För den som har ett ödsligt hjärta och ingen annan att älska än sig själv bli de kulna kvällarna under hösten på landet kusliga och fyllda av spö ken. Man sitter ensam i den torftiga salen, och en gardin börjar röra sig. Det finns intet drag, alla fönster äro väl tillbommade för kylan. Men gardinen rör sig. Man sitter en stund och ser med torra och svidande ögon på gardinen. Så kommer skräcken smygande. Det är ingen reson i den skräcken. Men ingenting kan lugna den. Den kryper som ett kallt djur över kroppen. Hela ens lekamen trampas av små djurtassar. Då står man inte ut. Man rusar fram till fönstret och drar upp rullgardinen. Mörker. Fönstret är svart. Bara en svag stråle darrar mitt i det svarta. Det är en reflex från den tända lampan över salsbordet. Och medan man står där vid fönstret, hör man natten utanför. Den smyger över gårdsplanen. Den sitter i träden och gungar på nakna grenar. Den pustar kyla omkring sig. Den har släckt allt ljus under sin mörka kappa. Till och med stjärnorna har den släckt. Den är olidlig, denna natt. Den lurar på en. Man står där och tycker att den till sist krymper samman och blir till det svarta runda hålet på en revolver. Då skriker man till och drar åter ner rullgardinen. Men nu har natten fått veta att det finns en ensam och rädd kvinna innanför den där gardinen.
Då slår den en knotig hand om dörrvredet och låter det gnissla. Eller den smyger över taket, och en tegelpanna börjar långsamt hasa nedåt stuprännan. Alla dessa ljud fördubblas i tystnaden. De få skräcken att brusa för ens arma öron.
I staden är det gott och tryggt en sådan natt. Där sover ens granne vägg i vägg. Där hörs ett lågmält prat från våningen under. Ett barn kanske talar i sömnen. En säng knarrar. Det är ljud från människor som man själv. Man vet ju var man har dem. De springa inte upp på taket och lossa tegelpannorna. Man kan höra en telefon ringa. En poliskonstapel går förbi under fönstret. En bil med glada ungdomar rullar iväg.
Nej, landet är ohyggligt om höstkvällarna. Adèle var så ofta ensam. Tord hade alltid något att sköta ute. Han drog sig för att gå hem. Alltid fanns det något som skulle ses om, ett arbete som man måste ha färdigt. Tids nog kom han hem till Adèle.
En av dessa kvällar, då Adèle oupphörligt tyckt sig höra hur dörren vreds upp eller någon knackade på
fönsterrutan, spratt hon till för ett prassel vid köksdörren. Hon lyssnade. Nu hörde hon det igen. Det måste
verkligen vara någon utanför. Skrämd smög hon sig på tå ut i köket och slängde så plötsligt upp köksdörren. Där
på tröskeln stod Mat, Petras husjungfru, och blinkade med runda blå ögon mot ljuset.
-Å, är det Mat? sade Adele då lättad.
Hon hakade sig fast vid flickans varma arm och drog henne in i köket.
-Fru Holmström blev visst litet haj, sade Mat skrattande.
Hon var rosig om kinderna. Hon luktade äpplen. Hon hade nyss ätit av fru Bettys goda äpplen, och hennes mun
var saftig av deras friska kött. Hon hade med sig ett paket med fint strukna linnen, Adèles egna linnen. Adèle
hade fått den där flickan att även tjäna henne. Hon smusslade till henne av sin egen tvätt och fick henne att i
smyg hjälpa henne med att stryka den. Det var kanske som att stjäla en del av flickans arbetstid från Petra. Men
det roade bara Adèle att kunna lura Petra på en sådan småsak. Mat strök som en riktig finstrykerska.
Adèle själv slarvade gärna iväg med strykningen, och det hade hänt att hon bränt hål på sina saker med alltför
varma järn. Hon hade heller inte behövt mycken övertalning att få Mat att hjälpa sig. Flickan fann det ensamt
på det nya stället. Hon var pratlysten, och Adèle var alltid någon att prata med, fastän Mat ej tyckte vidare om
henne.
