Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Värmländskt kulturarv. Uppteckningar av Sigrid Kjellin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigrid Kjellin
dö innan kvällen, av ren sympati. En ensam
kvinna, som inflyttat till byn och vid mitt
besök år 1930 bott där i ungefär 10 år, syntes
dem så främmande och utomstående, att hon
bara kallades »människan», ty de visste ju
intet om hennes förfäder. »Gatan», som går
genom byn, sopas om kvällarna, allt ser
välskött ut. Granna pelargonier blomma i allas
fönster, kakor bakas efter samma recept,
gemensamhetsandan är stor. När
bygdemåleriet var slut för den sommaren, utställdes
det hopsamlade materialet på museet i
Karlstad. Sutterhöjdsborna inbjödos då på besök
och kommo man ur huse och på gammaldags
vis medförde de »förning», som i detta fallet
bestod av gamla hackor, spadar, grepar och
en riktig klenod, den gamla byklubban, ett
vackert kohorn med inristade årtal och
bybornas initialer.
Inventeringsarbetet i Nyed omfattade
emellertid även andra trakter, både herrgårdar
och större bondgårdar, smågårdar och
ensamma småstugor. »Långt bort i åvävla» i
denna socken träffade jag några roliga gubbar,
vilka dock »lorten hade tagit», som man
uttryckte det i bygden. Det var några ensamma
gamla som ej orkat syssla med dessa dagens
återkommande småting. Det hela hade till
slut fallit samman för dem, allt hade blivit
gråare, svartare. Tapeter, grytor, allt hade
till slut fått en svartgrå ton. Men till och
med i en sådan miljö kan man träffa på
dyrgripar och kanske få de roligaste historierna,
t. o. m. ibland träffa de ursprungligaste och
på så vis värdefullaste människorna.
De textila föremålen äro mera sällsynta än
möblerna, de ha slitits fortare, men har man
tur, kunna gamla rester finnas gömda uppe
på någon vind, och vid sådana fynd kan man
med fantasiens hjälp närapå livslevande se
framför sig de trovärdiga mororna i deras
gedigna, randiga yllekjolar och männen i
deras hemvävda vadmalskläder, som säkert
höllo att slita på. I en gård fanns fädernas
gamla säng kvar. Ett brudlakan av
hem-spunnet lin och örngott och det hemstickade
täcket togos fram ur en kista på vinden, och
så bäddades på nytt sängen av husets gamla
mora, under det hon berättade att när hennes
gubbe, som själv tillverkat sängen åt dem till
deras bröllop, gick bort, så »tullade» hon in
honom i det ena brudlakanet. »Och när det
väl snart blir min tur, så blir det användning
också för det andra.» Man kan träffa på
uppfinningsrika och praktiska gamla gubbar, som
tillvarataga möjligheter och hitta på utvägar,
en t. ex. hade i sin trädgård åt sin gumma
nedgrävt ett kar och ordnat med rinnande
vatten, så att hon däri dels kunde tvätta
kläder och dels själv bada. »Så bra, men då
badar väl Håkansson också själv däri», sade
jag. »Nej, det gör jag aldrig, tv skinnet blir
så tunt», svarade han. Vid foten av en
skogshöjd ligger en stuga, där de gamla sade
sig ha sett trollkvinnorna komma ned från
skogen om kvällarna. De kommo då tjoande
och halvsjungande och bådo bygdens folk
om hjälp:
Käre grannemora mi,
får jag låna sollepicka di,
vigge vi, vigge vi
litta ti, litta ti.
»Sollepickan» (en sikt att sikta mjölet i) skulle
då hängas ut på en spik ovan dörren och som
tack för hjälpen låg sedan en smakkaka i
den. Ännu har nästan varje by eller gård
benämningen: »där nol», »där öst», »där sör»
eller »där väst», men frågar man efter det
egentliga namnet på gården, förstår man,
på det dröjande svaret, att det namnet
aldrig begagnas i vardagslag, utan bara i
skrift. »Nol om vägga», »sydost i skåpe»,
allting lokalbeskrives i väderstreck, så att
jag till slut blir alldeles vilsen, isynnerhet de
dagar, då solen är borta och då det är svårt
nog ändå att orientera sig. Alla möjliga
förkortningar och öknamn användes också av
den ivrige och snarfyndige värmlänningen.
En skämtare i Nyed förklarade för mig en
del gårdsnamns tillkomst efter fisket, som
bedrivits där i sjöarna; emellertid får han
själv stå för sanningsenligheten:
i Fasterud, där fastnade fisken,
i Gälserud, gälades fisken (d. v. s. huvud och gälar
bor t togos),
i Valserud, valades fisken (räknades i val),
i Börserud, där såldes fisken (pengarna kommo i
börsen).
Skeppundsdalen hade enligt samme sagesman
fått sitt namn på grund av att bönderna där
fordom bytte bort sina produkter mot järn.
Under arbetet i övre Ullerud kom min
värdinna på pensionatet in och upplyste mig
om att det kommit hem en Ullerudsbo
som varit i Amerika i 40 år. »Tag då materialet
och gå in och visa honom det, så kanske han
känner igen de gamla skåpen», sade jag.
Svensk-amerikanen kom ut med bilderna,
oförstående stod han där med dem, men när
jag förklarade varför jag trodde, att de skulle
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
