I salongen på Eka hade det med ens blivit fullt med folk. Petra kände sig en smula illa till mods. Det var inte bara det att det lugna Eka plötsligt erhållit ett helt annat utseende sedan alla dessa människor trängt sig in här, pratande och skrattande på det mest ogenerade sätt, men hon hade fått ett litet hugg i bröstet, då Tage Ehrencreutz med ens stigit fram och presenterat sin hustru Hertha. De hade betraktat varandra forskande. Petra hade en känsla av att Hertha hört allt om henne och visste att det varit hon som så när hade hindrat Tage att komma tillbaka till henne. Så snart hon kunde hade Petra därför dragit sig undan från henne. Tage Ehrencreutz var det tydligen meningen att hon aldrig helt skulle komma ifrån. Nu stod han lutad mot ryggstödet på soffan med griparna. Mindes han väl att just i den soffan hade han och Petra sent en afton suttit? Han hade lagt sin hand i hennes knä, och hon hade varit mycket nära att bli hans, då Angela plötsligt kommit nedför trappan och kallat på henne.
Petra stod borta vid spegeln och såg på honom. Hur hade hon kunnat bli hans? Han var den ende man som någonsin ägt henne. Nu var det som om hon därigenom fortfarande tillhörde honom på något djupt väsentligt vis. När hon betraktade honom var det som om något darrat till inom henne, som om något djupt inne i hennes innanmäten, djupt därinne i hennes kropp, känt igen honom och sugande velat närma sig honom på nytt.
Det är bara därför att jag levat så ensam, tänkte Petra beklämd. Nej, det är därför att jag aldrig riktigt haft någon annan. Jag borde ha haft andra.
I detsamma mötte Tages klarblå glänsande ögon hennes. Han log mot henne. De hade ju bara famnat varandra?
Nej, ett stort, stort stycke av henne själv, det viktigaste av allt hos en kvinna, hade av en slump fastnat på honom
och slitits sönder av honom. Det var det där av henne själv som ännu tycktes dröja mot hans knän, som ropade
på henne. Hon gick snabbt fram till honom.
-Vad tänker du på? frågade hon häpen över sig själv.
-Jag tänker på när jag var här sist, sade han självkärt leende. Det var ju en härlig tid. Ja, jag får verkligen tacka
för sist.
Ja, han mindes ännu. Men då erinrade hon sig hur han där på Ösa i somras kommit ut ur fru Isa Landborgs
sängkammare. Han hade sett ut som ett ungt mätt djur - på något sätt glänsande av det han nyss upplevat.
-Jag skall resa med till Berlin, berättade han. Ett alldeles nytt liv börjar kanske nu för oss alla.
Hon såg att han vädrade äventyr. Han skakade den ljusa luggen ur pannan. Så rörde han vid hennes hand. Det
kändes som en lätt och öm smekning. Petra blev blek.
-Rör inte vid mig, sade hon hastigt andlöst. Men han såg på henne uppifrån och ned med en blick som sade att
han var väl medveten om att han en gång tagit henne helt i besittning och erfaret räknade med att hon åter ville
bli tagen.
-Trivs du här fortfarande? frågade han förtroligt. Blir här inte litet enformigt?
Petra nickade. Men hon förstod att han måste tycka att hon levde ett tråkigt och ensamt liv långt borta från storstadens förströelser och att han trodde, ja att han var övertygad att hon saknade honom. När Petra nu såg sig omkring bland de andra, var hon i alla fall glad att hon inte hörde till dem. Hon tyckte att deras röster klingade skorrande falskt. De rörde sig, de pratade, men det var som om de gått i en trång cirkel som de inte längre kunde stiga ur. Även Agda och Frideborg hade nu kommit innanför denna cirkel. Petra såg genast att Frideborg väntade en liten. Hon visste inte riktigt varför hon inte tyckte om det. Var det kanske det att Frideborg nu skulle bli gift, medan Angela skulle föda sitt barn ensam, med säkerhet utsatt för andra människors klander och onda blickar ? Det var som om det skett henne mera orätt nu, eftersom Frideborg skulle skyddas. Petra såg också Bell von Wenden glida mellan de unga kvinnorna. Hennes mun var så onaturligt röd, och hennes ögon fingo ett simmigt trånande uttryck, när hon betraktade Agda eller Frideborg. Händerna kommo fram liksom för att smeka och hennes knän rörde sig oroligt. Elias Vanselin trippade omkring som en nätt liten flicka, vickande på sin kvinnligt runda och stora bak i de åtsittande ljusa benkläderna. Stellan skrattade idiotiskt. Nej, Petra hade svårt att fördra dem. Satt inte också Alexandra där och väntade trånsjukt på sin kraftfulle predikant?
