När de gingo ifrån kyrkan över den lilla kyrkogården där enstaka gravvårdar av granit höjde sig bland många
små fattiga vita kors, stannade Dora framför en grav. Det var Hans von Pahlens. Hon läste tankfullt på stenen
som hade ett par årtal: föddes - dog, stod det framför dem. Kring stenen växte en rosenbuske, vilkens blad
gulnat. Men bland de gula bladen hängde ännu en röd liten rosenknopp, som frusit under nätternas frost, men
ändå inte fallit av. Det var som om den kämpat för att hålla sig kvar under den blå himlen och i solen.
Dora tyckte att den frusna lilla knoppen viskade om Hans. Hon såg hans lidande ögon, de magra händerna som
sträcktes så begärligt efter hennes unga friska kropp. Hon frös till och tyckte att hon åter var i ödestugan och
hörde hans röst. Hon märkte inte att Jacob Levin kommit fram och nu tittade över hennes axel.
- Jaså, du lever ännu i dina galanta minnen? sade han hånfullt.
Dora ryckte till.
- Å, Jacob, sade hon ängsligt, varför skall du säga så?
-Du borde plocka den där lilla knoppen och ge den åt Betty, fortsatte han. Hon skulle tycka om att få en
blomma från sin älskade mans grav och av en som också älskade honom.
Han sade de sista orden gällt och högt, emedan han upptäckt att Betty stod alldeles bredvid dem. Hon hade följt med i vagnen från Ekered och hade nu också hon gått fram till graven. Betty hade tagit med sig blommor hemifrån. När hon nu plötsligt hörde vad Jacob sade, föllo alla hennes blommor ur hennes famn och ned på marken. Hon gjorde ej en min av att tänka ta upp dem. Hennes blickar flögo mot Dora, där hon stod vacker och elegant framför henne, Jacob som såg systern bli vit i ansiktet ångrade redan sina ord. Han hade slungat ut dem för att hämnas på Dora, men det var sin syster han hade träffat. Han hade blivit rasande, då han sett Dora dröja framför lille Hans' grav. Alla hans misstankar vaknade på nytt. Hur många män hade ägt henne? Vad visste han egentligen om henne? Bara detta enda visste han med säkerhet: att hon givit sig åt Hans. Kanske det inte bara varit åt honom då? Hans hjärta hade blivit sjukt av att ständigt grubbla på detta. Just nu kände han ett vanmäktigt hat tändas, och så hade han ropat de förrädiska orden.
Dora blickade upp och fann sig stående mellan Jacob och Betty. Hon drog ett djupt ångestfullt andedrag, då
hon med ens förstod att Betty hört vad Jacob sagt. För första gången förnam hon i djupet av sin varelse att dessa
två tillhörde en främmande ras, främmande i hat och kärlek. Deras svarta ögon betraktade henne brännande.
Deras stora skarpa näsor sågo ut som krokiga sablar som ville skära henne i bitar. Deras röda starka munnar
öppnades till bett, Hon var deras byte. Hon vred hjälplöst sina händer. Så fick hon se alla blommorna
kringströdda på marken. Hon kunde inte se avbrutna blommor vissna bort. Det plågade henne alltid. Hon krökte
sin rygg och började samla upp dem med rädda rörelser. Hon hörde Betty och Jacob tala över hennes huvud, och
hon hade en känsla av att de i nästa ögonblick skulle trampa på henne.
-Är det sant, Jacob? sade Betty med sin djupa röst. Har Dora varit Hans' - Hans' älskarinna?
Nu förnekade Jacob det hetsigt.
- Vad i all världen är det du hittar på ? sade han nervöst. Jag sade ju bara att hon också älskade honom. Jag
menade förstås endast att hon höll av honom. Det gjorde vi ju alla, kära Betty. Men Betty mindes plötsligt den
där checken på sextio tusen kronor som legat utskriven på Jacob Levin. Var Dora inte också Jacobs älskarinna?
Och hade han fordrat denna summa av Hans just därför? Det svindlade för henne. Hon kände till sitt folks sätt att
kräva hämnd, den oförsonlighet, varmed hennes förbittrade stam, på goda grunder, sedan årtusenden brunnit av
begär att kräva hämnd. Öga för öga, tand för tand! Och när lemmarna ej kunde betala, fingo börs och plånbok
betala. Men i nästa sekund hade hon glömt checken för den oerhörda smärtan i bröstet.