Adèle hade väl en särskild mening med att ställa sig in hos flickan. Hennes nyfikenhet hade blivit väckt den där
gången Angela svimmat i parken. Genom ett hål i väggen ville hon nu spionera på Petras och Angelas
hemligheter. Därför begagnade hon sig av jungfrun. Hon tänkte alls inte på att hon förnedrade sig genom att ta
till en sådan utväg. Hon hade blivit led på sina ensamma och skräckfyllda kvällar.
Denna afton bjöd hon Mat på kaffe. Hon gjorde det med minen hos en förnäm adelsfru som nedlåter sig att
prata litet grand med jungfrun på grannherrgården. Hon ville fördriva en enslig stund, det var det hela. Därför
tog hon också fram en skål med smörkakor som hon bakat åt sig själv.
För egen del tog hon ingen kopp, men slog sig ned mitt emot Mat vid köksbordet. Bredvid Mats rosiga ansikte,
hett av värmen från köket på Eka, såg Adèles ansikte besynnerligt blekt, nästan sjukt ut.
-Nå, sade Adèle och tryckte ihop handflatorna, trivs Mat här hos oss? Det känns väl bra ensamt, kan jag tro?
-Jag skall inte klaga, sade Mat muntert och knaprade högljutt pa kakorna. Vad de äro goda, de här. Jag trivs,
och jag trivs också inte, kan man säga. Kokerskan är skicklig, men en fasligt gnatig människa. Hon har varit så
länge hos fröknarna förstås. Hon tycker visst jag har för god aptit. Men se, jag tycker som så att man skall ta
vara på alla fördelar, när man tjänar. Är maten god, skall man välan förse sig.
-Visst, visst skall man det, sade Adèle otåligt. Och fröknarna själva då?
-De äro ju jämt med varandra. Alltid sitta de tillsammans. Hyggliga äro de i alla fall och inte vidare
anspråksfulla. Men är fröken Angela klen? Fröken Petra vårdar sig så ömt om henne som om det vore något fel
pa henne. När de gå uppför trappan, så tar hon den där unga flickan under armen. Det ser välan konstigt ut ändå?
Adèle böjde sig närmare. Hon flämtade litet.
- Ser det konstigt ut, tycker Mat? Hur så? sade hon.
Mat gav henne en förvånad blick.
-Jo, fröken Angela som är så ung, vet jag, svarade Mat i lugnt undervisande ton. Inte borde väl en sådan där
ung gräbba behöva hjälp med att gå uppför en trappa. Inte skulle jag behöva det, det är jag pin säker på. Men
sanna mina ord tror jag inte det är något galet med den här tösen. Jag tror aldrig hon är frisk. Ibland efter
frukosten går hon upp på sitt rum och håller sig instängd där för långa stunder. Det är som om maten kväljde
henne och hon ville bli av med den.
-Så Mat kan hitta på, mumlade Adèle.
-Hittar jag på? Det är just vad jag inte gör.
Mat var en smula stött. Hon skyndade sig att äta upp den goda kakan. Adèle kunde inte få ur henne mera om Angela i kväll. I stället började flickan en långrandig och tråkig berättelse om allt vad som hänt henne på förra platsen. Adèle hörde slött på, det var välgörande att ha en röst som pratade i ens öra. Men inom henne flammade tusen små elaka frågor. Hur kom det sig att Petra stödde Angela? Vad kunde det vara som plötsligt gjort Angela så där krasslig orh ömtalig? Gömde månne fröknarna von Pahlen här nere någon skamlig hemlighet för världen?