Tvärs över rummet mötte Petra Angelas ögon. De hade ett ängsligt frågande uttryck. Jacob Levin stod lutad över henne med sin vassa huggprofil snuddande nära hennes ansikte.
Varför var Angela ängslig? Petra kunde ju inte höra att Jacob just då sade: -Jag måste undersöka dig. Det är bäst attjag gör det nu genast.
Men Angela ville inte bli ensam med Jacob. Hon sökte undvika att se på hans mun. Så den hade bitit sig fast
vid henne! Hennes kinder blevo blossande röda.
-Är du rädd för mig? frågade han och såg skarpt på henne.
-Nej, o nej, svarade Angela.
-Kom då! Vi kunna ju gå upp till dig. Angela måste då motvilligt följa honom uppför trappan.
-Jaså, här bor du? sade han och steg utan vidare på. Det är märkvärdigt sådan ro det finns här på gamla Eka.
Solen föll över mattan och lyste i takkronornas prismor sa att de blixtrade. Jacob gick fram till fönstret och såg
ut.
-Vad jag tycker om den här parken, pratade han på. Vad den är vacker! Och så sjön där borta! Det är en
idealisk plats att föda ett barn på, eller hur? Jag skulle önska att jag hade ett sjukhus till, som skulle vara förlagt
hit. Men det bleve förstås för långt för mina bortskämda patienter att resa. Ta nu av dig.
Angela stod bakom med händerna knäppta över bröstet. Hon såg ängsligt på hans smärta rygg. Hans inträde hade stört lugnet i rummet. Eller var det bara det att hennes hjärta klappade så hejdlöst? Tårarna kommo henne i ögonen.
Han vände sig raskt om. Hans ansikte log, men munnen blev fuktig och blossande röd.
-Varför klär du då inte av dig? frågade han. Är du verkligen rädd för mig? -Ja, viskade hon. Då gick han mot
dörren.
-Jag tål inte pjåsk, sade han brutalt. Du borde tänka på att det är för barnets bästa. Det den där gången var väl
ingenting.
Då började hon lösa upp sina kläder. Han vände sig inte bort. Åter, som så många gånger förr, kom det för honom att en sådan ung liten kvinna borde han själv ha haft. Hon skulle aldrig ha bett honom befria sig från sitt barn som Dora gjort. Hon skulle inte ha haft en man som Macson, som ville att man skulle skriva på hans växlar. Jacob tyckte att han dessa sista år hamnat i en dypöl. Han hade fått en elak smak i munnen av det. Dora gav honom inte längre samma lugna tillfredsställelse som förr. Kanske berodde det på att han gjort ett ingrepp i hennes sköna kropp och samtidigt dödat något, som hörde både honom och henne till. Sådant sker säkert inte ostraffat.
Han sökte en plats, där han kunde placera Angela. Han lät henne lägga sig på schäslongen. Varför var hon rädd
för honom, så rädd att hon darrade? Ack, han hade ju inte kunnat låta bli att kyssa henne sist hon var uppe hos
honom. Det hade hon alltså inte glömt. Nu lade hon handen över ögonen. Ja, hon var skrämd! Men hur hade hon
då kunnat släppa en annan man på sig? Det föreföll Jacob Levin upprörande och skamlöst. Och medan han
undersökte henne noggrant, grubblade han alltjämt över vem det kunde vara. Aldrig skulle hon berätta det för
honom. Han vågade inte heller fråga Petra. Han reste sig.
-Allt är nog i sin ordning, sade han allvarsamt och tillade nästan bestraffande: -Det dröjer nog inte heller länge
förrän det kommer att synas på dig.
Angela klädde sig igen. Hon såg inte på honom. Han vände sig raskt mot henne.
- Du har inte längre något förtroende för mig, Angela, sade han med plötsligt uppblossande ömhet. Förstår du
inte? Jag gläds ju bara åt att ett barn skall födas. Jag önskar alltid barn till världen. Vi äro till för att låta livet
leva vidare i nya små väsen. Du har en sund och stark kropp, och du är som skapad för fortplantning. Om inte
mannen är på något sätt degenererad eller konstitutionellt sjuklig, kommer du att föda ett friskt barn. En
människa som kanske skall göra världen ett litet grand bättre. Det kan behövas.
-Jag är också glad att bära mitt barn, sade Angela lågt. Hon tyckte om Jacob Levin, när han var som nu.
-Det är inte alla kvinnor som säga så, sade Jacob och rynkade ögonbrynen. Många äro fega. De äro rädda om
sitt utseende också. Det är otroligt vad man får se mycken ynklighet just i mitt yrke. Jag menar förstås inte hos
mina läkarkolleger, utan hos de patienter man får i den här specialiteten. Och nu skall ju här bli bröllop, någon
sorts zigenarbröllop i dubbel upplaga, fortsatte han ironiskt. Det är ju ett helt cirkussällskap därnere i er vackra
samling. Jag såg på Petras min att hon inte precis gillade alla medlemmarna av truppen. Jag tycker inte heller om
dem. Skulle du vilja ta engagemang hos dem? Angela skrattade litet.