Hennes blickar föllo åter på Dora som hukat sig ned på marken för att samla upp hennes blommor. Så ung hon var! Så smidig och ändå yppig! Dessa smärta, sköna skuldror hade Hans smekt. Dessa fulla och ändå ädelt formade höfter hade han tryckt sig mot. Betty visste att det måste vara sant. Varför sade Dora eljes ingenting? Varför skrek hon inte ut att det var en skamlig lögn? För två år sedan hade denna kvinna varit hennes gäst på Ekered. För två år sedan hade det skett. Det måste varit just när Hans' sjukdom börjat. Hade han varit så rädd för döden att han måst fly till denna eleganta och utsökta, men ändå, hur stadsdam hon var, liksom Agda skogsfriska, av livets och ungdomens alla svällande safter fyllda kvinna för att finna tröst?
Redan letade Betty efter förmildrande omständigheter, Hans var död nu. Hon kunde inte fråga honom. Det bjöd henne emot att fråga Dora.
Dessa dagar hade för Betty varit helt upptagna av bestyr för bröllopsfesten. Hon hade njutit av det. Hon älskade ju att se Ekered leva upp igen i ljus, skratt och glada röster. Nu kände hon alltsammans som en börda. Hur skulle hon härda ut? Och denna Dora hade hon särskilt inbjudit för att de trivts så gott tillsammans då för två år sedan.
Nu hade Dora plockat upp alla blommorna. Hon reste sig. Hennes kinder blossade av rörelsen. Nu höll hon mot sitt ansikte de fuktiga och kalla blommorna. Betty kände sig tung, svullen, klumpig emot denna unga gudinna. Såg inte Dora att Bettys ögon tiggde henne om att hon skulle förneka det Jacob nyss sagt? Men Dora kunde inte. Hon var förlamad av de där två svarta ögonparen, Jacobs och Bettys, som inte ville lämna henne. Hon darrade. Nu räckte hon fram blommorna till Betty. Men Betty rörde sig ej för att ta emot dem. Med en liten åtbörd av ömhet lade Dora då hela fånget på Hans von Pahlens grav.
Betty skrek till, ett hest skärande rop Det var som om hon, då Dora böjde sig fram mot Hans' grav och gav honom blommorna, sett hela scenen framför sig. Hon tyckte att Hans, den lille spenslige Hans, försvann in i Doras famn. Att hon inte i Hans' hud vädrat lukten av den främmande kvinnan! Att hon inte anat något! Så säker hade hon varit på att han tillhörde henne ensam. Men plötsligt greps hon åter av en oresonlig vrede mot henne som Hans ägt och helt visst kostligt förlustat sig med.
Ådrorna vid hennes tinningar svällde. Pupillerna blevo stora, svartare än vanligt. De blevo till sist som glödande eldkol. Och när Jacob såg hur hon led och uppmanade henne att åtminstone säga något, riktade hon sina ord till honom. Det var checken som ånyo dök upp i hennes minne. Som de flesta av sitt folk drog hon snabbt och säkert sina slutsatser, då det gällde penningar och affärer och ting som kunde värderas. All hennes naturliga godhet droppade långsamt bort. Hon var inte längre den goda Betty som Hans känt, då hon nu sade: -Den där checken, som vi funno efter Hans' död, du Jacob, det var ju en liten nätt summa pengar den lydde på. Jag förstår nog att du och Dora länge hållit ihop. Och när du fick höra om vad Hans haft för sig ville du väl ha honom att bidra med en slant till allt vad Dora kostat dig. Jag kan förresten inte finna att det var mer än rätt, för Dora var ju din, när du betalat henne. Vårt gamla egendomsfolk resonerar ju så där om allt som det gjort till sitt, om allt som det förvärvat Men den här gången lyckades det i alla fall inte, käre Jacob, utan du drogs vid näsan.
