att Alexandra i sin iver att sjunga kyskhetens lov givit sig till att taga om båda psalmerna. Den andra gången uppfattade Angela några ord som gjorde också henne litet rörd:
Rent hjärta skapa, Gud, i mig,
giv mig en ny viss anda...
Även grevinnan Carola af Sauss hade fått upp en näsduk som hon höll för ögonen. Inne i dess mörker blixtrade
hennes förstörda liv fram. Framför paradisets port stodo ett par änglar med dragna svärd. De nekade henne
tillträde till Herrens salighet därför att hon levat i köttslig lust med sin egen far. .
-Gud, misskunda dig, stönade hon förkrossad.
Äntligen tystnade Alexandra. Organisten preludierade, och fram störtade åter bröllopsmarschen. Brudparen
begynte gå nedför gången. Bröllopsgästerna reste sig och följde efter dem. Då började en liten parvel som fått
sitta på sin mors arm att skrika gällt. Det klagande ljudet överröstade orgelbruset. Det lät som om någon blivit
lämnad ensam eller fått stryk. Stellan höll grinande för öronen.
-Tyst, tyst, jämrade han sig med sin flickaktiga tillgjorda röst.
Pysen bars sparkande ut, men hans skrik tycktes fylla hela kyrkan. Andra småbarn som makades ut ur kyrkan började nu gråta överljutt av lutter sympati med den lille missdådaren, och den högljudda gråten blev till tjut och vrål.
Och de två brudparen stego in i vagnen och rullade bort mot Ekered, medan denna kör av gälla illtjut vrålande
höjdes mot de grå skyarna.
