Adèle Holmström kröp in i hörnet vid den trasiga spiseln uppe i ödestugan. Hon hade varit ute och strövat i skogen kring Ekered, och så hade hon funnit det övergivna huset bland träden och gått in. En underlig spöklik stämning hade fått makt med henne. Hon tyckte att hon blivit lämnad fängslad här så att hon inte kunde röra sig. Det droppade av fukt från tak och väggar. Genom det sönderslagna fönstret slog höstvinden in, men hon satt stilla, frysande, grå i ansiktet. Ibland gav hon ifrån sig ett hest, skrämt, klagande ljud. Här inne hade Hans von Pahlen en enda gång brunnit av kärlek och lust tillsammans med den vackra Dora Macson. Men väggarna berättade det inte för Adèle. Hon tyckte bara att det gamla huset plötsligt fallit över henne och nu kramade henne emellan sig och icke ville släppa henne ifrån sig.
Adèle hade hört talas om dubbelbröllopet som inom kort skulle firas i Ekereds kyrka, och hon fick ingen ro för tanken på dessa sälla par som skulle vigas. Hon hade också försport att Josef Wahlbom, kolportören, skulle komma, och vetskapen därom hade gjort henne så rädd att hon hade drivits ut att vandra omkring med ilsnabba steg i skogen.
Två år hade gått sedan han sist såg henne. Skulle han nu känna igen henne? Skulle han inte tycka att hon förändrats och skrynklats? Hon var dock inte fyrtio år ens. Men den ständiga bitterheten hade gnagt på henne. Hon kände sig ful och åldrad. Förgäves gnuggade hon sina bleka kinder framför spegeln. Nej, de ville inte blomstra! Också ögonen voro bleka och ändå grumliga som ett stillastående vatten. En gång hade hon lovat Josef Wahlbom att sluta att stilla sin outsläckliga törst efter stimulanser i livets tröstlösa grå med konjak. Men hur skulle hon kunnat hålla det löftet, när han lämnat henne? Den hetsande drycken drev trädgårdar till storartad blomning omkring henne. Den förunnade henne att smaka en liten droppe av söt lycka. Men när hon såg sig i spegeln märkte hon också faror av besvikelse som hade grävts vid alla uppvaknanden ur ruset. Och fårorna försvunno icke.
Adèle grep om sina knän och vaggade av och an. Nu var hon själva huset här. Någon hade gått och lämnat henne, och även om han kom igen, skulle han inte i denna ödestuga kunna känna igen henne. Varför var det en bitter njutning i själva tanken? Hon såg på sina nakna händer och tyckte att också de dröpo av fukt. Det kom inifrån. Rörde hon nu vid huden, skulle den falla sönder som murknat trä. Men hon flyttade inte händerna. Plötsligt upptäckte hon att hon satt och kysste luften omkring sig. Älskade hon då så denna ruttna höstluft att hon måste kyssa den? Hon gjorde sina läppar mjuka, och de blevo med ens brinnande. En förfallen ödestuga som längtade efter kyssar!
Hon visste inte hur länge hon suttit så, när hon plötsligen hörde att steg närmade sig stugan. Då kröp hon längre in mot spiseln, gjorde sig liten och ville försvinna. Det stod någon i dörren. Det var Gotthard. Han stod där och vaggade litet på tröskeln utan att upptäcka Adèle. Han såg inte åt hennes håll utan hän på det trasiga fönstret. Han hade höga stövlar och var lerig ända upp på benen. Också han hade strövat omkring i skogen i flera timmar. Han hade ingen riktig ro på sista tiden. Det var som om luften stelnat omkring honom. Den slöt sig som en gipsmask om hela hans nacke, och då ville han sparka för att bli fri.
Nu såg han sig omkring i rummet. Så ryckte han till. Adèle steg plötsligt upp från sin plats vid spiseln. Han
kände inte igen henne först och tog skrämd ett steg bakåt.
-Blev Gotthard rädd? frågade hon.
Nu stannade hon mitt på golvet. Hon hade en grå dräkt på sig. Hatten låg borta i en vrå. Det färglösa torra håret kom ansiktet att se blekare och mera magert ut än vanligt. Nu lyfte hon armarna som sökte hon balansera på en smal spång över ett bråddjup. Ja, hon stod där vacklande, nära att falla.
Gotthard log osäkert. Helst hade han velat gå. Hur kom det sig att han, som aldrig förr varit inne i ödestugan,
just i dag skulle hitta hit? Men Adèle betraktade honom oavvänt.
-Gå inte! sade hon klagande, som om hon vetat hans tankar. Gå inte härifrån.
-Men här är isande kallt, sade Gotthard. Du borde inte stanna här själv. Man blir sannerligen till is här.
Hon gick närmare honom alltjämt, som balanserade hon över ett bråddjup. Plötsligt var hon helt inpå honom
och grep tag i hans arm.
-Jag faller, skrek hon till.
-Du kan väl inte falla igenom golvet, sade Gotthard.