Jacob tog ett steg framåt för att hejda henne. Hans syster hade på ett ögonblick genomskådat honom. Han hatade henne för det, men i hatet fanns också en viss beundran för hennes goda huvud. Men när Betty märkte, hur ursinnig Jacob blev över att se sig avslöjad, ångrade hon sig precis som Jacob gjort nyss, då han slungat ut sina anklagelser mot Dora, så att Betty hört det. Det var Dora, endast den ljuva sköna kristna Dora, de tillsammans ville straffa, och oupphörligt höggo de vassa näbbar i sitt eget kött! Med skamsna blickar iakttogo de varandra. Men Dora hade slagit händerna för ansiktet. I hennes hjärta kom en molande värk. Man hade köpslagit om henne, yrkat på att få pengar för henne. Hennes famntag hade således varit värda bara ett visst belopp, som Jacob på sina smala fingrar noga räknat ut? Och hon, hon hade tåligt älskat honom alla dessa år, med en kärlek, som hon frimodigt ödslat med i tron att ingenting skulle få den att taga slut och att hon fick pålitlig, icke spekulerande kärlek tillbaka.
Hennes huvud sjönk ned mot bröstet. Händerna fladdrade litet i luften som om de skadskjutits. Då kom löjtnant
Macson emot dem, alltjämt triumferande med den döda fågeln hängande på armen.
-Kom nu, vi skola fara, ropade han muntert. - Jag stannar här en stund, mumlade Betty.
Dora och Jacob gingo bort mot vagnen. Löjtnanten marscherade käckt framför dem.
Dora såg på den döda fågeln.
Detta som nyss levde och med glada vingslag flugit genom skogarna under en blå himmel hade träffats av ett skott och med ett skri sjunkit till marken. Dora gick här alltjämt levande, men en fågel som haft sin bostad i hennes bröst och glatt och högljutt sjungit sin sång om det härliga livet och om kärlekens fröjder hade också den träffats och tystnat. Hon kastade en blick på Jacob, men såg blott hans bruna smala fingrar som snabbt och beskäftigt räknade, räknade. Hon tyckte att dessa fingrar rörde sig i evig oro. Nu tycktes de räkna själva himmelens lätta vita moln liksom de vägt och räknat kärlekens och passionens guld och röda strimmor. Han hade tagit betalt. Den lilla fågeln i hennes bröst hade han kvävt.
Plötsligt vände hon om och sprang tillbaka till Betty och graven. Hon såg under tårar upp på Betty.
-Det var bara en enda gång, sade hon barnsligt bedjande. Han ville döda sig den gången. Åtminstone sade han
det.
- Gå! svarade Betty bittert.
Och Dora som endast ädelmodigt hade velat ge Betty en smula tröst, eftersom hon själv ej kunde få någon, gick åter tillbaka till vagnen.
Hennes man grep henne flinande i armarna och lyfte henne upp på sätet. Och i det ögonblick hon åter fann sig omsluten av honom, som hon hade så svårt att lida, tyckte hon att det stygga livet med dess kärlekslösa beräkningar och till öret kalkylerade famntag gastkramade henne och togo all styrka från henne.
Betty stod kvar vid graven. Hon hörde vagnen fara bort. Ljudet från de andras röster darrade icke längre omkring henne i luften. Hon var ensam.
Hon talade till den döde Hans: -Hur kunde du? viskade hon förebrående. Varför glömde du mig som haft alla omsorger om dig under så många år?