Adèle önskade av hela sitt hjärta att det vore så. Alla dessa år hade hon burit på en vanvettig avundsjuka mot
Petra von Pahlen, ja mot hela släkten von Pahlen. De där högfärdsblåsornas oåtkomlighet och stolthet retade
henne. Hon ville komma åt dem! En gång hade hon kastat en sten på Petra och skadat henne. För en liten tid
hade detta lugnat Adèle. Så hade hon oförhappandes kommit pa Petra oeh Tord med att kyssa varandra. Men
Tord hade strängt varnat Adèle för att sprida ut någon historia om honom och Petra. Det skulle bara leda till att
folk finge reda på att Adèle slagit Petra medvetslös den där gången, hade han sagt. Ja, det sättet gick väl inte.
Det måste hittas på något annat. Adèle måste finna en sjuk punkt, där hon kunde sätta in det angrepp som skulle
få dem att falla. Därför satt hon nu här med husjungfrun på Eka. Men hon visste att om Tord komme hem och
finge se henne med Mat, skulle han strax ana oråd och skicka iväg flickan.
-Det är kanske bäst Mat går nu, sade hon. Titta in snart igen.
Hon såg inte hur Mat gav henne en listig blick. Flickan hade redan anat att det låg något under Adèles ivriga redobogenhet att prata med henne. Hon kunde bara inte riktigt begripa vad.
Mat sade:
- Nästa gång jag stryker, så smussla med några av fru Holmströms linnen. Ingen märker något.
Det var ju sagt i bästa välmening, men orden voro ägnade att förvandla Adèle till jungfruns medbrottsling.
Adèle flög upp.
-Vad är nu det där för prat? skrek Adèle gällt. Jag går inga smygvägar, så mycket ni vet det! Om jag frågade
fröken Petra von Pahlen som är min väninna, så skulle hon erbjuda mig hjälp med all min strykning.
-Kanske det, ta det lugnt, frun, sade Mat och gick mot dörren.
Men med ens blev Adèle rädd för att hon nu skrämde bort flickan.
- Se här, Mat, sade hon då enträget och räckte fram fatet. Stoppa på sig sa mycket kakor Mat vill.
Mat tog godlynt de få kakor som funnos kvar och gick ut ur köket.
Adèle blev stående med det tomma fatet i handen.
Hon gjorde en åtbörd som för att slänga det i golvet. Men så lugnade hon sig och satte det tillbaka på bordet.
Nar hon åter steg in i matsalen, ryggade hon litet tillbaka för det skarpa elektriska ljuset. Igen var hon ensam.
Mörkret tassade och smög utanför fönstren. Med förgrämd min hällde hon upp ett glas konjak åt sig.
- Jag behöver verkligen något styrkande, mumlade hon.
Kanske behövde hon det. Men ett enda glas var icke nog för henne. Ett enda litet glas retar bara törsten. Drycken svider i strupen, men den lisar inte. Natten trycker sig mot fönstret. Revolvermynningens tomma öga gapar rätt emot en så man måste spärra upp sina egna ögon och grimaserande se tillbaka. Ju mera konjak man dricker, desto mer grimaserar man. Till dess man glömmer att det fanns något att grina åt. Då äntligen släpper mörkret och natten sitt grepp om ens hjärta. Då äntligen faller revolvern till marken, och man hör inte ens hur det skräller till, när den rullar ned bland gruset på gårdsplanen. Nu svider inte drycken längre. Nu lisar den hjärtat. Och sinnet som nyss var nedtyngt av onda begär och av en sugande, lysten nyfikenhet, har bara lätta lustiga tankar. De dansa ringdans. De smycka ens panna med rosor och sända en ström av väldofter, som man inandas.
Adèle lät fingrarna spela över bordsskivan. Hon hade glömt sin rädsla nyss. Hon var inte längre ensam, tyckte hon. Ett par armar höllo henne som i ett skruvstäd, och hon sökte inte bli fri. De tillhörde icke någon kropp, de där armarna. De föddes ur det lätta ruset, och de hade ingen annan uppgift än att krama om Adèles magra lemmar. Kanske mindes hon dunkelt Josef Wahlboms famntag. Dock var det inte just han som omfamnade henne nu. Men det var i alla fall en mans armar, o, det fanns ju så många män i världen. Ja, världen var full av dem, och här i ruset skickades ett par starka armar att trösta Adèle. -Tu lu! sade hon ömt och vaggade av och an.