- Nej det skulle jag inte göra, det är jag säker å5, sade hon.
- Se, äntligen skrattade du, skämtade Jacob. Nu tänker du inte längre på att jag var så där sista gången? Kanske
var det svartsjuka. Jag har alltid särskilt hållit på dig. Men jag tycker inte riktigt om att du är så ensam här.
Angela gick fram till fönstret. -Jag är inte alls ensam här, sade hon begrundande. Jag har Petra. Hon älskar
redan barnet som skall komma. Vi bli en liten familj, med Petra som den starka och beskyddande - ett slags
familjefader. På Eka är man förresten aldrig ensam. Om nätterna kan jag vakna av att träden susa. Då tycker jag
att de tala till mig. De viska om en stor lycka. Vågorna i sjön slå mot stranden, de sjunga på en särskild melodi.
Det låter som en vaggsång för ett nyfött litet barn. Mitt barn! Mitt och Petras barn! Det är som om hela naturen
hade sitt intresse av det. Då tycker jag att jag också hör samman med naturen. Något växer inom mig -
växer liksom träden växa. Det har slagit rot i mig. Det är kanske en blomma, vars blad sakta och lent röra vid
mitt hjärta. Men det är mer än en blomma, fast det har samma stillsamma liv ännu som blomman. Då förstår jag
att träden tala förtroligt till mig - vågorna också som om jag vore en av dem. Minns Jacob Johan von Pahlen?
Jag tänker ofta på honom. Han hade också något av blomma hos sig, fastän han var så stor och stark. Han skulle
förstått mig nu. Han brukade leda mig ut på ängarna, när jag var liten, och tala om allt som växte och grodde Det
var han som lärde mig att älska allt detta. Jag kanske talar dumt. Men det är sådant som uppfyller mig Jag är
lycklig. Jacob log.
-Du är ju en riktig liten predikerska, sade han. De skulle höra dina hymner till den heliga naturen där nere. Bell
von Wenden skulle det göra gott.
Angelas blick mörknade genast han nämnde Bell von Wenden. Men dyrkade icke hon också ett slags natur? Sade icke Bell jämt att det just var den okonventionella och primitiva naturen som hon tillbad? Angela hade tänkt mycket på detta den sista tiden i ensamheten på landet.
Jacob stod bakom henne. I det ögonblicket kände han en frid i sitt hjärta, som han aldrig erfarit. Det kom från den där lilla Angela, som väntade ett barn och talade om sin lycka över det. Här var man långt borta från den stora vägen, där människor trängdes, knuffades och körde över varandra. Han skulle velat dröja här i skuggan av parkens stora träd. Men strax log han litet hånfullt åt sin egen sentimentalitet. Hur såg nu det där lilla livet ut, som Angela föreställde sig som en skön blomma? Det låg hoprullat i hennes livmoder, ett vidrigt ting som påminde om en padda. Det skulle värka sig ut ur henne, följt av blod och smuts. Kanske det skulle döda henne, innan hon fått höra det skrika. Men nej, det var för visso livet, det underbara livet självt, under vilka groteska former det än behagade uppenbara sig, Som en padda tog det plats i en ung vacker flicka, men en dag förvandlades paddan och log mot solen, en liten gudavarelse med blå blick.
I detsamma hörde de båda steg. Någon kom in i rummet. De vände sig om på en gång och fingo syn på Adèle. Hon ryggade litet tillbaka vid anblicken av Jacob Levin. Men så fick hon åter sitt lurande uttryck i blicken, som alltid när hon snokade efter andras hemligheter. -Förlåt att jag stör, sade hon.
Hon förklarade likväl inte varför hon nu befann sig där. Det visste hon väl knappast själv. Hon hade rusat ifrån
arrendatorsbostaden i en sorts yrsel efter att ha rivit ned sänggardinerna. Hon måste trots allt vara med och se allt
som försiggick. Hon gav Angela en vass blick. Hennes ögon granskade Angelas kropp som ville hon pejla
hennes innersta gömmen.
-Angela ser så blek ut nu om dagarna, sade hon, liksom vädjande till Jacob Levin. Jacob Levin såg lugnt på
henne tillbaka.