Det är förfärligt att tala till en död. Ens mun är full av ord. Det är som om de rullade ned i en brunn med ett tomt skrällande ljud. Ja, det är som att tala ned i en mörk brunn. Ingen svarar. Vinden tar också fatt i orden, och de som ej falla ned i brunnen blåsas runt som vissna och skrumpna löv. Betty stod där och viskade med torra läppar. Hon hade varit en så lycklig kvinna! Även efter Hans' död hade hon varit lycklig. Hennes liv hämtade näring ur tankarna på barnen, ur vardagens tusen glättiga bestyr. Hon var en åker där det ständigt växte och grodde. Något av moder jorden själv var i hennes väldiga kropp. Hon njöt av solskenet under vackra dröjande dagar, och när regnet piskade jorden kände hon den svala förnyelse som kommer blommorna att växa och borra sig tätare fast i den svarta myllan. Nu för första gången hade någon sökt rycka upp henne med rötterna. Det gjorde fruktansvärt ont. Hans' känslor för henne, minnet av hans ömma kyssar, även om de med åren blivit sparsammare, hade varit en rikedom för henne. Hon som hade så svårt att tro på ett liv efter detta hade dock i dessa ömhetsbevis från den man hon älskade förnummit något av evigheten. Hans hade tillhört en annan kvinna, en ung och vacker kvinna av hans egen ras. Hon försökte fatta det. Och när hon fattade det, och hennes fantasi stod strax till tjänst med tusen vidriga vällustmättade bilder, skrek hon som i födslovånda. Ja, denna judiska kvinna stod här på de kristnas stilla kyrkogård och skrek obehärskat av sorg och smärta som hennes stammödrar i sekler gjort det över de flata stenhällarna på de mosaiska begravningsplatserna. Hon fick syn på den lilla förtorkade röda rosen bland de gula löven. Hon hade själv planterat busken och vattnat den för att den skulle bära blom. Nu bröt hon med kalla, darrande händer av rosen och kastade den till marken. Också hon tyckte att den påminde om Hans. Den var på något sätt hans släkting. Ja, så fanns det kanske ändå en avgrund mellan raserna som man aldrig kunde veta, om man riktigt kommit över. Hans var ju icke av hennes stam, han tillhörde dessa förtorkade kristna som hade utspätt vitt blod i ådrorna och inte tålde stormar eller brännande solsken. En kristen kvinna hade han till slut tagit till älskarinna. Hade han glömt nätterna hos judinnan Betty? Från det avlägsna förflutna stego dessa nätter upp kring Betty. På kärlek och famntag var det eljes länge sedan hon tänkte. En ung kvinna! Ja, han hade varit en man, fast han knappast sett ut så, och han hade till sist valt den unga av sitt eget blod. Där hade han gått omkring med drömmar, som hon ej förmått tyda, i sina bleka ögon, och det var om blonda kvinnor doftande av ungdom han drömt.
Betty vände sig från graven. Hon såg den lilla grå gumman komma ut från kyrkan. Hon låste efter sig och traskade med tunga steg förbi Betty bärande på kyrknyckeln. Utanför grindarna försvann hon i sin röda lilla stuga. Så gammal hon föreföll! Hundra år säkert! Betty ryste. Solen hade gått bakom ett moln, och det duggade av grått i luften. Det såg ut som om den strimmats av den gamlas grå hårstrån. Så ful ålderdomen ibland kunde te sig! Så ledsam! Varför blev man inte skönare och visare med åren? Var det då sinnena och deras glädjeämnen som måste leva och andas för att man skulle hålla sig daggfrisk och skön och ej förtvina?
Betty började gå tillbaka till Ekered. Hon kände till en genväg genom skogen och slog in på den. Det var inte ofta hon promenerade utanför Ekereds ägor. Det kändes så ovant. I skogen var det ett stilla sus i trädkronorna. Först hörde hon ej på det. Men när det äntligen trängde in till henne, kände hon också en doft av kåda från trädstammarna och en lukt av fuktig mossa och syra. Det gjorde gott. Det var som balsam. Då Betty vände huvudet uppåt, återspeglade hennes ögon de växlande skuggor och ljusfläckar som träden kastade, när molnen på himlen seglade över deras toppar eller när vinden förde deras grenar åt sidan. Varje gång hennes ögon blevo mörka av dessa starka skuggor, kände hon sorgen svartare än förut inom sig. Men när ljuset kom silande, var det som om det också lyst upp något inom henne. Då mindes hon Hans - hur tillitsfull han varit emot henne, hur hjälplöst han tytt sig till henne många gånger och hur skönt det varit för henne att då få vara honom till ett skydd och ett stöd. Hade han icke ändå älskat henne mest? Han hade varit ett sorgset barn, och hon hade fått trösta honom. Alltid var det till henne han slutligen kommit.
Och hon sade sig själv att det kanske bara var hennes egenkärlek som blivit sårad. Det var det att han, när åldrandet börjat nalkas för dem båda, föredragit den unga och sköna blonda Dora.
Och åter såg hon den blonda Dora för sig med smidiga lemmar och halvöppna röda läppar. Då föllo hennes tårar. Hon gick mitt på vägen, snubblande över små stenar, och grät så att tårarna vätte hennes kinder.
