Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ä-ljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af lånord på -or, sådana som rektor, lektor, hava vi
åtskilliga i vårt språk, och rörande deras främlingskap känner sig
språksinnet möjligen mera tveksamt. De böra dock tills vidare
få räknas som utländska; jfr de för känslan tydligt utländska
direktor, inspektor. De måste sålunda behålla sitt e, i synnerhet
som de nästan alla äro titlar, och detta slags ord i ortografiskt
hänseende bruka vara synnerligen konservativa och ömtåliga.
Såsom ett litet bevis för denna sista riktiga iakttagelse af
Lyttkens och Wulff må tjena den sid. 60 citerade löjtnantshistorien.
Det hithörande ordet censor är redan genom sitt c för ögat
formellt främmande. Detsamma gäller om de till andra
formområden hörande centrum, center, centner. Alla skrivas sålunda
med c. — Blott genom sitt tonfall (akut, ej grav akcent) röjer sig
extra som utländskt. Det bör ej ändras, särskildt därför att det
föga nyttjas utom i sammansättningar, där det vanligen är
obetonadt: extraordinär, extravagant o. s. v.
Rättstavningssällskapet skriver i sammansättning ekstra-vagera, men det måste icke
förty enligt sina regler skriva t. ex. »söka ett pastorat äkstra».
Rättstavningsläran bör naturligtvis nämna dylika tvistiga
fall; de äro, som sagdt, mycket få. Till dem böra också räknas
de båda orden hektisk och skeptisk, hvilka se ganska inhemska
ut, men dock på grund af sina släktförbindelser icke genast torde
kunna få svensk medborgarerätt: de sammanhänga allt för nära
med hektik och skepticism för att kunna hava annan beteckning
af sitt ä-ljud än dessa. Det är just denna i de utländska orden
så vanliga akcentflyttning, som ofta allra mast försvårar deras
naturalisering. Den ena formen fordrar e, den andra ä, och för
att ej för mycket stöta emot samhörighetsgrundsatsen, kan man
bli tvungen att stanna vid e längre än man egentligen ville.
Ordet herre borde naturligtvis skrivas med ä; däremot har
formen herr, hvilken aldrig nyttjas annat än som obetonad, full
rätt till sitt e. Då det emellertid är olämpligt att skilja de båda
formernas stavning, föredrager jag att i enlighet med gammalt
bruk skriva båda med e. Ordet uttrycker en titel, även i
sammansättningarna friherre, kammarherre, och det är på denna
grund svårt att ändra.
Till Rättstavningssällskapets anmärkningsvärdaste skapelser
höra nog orden pängsné och sjeslong. De draga med sig en
hel rad underliga former som tetatät, visavi, dosadå, sjarabang,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