Men hon höll fast i honom, och han kunde inte gärna rycka sig undan. Hon höjde sitt bleka hatfulla ansikte mot
honom.
-Ser jag så alltför gammal ut? viskade hon. Kan inte någon mänsklig varelse ännu finna ett uns behag i mig?
Nyss tyckte jag att jag själv var den här nerruttnande ödestugan. Jag var murken som den och lika övergiven
som den. Då kom du hit! Gå nu inte allaredan.
Då log Gotthard sitt gnistrande leende så att de vita tänderna blänkte.
-Kom, så sätta vi oss här, Adèle. Du pratar ju bara dumheter, sade han älskvärt.
Och han förde henne till bänken, där hans far en gång suttit och väntat på döden, när Dora i stället hade
kommit.
Adèle sjönk ned bredvid honom.
- Jag fryser, sade hon huttrande.
Han tyckte en smula synd om henne. Alla undvika henne, tänkte han. Är hon verkligen så alldeles ryslig? Men han önskade innerligt att det i stället varit Angela, som suttit här på bänken. Henne trodde han sig nu älska. Han blev varm av glädje, när han i detta ögonblick såg henne för sig.
Han märkte inte Adèles smygande blickar. Hon flyttade sig närmare honom för att få del av hans kropps värme.
-Du tänker på någon, sade hon plötsligt, med jollrande röst, men med osviklig säkerhet läsande hans hemliga
tankar. Unge herr Gotthard von Pahlen tänker på en ung flicka.
Gotthard stack händerna i fickorna och såg leende på henne.
-Det är väl möjligt, sade han.
Hennes ögon irrade.
- Skall jag gissa på vem? fortsatte hon.
- Nej, gör inte det, svarade Gotthard, nästan ängsligt, som om bara detta att hon gissat kunde föra olycka med
sig.
-På Angela! ropade hon ut. Angela, hon skall ha allt, allt! Ungdom, friare, värme och kärlek! Se, jag gissade
det ändå.
- Nej, sade Gotthard trotsigt.
-Har du redan kysst henne? frågade hon.
-Ne;, sade Gotthard igen plågad. Vad är det här för ett förhör? Men Adèle vaggade av och an som i smärtor.
-Angela, Angela, upprepade hon.
Gotthard lade plötsligt handen över hennes mun.
-Tig, sade han.
Då blev hon tyst och gjorde sig fri från hans hand.
-Giv mig litet ungdom, tiggde hon och höll ut sina magra händer mot honom. Giv mig något av dina tjugutvå
år! Om en tid kommer min lönnlige älskare hit. Jag måste vara i träning och god form då. Jag måste vara ung
och fräsch för att bli älskad på nytt.
-Vem är din lönnlige älskare då? Frågade Gotthard nyfiket.
Adèle log.
-Det ville du allt veta, sade hon belåtet. Men se, det får du inte. Han är så stark, ser du, inte som du, din
barnrumpa. Han lyfter mig upp på sängen och kastar sig över mig. Vi bruka skrika av fröjd.
Hon flämtade litet. Han såg förvånad på henne. Framför hans ögon förvandlades hon. Färgen steg på hennes
kinder. Åter kysste läpparna i luften. De svällde. De brunno. Hon hade den hysteriskas lätthet att leva sig in i det
hon för ögonblicket tänkte på. Men det förstod han ju inte.
- Nu ser du ung ut, sade han tveksamt. Riktigt ung! Nästan som en ung flicka som älskar.
Då log hon litet virrigt.
-Vi äro ensamma här, sade hon hest. Ingen ser oss. Du kan gärna ta och öva upp mig ett tag, och dig själv
också. Ingen skulle få veta det.
-Få veta vad? frågade Gotthard lågt. Nu ville han höra henne säga om det gång på gång, för att de båda skulle
värmas i kylan omkring dem.
-Å, det förstår du nog, svarade hon.
Men Gotthard ville att hon skulle säga det med klara ord som nyss. Mot sin vilja började han så småningom känna sig litet upphetsad. Under hela denna tid av ensamhet hade han oupphörligen längtat efter en kvinna och ofta om nätterna famnat skuggbilder. Anade Adèle det? Män och kvinnor kunna inte alltid vara ensamma. Han betraktade hennes mun som var så nära hans. Här satt nu en kvinna av kött och blod och tiggde om älskog.
Det var visserligen inte Angela. Långt ifrån! Men hon som tiggde var het av brunst och hennes kropp längtade
efter att trycka sig mot hans. O, om det varit Angela! Nu skämdes han ett tag över att den åldrande Adèle också
väckt hans åtrå, och han rörde sig oroligt på bänken.
-Ingen skulle få veta det, upprepade hon.
-Vad då? mumlade han igen.
-Det här, sade Adèle och kastade sig intill honom.
Men han tog inte upp händerna ur fickorna och rörde sig inte heller.
Då gled hon ned på golvet, som hon alltid brukade. och smekte våldsamt hans knän.