Så kom hon att tänka på något. Framför hennes ögon fladdrade det röda draperiet som satt i trappan. Strax måste hon dit för att se på det. Hon fumlade vid dörren till tamburen efter knappen och tände. Stödd mot väggen ställde hon sig att stirra på draperiet, som skymde vägen upp till hennes helgedom. Hon kysste med munnen i luften. Aldrig hade hon sett ett så vackert draperi, tyckte hon. Vad hon älskade det! Hon tog ett steg framåt med utsträckt hand för att smeka det. Men hon beräknade inte avståndet, utan stod där och smekte det tomma intet med darrande händer.
Tord, som i detta ögonblick steg in genom dörren, stängde den hastigt, när han fick syn på henne. Det var som om han blivit rädd för att någon främmande skulle blicka in i hans hems elände. När han såg Adèle stå där och smeka med händerna omkring sig, röd och upphettad i ansiktet av spriten, tog han sig för strupen med ett litet rop som om något velat kväva honom.
Då vände sig Adèle om och smålog. Äntligen hade hennes händer fått något att smeka. Hon vacklade fram till
Tord. Och nu foro hennes magra kalla händer med de spetsiga naglarna över hans kinder. Då grep Tord ett fast
tag omkring dem.
-Låt bli mig, sade han hest.
Men alltjämt smålog hon, ett smältande fånigt leende som kom henne att se ohyggligt gammal ut.
Tord såg och såg på henne. Han ville vända sig bort, men han måste se. Denna kvinna, hans hustru, var giftet, som långsamt dräpte honom, hans livs olycka. Han måste se sitt öde i ögonen, och han kände sig oviss om han verkligen skulle orka släpa det med sig ännu några år.
Nyss hade han gått tätt förbi under Petras salsfönster. Gardinerna hade varit nedrullade. Bara genom gardinspringorna föll ett svagt ljusskimmer. Då hade han längtat efter Petra. Om hon hade haft rullgardinen uppe, skulle han kunnat se in på henne och funnit tröst i att betrakta hennes goda, milda ansikte. Men han kände sig utestängd. Skulle han verkligen vara det för alltid?
Han grep hårdare om Adèles handleder.
-Låt bli mig, sade han igen.
Och han visste att han menade att hon skulle låta bli att vidare följa honom genom åren. Att hon för alltid skulle draga sin kos. Att hon för alltid skulle försvinna ur hans åsyn. Då skulle han äntligen ånyo kunna börja leva och efter alla dessa förlorade år kanske återfinna sig själv.
Men Adèle rosslade:
-Älska mig, Josef. Jag skall ligga hos dig i natt, Josef min älskling.
Då släppte han henne så häftigt att hon for bakåt och grep famlande tag i draperiet.
-Du är tokig, väste hon.
Tord märkte hur hon trasslade in sig med händerna i detta smutsröda, fransade draperi. Det var som om det
plötsligt fått liv. Det svällde, det slingrade sig i vågor kring Adèles kropp som andades så tungt. Det såg ut att
vilja strypa henne. Det ryckte i Tords händer av lust att hjälpa draperiet. Han skulle stoppa in det i Adèles
kluckande magra strupe... Och sedan... Sedan - skulle allt bli tyst. Han mindes att han ofta tänkt så - att han
längtat efter den tystnad Adèles döda kropp skulle sprida omkring sig.
Så vände han sig tvärt om och gick in i sitt rum. I förtvivlan reglade han den. Ett par gånger hörde han Adèles
fingrar treva över den. Det lät som om ett djur krafsat och snokat omkring den. Men han rörde sig inte. Så hörde
han henne i vild fart springa uppför trappan.