- Å, hon är fullkomligt frisk, sade han glatt. Han mindes hur Adèle efter sitt missfall ställt till det mest otäcka
uppträde i våningen nere vid Norrmalmstorg, varunder hon bett honom att för alltid befria henne från risken att
få barn samt gått så långt i skamlöshet att hon fallit på knä och gnidit sig mot tyget i hans kläder som en löpsk
katta. Det var sådana kvinnor han hatade. De som ville steriliseras! Han såg från Adèle till Angela: den ena så
stolt och glad fylld av förhoppningar, redan med en moders goda ögon, den andra uttorkad med hat och
besvikelse i blicken. Han förstod att Adèle sökte ta reda på Angelas hemlighet. Hon skulle inte ge sig någon ro,
förrän hon fick spotta sitt hån i ansiktet på Angela. Den där kvinnan var en fara. Hon borde inte få gå omkring
här på Eka mycket längre och förgifta luf ten.
Adèle måste anat hans tankar. Hon slog ned ögonen och gled fram till fönstret. Därute i parken spatserade
Alexandra Vind-Frijs och Josef Wahlbom. Alexandra hade tagit hans arm. Det såg för komiskt ut. Hon var så
lång och mager och kantig, fastän hon snörde sig så att en aning av höfter måste komma till synes. Bredvid Josef
föreföll hon än magrare. Hennes stora näsa var röd av den friska luften. Den liksom borrade sig nosande och
flåsande in mot hans axel. Adèle gjorde en grimas.
- Se på den där hyndan, sade hon och satte ett darrande finger på fönsterrutan. Hon tror visst att hon fångat
honom i sina gröna garn.
Adèles ögon tårades. Angela som visste att hon älskat predikanten log medlidsamt. Men Jacob Levin ryckte på
axlarna.
-Jag tror det blir flera brudpar, sade han. Det brinner friskast i gamla kåkar.
Adèle skakade till. Hon strök sig över huvudet, och hennes ögon voro förvirrade.
-De ha gjort en bordell av gästgivargården, mumlade hon, Jag skulle just vilja se hur det går till där nu om
nätterna.
-Mycket anständigt, det försäkrar jag, sade Jacob Levin med sitt vargleende. Herrarna sova för sig och damerna
för sig. Men det här samtalsämnet passar inte Angela.
-Alltid Angela, sade Adèle hest. Jag hatar er allesammans.
-Jag förstår det, sade Jacob Levin.
Han lyfte huvudet. Det var Doras steg i trappan Hon kom tyst in i rummet.
- Å, äro ni här? sade hon glatt. Vi skulle alla gå till kyrkan. Man skall visst repetera bröllopsceremonien, så det
går rätt till på den stora dagen.
Adèle granskade också henne med sammanknipta läppar. Ja, hon hatade dem, dessa unga kvinnor, vilkas hår
ännu ej blivit torrt och strävt och vilkas bröst gungade runda och förföriska under klänningstyget. Hon skulle
velat riva sönder dem! Vad hade Jacob Levin och Angela haft för sig här uppe ensamma? Och nu denna sköna
Dora! Talade hon inte som om hon gåve luften omkring sig kyssar? Så hennes höfter vaggade! Så vällustigt som
om de med varje rörelse längtade efter att få trycka en mans lemmar mot sig. Adèle vände sig åter mot fönstret.
Därnere gick alltjämt Josef med den där avskyvärda kvinnan, som så oblygt bjöd ut sig till honom.
-Komma ni med? frågade Dora. Angela, du måste också komma.
Angela nickade. Så föll hennes blick på schäslongen. Hon hade glömt sitt skärp där. Nyss hade hon löst upp det. Hon tyckte att det där skärpet förrådde henne. Hon måste ta det, innan Adèle upptäckte det. Med hastiga steg gick hon mot schäslongen. Men Adèle vände sig lika fort om. Hon såg Angelas rörelse för att dölja skärpet. Då brast hon i ett gällt skratt! Litet fumlande knäppte Angela på sig skärpet. Hon var förlägen och vågade inte lyfte blicken.
Dora såg spörjande från henne till Jacob. Hon upptäckte något i Jacobs ögon som hon ej sett där på länge: en
glimt av ömhet. Så hade han brukat se på henne förr. Nu hade hans ömhet för henne förvandlats till något som
mer liknade den snäsiga brutalitet som ofta beledsagar en säker och legitimerad äganderätt.
- Hör du, lilla Angela! började Adèle.
Men hon fick inte fortsätta. Jacob Levin lade hastigt sin hand över hennes mun.
- Ni har talat alldeles nog, sade han bistert. Men när Angela och Dora försvunno ut genom dörren och Jacob
alltjämt höll sin hand över Adèles mun, gav hon från sig ett läte som om hon höll på att kvävas av raseri. Jacob
ryckte hastigt åt sig sin hand. Hon hade varit nära att bita honom som ett rasande djur vill bitas då det nyss gått
miste om sitt byte.