-Ge mig litet ungdom! skrek hon rasande över hans likgiltighet.
Så blev hon stilla. Hon lutade sitt huvud mot hans knä. Hon satt vid randen av en livgivande källa, och ingen gav henne att dricka. Törsten brände henne. Med en darrande ödmjuk åtbörd tog hon över sitt hår. Det var torrt och hemskt att röra vid. Hon var en buske som höll på att vissna ner. Snart, snart skulle hon vara helt gammal. Livet hade fyllt henne bara med hat och leda. Hon såg en åldrig kvinna med stripiga grå hårtestar gå rysande på en dammig väg. I en liten bägare hade hon en smula vatten, men hennes händer darrade så, att vattnet stänkte ut. Snart skulle bägaren vara tom, och ingen kunde brädda den bägaren på nytt.
Adèle grät med torra ögon. Hon fällde inga tårar, blott hennes kropp skakade av djupa suckar.
Hur ändamålslöst hade inte hennes liv varit! Kunde hon ännu försöka på nytt?
-Ge mig litet ungdom, mumlade hon nu som i yrsel.
Äntligen tyckte hon sig veta vad hon menade och vad hon borde göra. Hon skulle bita ett stort stycke ungdom ur den slyngeln Gotthard! Bita och gräva ned tänderna i friskt kött, svälja och glupa i sig! Fårorna skulle då slätas ut i hennes ansikte. Nytt blod skulle föras till hårrötterna så att håret skulle glänsa som förr.
Som en skön brud skulle hon sedan komma att stå framför Josef Wahlbom. Honom älskade hon ju! Ja, han hade lärt henne att älska, och nu snart skulle de börja älska igen.
Gotthard skulle göra henne ung på nytt och lämplig och vig till kärlekens lekar. Ja, som en rodnande brud skulle hon te sig, med lemmar som längtade och lockade till lust och lägring.
Gotthard satt alldeles stilla. Han fann behag i att sitta här med kvinnan vid sin sida. Hon hade ju rätt. Med visshet skulle ingen få veta något. Om han så lyfte sin fot och sparkade till henne, skulle hon ändå tiga. Men varför sparka henne? Han hade ju ingenting att förlora, även om han ginge med på detta hon bönföll om. Man skall alltid vara säker på att ingenting förlora. Ingenting ge, bara ta emot. Då växer man och får se kvinnorna vid sina fötter.
Med en nästan brutal åtbörd drog han Adèle upp mot sig.
-Du skall väl få kyssa mig då, sade han och log lättsinnigt passivt.
Adele märkte leendet och ryckte till. Hon gav honom ett hårt slag på kinden och sprang upp.
- Jag tigger inte, ropade hon hätskt. Jag vet inte vad du vill mig.
Då vaknade Gotthards begär på allvar. Han såg henne dra sig tillbaka mot dörren. Hon smalt undan, och nu
spände sig hans åtrå. Den reste sig, och han var med två steg i fatt henne. Hans armar slöto sig omkring henne.
Han drog henne ned på bänken. Hon sköt honom ifrån sig med bägge händerna. Men han knäppte upp hennes
kappa och slet den av henne.
-Du är kär i Angela - lilla Angela - liten Angela fin, sjöng hon.
Men han hörde inte på henne. Angela fick han ändå inte röra. I det virrvarr av känslor som brusade omkring honom kom hon bort i dimman. Adèle hade bjudit ut sig. Nu antog han det anbud han fått. Nu slog hon inte heller längre omkring sig. Hon lindade sina armar om hans hals. Hennes kropp sökte sig in mot honom.
Då böjde han sig ned för att låta henne kyssa sig. Adèle skrattade. Hon skrattade rätt in i hans mun. Han tyckte
det var ett vansinnigt skratt. Det bräckliga huset skakade av det. Han trodde det skulle falla över dem och
begrava deras vällustigt trängande och styvnade lemmar bland grus och murkna bräder.
-Tyst, skrek han. Nu får du göra med mig vad du vill.
Då blev hon till en häxa som slukade och åt upp honom. Hon var omåttlig. Han tyckte att han sögs in i hennes
magra kropp och ej längre fann någon väg ut. Hon hade tiggt hans ungdom. Men hon skänkte honom i gengåva
sitt hat, sin leda. Hon dröp av gift. Hon gjorde honom gammal. Hon kom honom att mista minnet av Angela.
Vällusten blev inte längre vällust. Den blev en stark och stingande smärta. Hon kramade och vred ut den så att
bägaren blev tom. Slutligen kröp han upp på bänken och satt där skälvande och rysande och stirrade med tomma
ögon på henne. Hon knäppte igen sin klänning.
- Så var det med den stolta familjen von Pahlen, sade hon.
Och hon knäppte väl till om sig som om hon åter låst in hos sig en liten bit, och icke så liten, av denna familjs rykte och namn.
Men han gick sin väg tom och virrig. Hans ben ville knappast bära honom.
