Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
SMÅBES TYRSÖF VERLIGGARE.
än sig sjelf, och hvad en sådan person kallar kärlek är i
allmänhet ingenting annat än det behag, han förnimmer i den
qvinna, som på ett bestämdt och tydligt sätt tillkännager, att
hon vill hjelpa honom i hans angenäma lifsuppgift att älska
sig sjelf. Men ju fulare och obehagligare en qvinna är, desto
mindre har hon att förlora genom att rätt tydligt lägga i
dagen sin förtjusning med hänsyn till en vacker karl, och ju
mera oförskräckt hon härvid går till väga utan att dock blifva
hvad man kallar efterhängsen — ty sådant tål ingen karl,
huru dum och skön han än må vara — desto säkrare skall
hon blifva om sitt byte. I detta afseende står qvinnan vida
öfver mannen. Äfven den vackraste qvinna är sällan så
egenkär, att hon ej kan blifva kär i en man, och när en vacker
och i ekonomiskt hänseende oberoende qvinna gifter sig med
en ful karl, så är hon gripen icke företrädesvis af hans
hyllning, utan af hans manlighet, hans karakter eller intelligens.
Detta är, som ofvan är antydt, det lyckligaste sättet att
släcka raketen, ty en qvinna, som förstår att taga hvad hon
vill, förstår också i allmänhet att behålla hvad hon tagit. Men
ofta, allt för ofta fastnar Adonis i en annan snara, som han
sjelf utlagt. Bland de otaliga ömma förhållanden, han knutit
och åter brutit, påträffar han vanligtvis något, i hvilket han får
leka den gamla leken: »När jag säger släpp, så skall du hålla».
Han säger »släpp!», men hon »håller», och då vännen Adonis
aldrig varit hvad man kallar en jernvilja, så ger han efter
och fortsätter förbindelsen af gammal vana, — utan att dock
derför uppgifva öfriga gamla vanor. Han diktar visserligen
icke några sonetter till sin Laura, men han är dock, liksom
Petrarca, »realist i praktiken» och dyrkar idealet i många
former. Men en vacker dag försvinner han dock, till
vännernas stora förvåning både från klubben och kaféet — och
förblifver borta.
»Hvar i all verlden håller du hus nu för tidén, bror X. ?»
säger vännen A., som händelsevis en gång möter honom på
gatan. X. ser något »slokörad» ut. »Jo», svarar X. med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
