Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Toms nya matmor och hennes åsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
goda i eaudecologne och primalärftsnäsdukar, hvarför skulle
jag ej ge honom sådant?»
»Och hvarför har du ej uppfostrat honom bättre?»
inföll nu miss Ofelia, kastande sig djerft in i striden.
»Alldeles för mycket besvär, kusin. Lättja, ser du, —
den der lättjan, som förderfvar flera själar, än du kan räkna.
Om jag ej vore så lat, skulle jag sjelf hafva blifvit en riktig
ängel. Jag tror nästan, att lättjan är hvad er gamle doktor
Botherem, der uppe i Vermont, kallade ’urämnet till det
moraliskt onda’. Ja, det är visserligen förskräckligt att
tänka på.»
»Jag tycker, att I slafhållare ban ett fruktansvärdt
ansvar på er», sade miss Ofelia. »Jag ville då ej hafva
det för tusen verldar. Ni måste uppfostra edra slafvar och
behandla dem som förnuftiga och odödliga varelser för att
kunna jemte dem framträda för Guds dom. Detta är min
tanke om saken», tillade den goda damen, hvilkens
nitälskan nu sprängde hennes förbehållsamhet och bröt ut i
en ström, som var desto stridare, som den samlats under
bela dagen.
»Nej, hör på!» sade S:t Clare och reste sig hastigt;
»hvad vet du om oss?» Derpå satte hau sig ned vid pianot
och slamrade i väg med ett lifligt musikstycke. S:t Clare
hade en rik musikalisk begåfning; hans anslag var fast och
glänsande, och hans fingrar flögo öfver tangenterna, lätt
och luftigt, som en fågel flyger, och på samma gång kraftigt
och uttrycksfullt. Han spelade stycke efter stycke, som
ville ban derigenom återfå sitt goda lynne. Slutligen kastade
ban noterna åt sidan, steg upp och sade gladt: »Godt, kusin
Ofelia, du har talat bra för oss och gjort din pligt, och i
det hela tycker jag om dig mera derför. Jag tviflar alls
icke på, att det var en äkta juvel af sanning du kastade
åt mig, fast den träffade mig så hårdt och så rakt i
ansigtet, att jag ej strax förstod dess värde.»
»För min del förstår jag ej, hvad tillämpning sådant
tal kan hafva här», sade Marie. »Jag är viss, att ingen
gör mer för sina tjenare än vi, och det tjenar dem till
ingen nytta, nej, icke en smula; de bli allt värre och värre.
Och hvad angår det att tala till dem och dylikt, så var
viss på jag talat, tills jag blifvit både trött och hes, och
sagt dem deras pligter och så vidare; och säkert är, att de
få gå till kyrkau, när de vilja, fast de ej förstå ett ord af
predikan, mer än lika många grisar skulle göra, så det är
ej stort vardt de komma dit, såvidt jag kan se; men de få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