Hon kom till en tjärn som låg och drömde med stilla klar yta vid sidan av skogsstigen. Som Betty själv
speglade den skuggor och farande moln, men plötsligt blev den alldeles ljus, då solen bröt fram. Betty stannade
och betraktade den lilla skogstjärnen. Det var som om den haft något att säga henne: att man skulle vara stilla
och tyst och anamma allt vad livet kommer flygande med, spegla det i sitt öga och sedan förvara det på botten av
sin själ, icke låta sig grumlas och uppröras och sända vredgade vågor mot den oberörda himlen.
-Hans! sade Betty högt.
Och här i skogen var det som om han lyssnat till henne. Hennes rop föll icke i en tom brunn eller fördes bort med vinden. Det kom tillbaka till henne, kanske bara ett eko från andra sidan tjärnen, men med mänsklig stämma. Det hugsvalade henne. Ett tag hade hon velat slita sitt hår och hamra med knutna nävar mot sin starka barm, men tjärnens stillhet och tysta förnöjsamhet lugnade och smekte henne. Och hon tänkte på sina barn. De funnos kvar. De voro hennes och Hans. Dora, hur skön hon var, kunde icke taga ifrån henne denna skatt, denna säkra egendom. Hon hade fött och fostrat dem. De voro hennes.
Och Betty kom med ens att tänka på alla bestyr för festen i morgon. Den hade hon ju rent av glömt. Här promenerade hon i skogen, medan det hemma på Ekered rådde sådan brådska.
Men hon stod ändå kvar. Hon måste samla ihop de krafter som nyss flytt henne. Hon måste riktigt känna inom sig att Hans ändå älskat henne, även om han lånat två andra mäns kvinna. Hon log åter sorgset. Helt kunde hon inte trolla tillbaka hans kärlek. Åter såg hon Dora i Hans' famn. När hade det skett? Hur? Hennes känsla av äganderätt var lika stark som Jacobs. O! Någon hade trampat på hennes egendom, en mark som hörde henne till!
Men en förnimmelse arbetade inom henne, en förnimmelse djupt inne i hennes väsens hjärta försökte säga henne något. Med ens uppfattade hon dess röst. Det var inte det Hans givit henne av sin varelse, av sin kropp och själ, som till sist var hennes egendom. En annan människa, hur nära hon än kommer en, är alltid en främmande som glider hän på sina egna vägar. Det var vad hon själv givit honom av sin kärlek, sitt starka hägn, sina vackra drömmar och omsorger, som skänkt hennes tankar vingar och fått henne att växa. Men det fanns ju kvar, det fanns sparat - det grodde ännu och gav hennes väsen en blånande vår. Hon hade inte blivit fattigare i själva verket. Hans hade icke tagit ifrån henne något, även om det syntes henne så i de första ögonblicken. Hon torkade sina tårar. Hon log litet ironiskt åt sig själv, trots allt. Ty hon kände att den där tanken kanske ändå icke helt tröstade henne. Hon visste att hon ändå länge skulle sörja över den döde Hans' otrohet, även om hon skulle piska sig till att säga sig själv att det inte berörde henne. Men var det kanske bara för att en trång västerländsk moral, underblåsande de europeiska kvinnornas egen fåfänga, i århundraden hade intalat dem att de under alla förhållanden ägde rätt att fordra trohet av männen? Om hon riktigt återvände till att vara österländska, bleve det kanske henne lättare att förstå och förlåta allting, till och med en död kristen som varit henne otrogen.
Ett par timmar senare stod Betty i Ekereds kök och lagade till bröllopstårtan. Hon rörde flinkt sina starka
händer. Hennes ansikte hettade av spiselvärme. Gotthard kom sakta bakom henne och lade som så ofta förr sina
händer på lek över hennes ögon.
-Vem är det? frågade han glatt.
Och Betty kände handens värme och vilade en sekund stilla inne i dess blida mörker. Hon log inte sorgset
längre, utan strålande över att hon kunde känna lyckan av sin sons närhet.
-Det är du, sade hon.
Och när Gotthard skrattande tog bort sin hand, var hon åter sig själv, gömmande det sår, som hon så plötsligt
fått, djupt nere i sitt hjärta.
