Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mästarens sadlar, som Larson påstod vara rent af fuskverk.
»Det der måtte jag begripa bättre än Ni,» afbröt honom
fransmannen öfverlägset småleende, »jag har varit ryttmästare
vid ett dragonregemente.»
»Men jag har varit sadelmakaregesäll!» utropade Larson
med en käckhet, som icke medgaf några ytterligare
invändningar.
I det enskilda lifvet var Larson allt fortfarande den gamle
sadelmakaregesällen, framfusig ända till råhet, hänsynslös i
fråga om alla vanliga höflighetsformer, skrytsam och
storordig, lika oförbehållsamt läggande i dagen sin okunnighet
om de vanligaste förutsättningarna för allmän bildning som
sin öfvertygelse, att han var en af verldens förnämsta
konstnärer. Han hade naturligtvis läst en del poesi, och det var
i hög grad komiskt att höra hans storordiga och käcka
omdöme öfver Shakspeare och Byron, hvarvid han uttalade dessa
skaldenamn enligt svenska stafningsregler. I synnerhet var
»Byrån» ofta föremål för hans estetiska föreläsningar.
Han hade lärt sig allting sjelf, påstod han, kanske med
undantag af konsten att »måla en bölja». Den sistnämda
färdigheten erhöll han på följande sätt, enligt hans egen
beskrifning. En dag i början af sin målarebana, då han lyckats
sälja en tafla, for han till Köpenhamn, inträdde i den berömde
marinmålaren Melbye’s atelier, der konstnären just satt och
drack vin med några vänner. Utan ett enda ord till företal
går Larson fram till sällskapet, kastar på bordet en börs
innehållande några guldmynt, medan han i befallande ton
utropar: »Se der! Lär mig att måla en bölja!»
»Hvem er De?» sporde dansken förbluffad. »Marcus
Larson,» blef svaret. »Ja, men hvem Fanden er Marcus
Larson?» genmälte Melbye, resande sig för att kasta
Marcus Larson på dörren. Då vardt Marcus storm ovettig, men
på ett sådant sätt, att den danske konstnären snart fann, att
han hade framför sig ett ingalunda vanligt original. Larson
inbjöds att sitta ned och dricka vin, och inom en qvarts timme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
